LITA PÅ DIN TONÅRING – IDAG OM KOMMUNIKATION!

 

OM KOMMUNIKATION  

Det här är fjärde avsnittet av min tonårsföreläsning. Tidigare avsnitt, om tonårsutveckling, om hur det är att vara tonåring just idag och om att vara tonårsförälder har du kanske redan läst.

Idag skriver jag om kommunikation, ett av de vanligaste temana föräldrar kommit med till föräldramottagningen.

Ungdomar säger ofta: Vuxna lyssnar inte.

Vuxna säger: Min tonåring lyssnar inte.

Ett gemensamt missförstånd! Ofta handlar det om närvaro och öppenhet. Vi vuxna behöver träna på båda.

En gång berättade du för ditt barn hur det är här i livet. Du berättade och barnet lyssnade, ofta med stort intresse. Du var den som visste.

Nu är det inte riktigt så längre. Ditt barn vill klara sig själv och vill göra sina egna erfarenheter. Det du säger är ofta mossigt och lite löjligt i hans ögon eller kanske sårande. Han är, som jag skrev om tidigare, i ett skede av livet då han är rätt hudlös.

Försök att prata med din tonåring, försök att visa att du verkligen vill lyssna på henne. Tänk att hon är en människa i stark utveckling och det hon säger idag inte visar vem hon är om fem år!

Som vanligt i den här bloggen är det barnet som får vara vår lärare. Vi får försöka hitta en dialog med vår tonåring – en dialog där vi inte alltid har rätt och tolkningsföreträde. Snarare en dialog där vi försöker förstå hur tonåringen tänker. När tonåringar berättar för oss, blir de tydligare för sig själva och vi kan lättare möta dem precis där de är.

Och som jag ofta skrivit – undantagen är ofta vägen. De gånger det inte finns irritation i luften, de gånger vi blir inbjudna till samtal – då ska vi passa på att lyssna och samtala. Var i det som tonåringen vill prata om för en stund! Släpp det du måste säga – om skolan, ordningen, kvällstiderna, spelandet. Bara var med!

Att möta ungdomar med respekt är att möta dom där de är. Det kan vara i deras skolfunderingar, i spelandet, i deras musik eller vad som helst. Visa ditt intresse utan att genast ge dina kommentarer. – Vad är det du gillar med det här spelet? Hur har du lärt dig? Kan jag sitta med en stund? Vad är bäst med det här bandet?

Det händer så mycket och så fort de här åren. Din tonåring mognar och du kan använda hans längtan efter frihet för att utmana honom. När han vill något som du är tveksam till, fundera tillsammans vad som skulle göra dig säkrare. Hur kan han visa för dig att han kan ta ansvar? Hur kan ni göra varandra tryggare?

Överhuvudtaget är det bra att hela tiden ha tonåringens eget ansvar som mål. Att utgå från att tonåringen vill och ska klara mer än det vi tror – och så prova, om och om igen.

Och glöm inte att spana efter mognad och berätta när du blir förvånad, imponerad, glad och stolt över något som hänt.

Tonåringar säger ofta att föräldrar tjatar.

En gång kände jag en verkligt härlig mamma, som hade tre tonårsbarn hemma och en rätt tuff situation. Hon var rätt tjatig, den mamman, och det brukade vi prata om ibland.

En gång frågade jag henne om hon tänkte att det hjälpte att hon tjatade så mycket. Hon svarade snabbt: Nej, det vet jag ju att det inte gör!

Men varför tjatar du så då, frågade jag. – Jag tjatar för att jag ska tänka att jag gjort allt jag kunnat, sa denna goa människa genast.

Så tänker nog många av oss. Det blir nästan som en besvärjelse – om något elände händer så har vi åtminstone varnat och förbjudit och tjatat och hållit på.

Men det hon och många av oss inte tänker på, är att om vi tjatar för mycket blir det otrivsamt hemma. Och då ger sig ungarna ut. Därför är tjat oftast inte så fiffigt.

Respektera din tonårings tystnad. – Vill du inte prata om det här? Tystnad är också information. Det kan vara nu, i den här stunden, som det är för tufft att prata om något. När du respekterar tystnaden finns en chans att din tonåring vill berätta senare.

Jag minns en mamma som berättade om sin unga utflugna dotter som kom hem och sa att hon ville berätta något viktigt – men på villkoret att mamma inte skulle säga nånting. Mamma stålsatte sig, och flickan berättade att hon hade en ätstörning – och så gick hon. Mamma låg sömnlös den natten, förstås. Men nästa dag kom flickan tillbaka, ville prata om vad som hände och bad mamma hjälpa henne att söka hjälp. Mamman och jag funderade – vad hade hänt om hon genast gått i taket??

