OM TANKARNA

Häromdagen lyssnade jag på Söndagsintervjun i P1 med Björn Natthiko Lindeblad (4/10). Ni vet, mannen som var buddhistisk skogsmunk i Thailand i många år och nu delger oss sin kunskap om livet som ALS-sjuk. Han har nyligen givit ut en bok och det finns också en film om honom på Youtube.

Vi människor borde sluta tro på våra tankar om vad som är fel med oss, menar Björn. Det ligger mycket i det och det var ett vanligt tema i mina samtal med föräldrar.

Många av oss har rätt färdigformulerade tankar om oss själva, tankar som vi tror är sanna och som ibland helt tar kraften ur oss. Det är tankar som byggts upp under många år – präglade av kritik från andra människor, missmod, misslyckanden, känslor av värdelöshet – sällan av glädje och stolthet!

Dom här tankarna har en vana att dyka upp när vi är som svagast. När vi är slitna, stressade, hamnar i konflikt med andra eller oss själva, när vi verkligen skulle behöva stöd och omtanke. Då slår dom till, fulingarna.

Just föräldratankar är ofta präglade av att inte duga, att göra fel, att andra klarar det inte jag klarar. Delvis beror det på att diskussioner om föräldraskap ofta rör just rätt eller fel, vitt eller svart. Att det är föräldrars fel om barn visar problem. Att föräldrar måste vara kloka och starka. Att det går illa för barn som inte har sådana föräldrar.

Så jag håller verkligen med – lyssna inte alltid på dina tankar!

Ibland har dom ju rätt, tankarna. De är ju summan av våra erfarenheter och vår kunskap – men de är ofta så negativa! När vi som mest behöver lugn, humor och lite mod är dom delarna av oss så översköljda av elände att vi inte får kontakt med dom.

Så tappar vi kraften och så hör vi oss själva skrika och bete oss. Precis det vi och barnen inte behöver.

Jag har skrivit om detta förr. Då skrev jag om hur tankarna lätt hamnar i samma gamla spår och ofta handlar om vad vi har gjort för fel i Dåtid och vad det kommer att innebära för barnet i Framtiden. Varför blev det såhär? Hur ska det gå för mitt barn? Tankarna går runt i sina vanliga spår och skapar ännu mer modlöshet – och ibland också vrede. Inte sällan går vreden ut över barnet.

Det är då vi behöver bryta tankespåren. Och det gör vi genom att tänka i Nutid. Just nu, just när vi bråkar och just när barnet har den här svårigheten – med mig eller med något som händer i vardagen – kompisar, skola, koncentration, ledsenhet, ilskeutbrott.

Vad behöver mitt barn just nu?

Vad kan jag göra nu?

Vad behöver jag själv just nu?

Med dom frågorna kan det vara lättare att se nya perspektiv. Kanske kan vi bli lite nyfiknare både på barnet och på oss själva. Kanske kan vi göra något som bryter mönstret.

Jag minns mamman som bara satte sig ned i hallen när det vanliga skolmorgonsbråket började för sjuttiofjärde gången den hösten. Hon satte sig ned och hennes lilla flicka tittade frågande på henne. Med viss tvekan kom flickan närmare sin mamma och satte sig bredvid henne och snart i hennes famn. Mamman grät en skvätt och sen kramades dom och gick till skolan.

Det var början på en stor förändring i deras morgnar. Dom kunde prata om vad dom tillsammans kunde göra för att inte hamna i samma trista mönster varje morgon. Vad flickan behövde och vad mamman behövde. Det var inga stora saker.

Och när dom brutit mönstret firade dom med bullar och varm choklad.

Bra frågor till de egna tankarna:

Är mina tankar sanna? 

Vad gör jag när det blir för tungt?

Hur kan jag trösta mig själv?

Kan jag be någon hjälpa mig?

November är här snart, ännu mörkare och gråare. Var snäll mot dig själv!