Tystnad kan också vara ett sätt att visa sitt livs dilemma – att tonåringen inte tror att han kan få något gott från någon. Då får du också vara varsam, och väldigt noga med att både visa att du vill veta – och att du inte vill tränga dig på.

Tonåringar är ofta rädda för att bli avvisade och känner ibland stor tveksamhet att prata med vuxna. Om du får ett nej och är orolig – säg till din tonåring att du respekterar nejet men vill återkomma. – Jag finns här om du vill! Jag vill dig inget ont.

Att vara tyst tillsammans kan vara riktigt gott också. – Vi pratar bäst när vi är tysta, sa en mamma en gång.

Så sök inte så mycket signaler från din tonåring – visa själv signaler av intresse och vänlighet. Skapa situationer för samtal – bjud på kvällsfika när tonåringen kommer hem sent efter träning, erbjud dig att skjutsa (att sitta bredvid varann i en bil är bra och inte så hotfullt). Visa att du har tid, att du orkar höra och att du orkar vänta.

Låt dig inte avvisas! Även om tonåringen avvisar dig – ha tålamod och låt dig inte bli för sårad. Ta inte så illa upp att du vänder ryggen till – din tonåring behöver dig!

Men – vi föräldrar känner oss också avvisade och sårade ibland. Det är rimligt och naturligt och vi behöver ta hand om oss själva. Ta hjälp av andra, kanske i en föräldragrupp eller andra du litar på. Du kan behöva lite mer självmedkänsla än vanligt under den här tiden.

Och är det något som sårat dig eller gjort dig illa på riktigt – berätta det för din tonåring. Gärna när det är lugnt. Berätta i jag-form hur du reagerar på de ord eller de ”sanningar” du fått höra – berätta att du inte vill höra det mer. Ta dig själv på allvar!

 

Här kommer lite kommunikationstips som brukar vara användbara:

  • Timing är bra. Vi vuxna kan inte alltid bestämma om när vi ska prata med varann. Jag minns en av mina döttrar som var rätt avvisande mot mig i sina första tonår. Jag kunde som inte nå henne. Men så nån gång ibland, alltid när jag var riktigt trött och verkligen ville sova – då kunde hon plötsligt vilja prata med mig, lite förtroligt och trevande. Det var bara att hänga på – att ta det jag fick!
  • Gör regler tillsammans.Inte en massa detaljregler men några få men nästan heliga regler. Vad är viktigt i er familj? Är det kvällstiderna? Ordningen i rummet? Eller att man hör av sig och talar om var man är?
  • Håll på reglerna! Men tänk på att tonåringen växer på sig och ibland bryter mot reglerna mest för att markera att de vill klara något nytt. Ett vanligt ämne i mina tonårsgrupper var hemkomsttider – om en tonåring konsekvent kommer en kvart för sent varje kväll kanske det betyder att det är dags att prova helt eget ansvar för tiderna? Och om det inte funkar kan man för en tid gå tillbaka till de gamla tiderna – och prova igen!
  • Om saker har gått på tok, tänk att din tonåring håller på att lära sig så mycket just nu. Ansvar för sig själv och sin skola, ansvar för utevanor och egna hälsan, för pengar och för alkohol. När du har varit arg färdigt och ni har rett upp det som hänt – kom ihåg att man måste få misslyckas om man ska lära sig nya saker. Låt din tonåring, efter en tid, få pröva igen – men kanske med helt annan kontroll från din sida, med nya regler och gärna regler som ni kommit överens om tillsammans.

Jag minns en mamma vars dotter verkligen råkat illa ut som 14-åring. Hon hade haft en liten fest när mamma var borta och till festen kom en massa objudna gäster som verkligen ställde till elände hemma. En förfärlig upplevelse för både mamma och dotter. Efter något år ville flickan få prova att bjuda hem kompisar igen – hon ville verkligen göra allt rätt för att få bort det hemska minnet. Mamma kom till föräldramottagningen och ville precis detsamma. Men – hur skulle dom göra för att det skulle gå bra? Vi funderade tillsammans och hittade flera bra knep som mamman kunde använda och flickan gärna tog emot. Mamma var hemma hos grannen och grannpappan tog på sig att gå och ringa på hos flickan då och då under kvällen. Inga objudna kom, flickan var så glad – och minst lika glad var mamman.

  • Så reagera när något är fel – men älta inte. Gå framförallt inte tillbaka till gammalt när du är uppretad.
  • Ett par föräldrar berättade om en pojke som sa ”Ingen kan bestämma över mig” till sina föräldrar. Han var stor och stark och hade alldeles rätt att de inte kunde tvinga honom till något. Men det som fanns bakom orden var att han ville prata med föräldrarna, diskutera och förhandla.
  • Korrigeringsreflexen är en vanlig ovana hos oss föräldrar.
    • Vi vill så gärna tala om hur det ÄR, vad vi kommit fram till. Vi tycker ju att vi vet.
    • Men om vi i stället lyssnar får tonåringen utveckla sina egna tankar och då kan hon gå vidare
    • Annars måste hon hela tiden försvara sig mot våra klokskaper och hinner inte tänka själv.
    • Du behöver inte alltid ge svar eller råd.
    • Du kan i stället fråga: – Hur tänker du själv om detta? Vad tror du blir bra?
    • Och när du får höra något bra, glöm inte att visa det.

 

Det man pratar om blir det mer av! Vi måste naturligtvis prata om det som är svårt och jobbigt. Men låt inte det ta över, välj att prata mer om det som gör gott.

Vi vuxna har sådan makt i våra tonåringars liv – även om det inte ser så ut. Och dom tror ofta på oss.

Jag minns en 20-åring som sa att han ända fram tills han var 18 år tänkt att föräldrarna ”hade sanningen”. Sen upptäckte han att dom var alldeles vanliga människor.

Men när tonåringarna tror på vad vi säger är det väldigt olyckligt om vi ofta säger: – Du är hopplös! Hur ska du klara dig i livet?

Om vi sagt så, måste vi be om ursäkt. Förklara att vi varit arga eller förtvivlade eller vad vi nu var (tonåringar vet hur lätt det är att skrika dumma saker) – men också säga att tonåringen INTE är hopplös. Att vi faktiskt tror att det kommer att gå bra för henne. Hon behöver höra oss säga det.

När du själv tappar hoppet, försök hitta det igen! Det finns där – i utvecklingen, i stunder av kontakt, i din kärlek till din tonåring.

Det finns alltid bra stunder men man glömmer lätt bort dem. Skaffa en liten fin bok och skriv ner allt gott – för att trösta dig när du är ledsen.   Och kanske att ge i tjugoårspresent!

PS Har du sett Ritande Mammans Lexikon?? Det är en liten rolig bok med förklaringar till ungdomars alla ord och förkortningar – allt det vi vuxna inte begriper. Rolig att bläddra i!

PPS Nästa inlägg handlar om konflikter med tonåringar, häng på! Lovar att det är sista avsnittet i denna långa serie!

PPPS Och som vanligt – mer att läsa om tonåringar och föräldrar finns i min bok Lita på din tonåring – om trots och tillit.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Okategoriserade, Tonår, Vardag | 4 kommentarer

FICK DU INTE VARA GLAD?

I den familj jag växte upp, var det inte OK att vara glad. Det var en mycket allvarsam familj, och det hörde ihop med att en av mina föräldrar hade en djup, kanske livslång, depression.

Denna depression påverkade hela familjen, fast ingen kallade den för depression. På något sätt var glädjen, fnisset, tokigheten och buset förbjuden. Och med den ytlighet, populärkultur, glitter och trams. Föraktat och inte OK. Det som var värt något var allvar, böcker, arbete och hederlighet.

Detta har präglat mig under många många år. Jag blev en väldigt allvarsam människa och fester var det absolut värsta jag visste.   Men jag tror ändå aldrig jag själv varit deprimerad – jag har nog alltid haft mycket livsglädje inuti.

Jag tänker att jag var trygg i allvaret, kände mig hemma där. Det som kanske såg ut som min depression var ett INLÄRT sätt att förhålla sig.

Min glädje har inte alltid synts utåt – men nu gör den det. Jag insåg nånstans längs vägen att jag ville lära om. Och så gjorde jag det.

Det är inte lätt att bryta mönster men det går.

Och många jag känner säger nu att jag är en väldigt glad människa. Allvarsam är jag allt, men också glad.

Jag vet att jag inte är ensam om detta arv. Jag tänker att vi har LÄRT OSS att vara så allvarliga, av en allvarlig och sträng omgivning. Men att det inte alls är samma som en verklig depression.

Nu skriver jag till dig och alla du känner, bästa bloggläsare. Jag går sedan länge och funderar på att skriva en bok om hur man kan lära om när man lärt in något så fel. Att livet inte får vara kul, vilket tok!  Att så totalt få nåt om bakfoten, som en ung kvinna sa till mig i en psykoterapi.

Så – om du känner igen dig i detta – skriv till mig och berätta lite!

Jag vill gärna veta hur du kom på att du ville vara glad, hur du gjorde för att ta dig ur alla automatiska tankar som förbjöd glädje, hur omgivningen reagerade och vad detta nu betyder i ditt liv. Eller något annat du vill berätta på samma tema. Det kan vara en berättelse från när du var liten eller ung, eller från när du är vuxen. Det kan vara en kort eller lång berättelse, med humor eller utan.

Om jag får ditt svar, vill jag gärna göra en intervju med dig.

Jag har inte riktigt bestämt om jag ska skriva den där boken, jag börjar bli lite lat. Men jag är nyfiken på din berättelse!

Och om jag skriver boken, garanterar jag din anonymitet och vi diskuterar tillsammans hur jag får använda din berättelse.

Spännande!

Maila mig på ingegerdgavelin@msn.com!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 5 kommentarer

VI FÖRÄLDRAR OM APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR!

Här hittar du appen:

https://itunes.apple.com/se/app/mindfulness-f%C3%B6r-f%C3%B6r%C3%A4ldrar/id1164423966?l=en&mt=8

Bild | Posted on by | 2 kommentarer

LITA PÅ DIN TONÅRING – MIN TONÅRSFÖRELÄSNING DEL 3

ATT VARA TONÅRSFÖRÄLDER – MIN TONÅRSFÖRELÄSNING DEL 3

Det här är tredje delen av min tonårsföreläsning Lita på din tonåring. De tidigare kan du läsa här och här.

Att vara förälder till en tonåring är både svårt och lätt – en äkta utmaning! Tonåringen önskar sig en ny sorts relation till sina föräldrar, en mer jämlik och fri relation. Om vi föräldrar envist håller kvar vid vår prestige och vår makt blir det svårt.

Vi ska inte (och kan inte) längre ha full koll på vad vårt barn gör. Och ändå har vi ansvaret kvar. Inte alltid så lätt!

Jag tänker att det är väldigt värdefullt att stärka allt positivt som händer i tonåringens liv. Växandet, utvecklingen, önskan att klara saker själv och att våga. Att bejaka det och visa det uppskattning.

Det är den ena sidan – och den andra är att fortsätta skydda, ibland sätta stopp, ibland stå ut och inte ta saker så personligt.

Jag har samtalat med många hundra tonårsföräldrar, enskilt och i grupp och dessa teman brukar ofta komma upp:

Vi har ofta så mycket idéer om hur det ska vara – med våra barn, med vår familj. Föreställningar om hur andra familjer har det, vad andra barn klarar av – ofta orealistiska och idag ibland präglade av klämkäcka eller tjusiga facebookuppdateringar.   Det här gäller barn i alla åldrar men kanske särskilt tonåringar. Alla som verkar ha duktiga, flitiga, modiga, entreprenöriga, empatiska, kärleksfulla tonåringar. Och så har vi vår egen tonåring – som låser in sig, inte vill prata med oss, missköter skolan och kanske verkar deprimerade… Eller inte kommer hem på hela natten.

 

Jag har redan tidigare skrivit om acceptans här i bloggen. Det är att se saker som det är – det är alltså inte att gilla läget. Att se att hur gärna jag än vill att det ska vara sådär, så är det såhär det är. Mitt barn avvisar mig ibland, jag blir sårad, vi bråkar. Eller mitt barn gör mig orolig och när jag visar min oro blir det bråk.

När jag kan se på det som händer med acceptans blir jag lite nyktrare. Jag kan se det hela klarare och med fler nyanser, och då kan det hjälpa mig att hitta vägar. Jag blir friare att välja väg. Hur ska jag hantera det som händer nu?

 

Jag brukar rita en bild på tavlan under mina föreläsningar, rubriker med DÅ, NU och SEN.

När något händer kring vår tonåring eller i vår familj, brukar vi ofta hamna i tankar om DÅ och SEN.

Vi tänker på DÅ som orsak till det som nu händer. Till exempel en tonåring som inte vill gå i skolan. Det är lätt att tänka att det beror på mig som förälder och fel jag gjort. Jag kanske har varit för arg – eller för snäll? Jag kanske inte skulle skiljt mig – eller jag kanske borde skiljt mig? Jag kanske har skämt bort mitt barn för mycket – eller haft för ont om pengar så barnet känns sig utanför? Det finns alltid fel man gjort man kan ångra när dessa tankar kommer.

Sen hoppar tankarna till SEDAN. Hur ska det gå för mitt barn? Hur ska hon klara sig i livet när hon inte ens kan gå till skolan i 7-an? Kommer han att hamna utanför samhället, bli arbetslös, hamna i missbruk? Kanske som sin äldre kusin?

Det viktiga är att varken då-tankarna eller sen-tankarna är till så stor hjälp. Ofta får dom oss att tappa modet och hoppet. Vi kan inte ändra något som har hänt och vi vet absolut ingenting om framtiden.

Det är NU vi kan hjälpa vår tonåring. Dag efter dag, stöttande och baxande. Vi behöver förstå vad som händer – tala mycket med vår tonåring så vi får veta varför hon inte vill gå till skolan. Vi kan behöva andra till hjälp – de vuxna i skolan, andra människor som kan uppmuntra. Vi behöver göra en plan tillsammans med vårt barn och skolan, med täta avstämningar och fokus på det som går bra. Börja om och om igen. Det är till hjälp!

 

Det är ju så att i en förändringsskeden i livet hamnar vi lite i livskris. Saker som tidigare varit självklara ställs på huvudet. När mitt barn inte vill vara barn längre förändras familjens struktur. Vi vuxna blir utmanade och det triggar vår bild av oss själva – vem är jag om jag inte är en vuxen som bestämmer?

Vi kanske till och med utmanas i våra tankar om vårt eget liv. Det vi levt under lång tid som småbarns- och skolbarnsföräldrar. ”Skaffa dig ett liv!” fräser tonåringen och vill inte följa med oss på resor eller till släkten. Ofta ligger det faktiskt en omsorg i det, även om den kan vara svår att uppfatta. Många tonåringar vet att föräldrarna i många år levt för sina barn och de anar att det inte är självklart spännande att barnen ska flytta ut. De vill, både för förälderns och sin egen skull, att föräldern ska hitta annat gott i livet.

Tonåringar är ofta väldigt uppmärksamma på sina vuxnas liv. De ser våra svagheter och undrar över våra val. Ibland är de alldeles för kritiska och vi blir sårade. Men det finns ofta klokhet i deras tankar – de ser när vi fastnar och vad vi borde våga.

 

Minnen från den egna tonårstiden vaknar. Vi minns vad vi gjorde, vilka risker vi tog, hur mycket vi kanske hemlighöll för våra föräldrar. De tankarna kan väcka mycket gott – men också förtvivlan, skam och stor rädsla. Det kan lätt bli så att vi förväxlar vårt tonårsliv med vår barns. De risker vi tog, tror vi att hon också tar.

 

En annan svårighet är att unga idag lever i en annan tid med andra utmaningar än vi själva gjorde som unga. Det kan göra många föräldrar osäkra – vad är rimligt att tillåta? Vad är farligt för min tonåring? Hur ska jag förhålla mig till skola, resor, nätet, drickande och droger?

 

Och då kan lätt oron ta fart. Oro kan vara bra – om den inte tar över. Vi måste vara lite vaksamma på vad som händer och försöka skydda vårt barn från faror. Men om oro är den enda känsla vi förmedlar till vår tonåring, blir det alldeles fel. Kanske har du själv någon gång känt att någon varit alldeles för orolig för dig? Det brukar kännas som att inte bli litad på, att bli förminskad och att känna sig maktlös.

Försök hålla din oro i schack! Uttryck den när den är alldeles nödvändig men låt den inte överskugga allt annat! Om du behöver – prata med nån annan vuxen så din tonåring inte behöver höra om din oro varje dag!

 

I tonårsgrupperna pratade vi ofta om föräldrakänslor. Dom kan vara många och väldigt starka. Men förväxla inte dina känslor med verkligheten! Din känsla är din – påverkad av det som händer nu, det du själv varit med om och dina tankar om framtiden. Men den berättar inte om verkligheten – den är ofta mer nyanserad än så!

Tonårsföräldrarna fick i hemläxa att fundera över vad rädsla gjorde med deras föräldraskap. De berättade om tunnelseende, trångsynthet och snålhet – snålhet med vänlighet, hjälp och värme.   Vad gjorde då glädje med deras föräldraskap? Då kom värmen in i vårt samtalsrum – föräldrarna berättade om generositet, humor och kraft. Då skrattade vi mycket i gruppen!

Så lyft på glädjen om du kan! Prata om den, med din tonåring och med andra vuxna! Spana efter tecken på mognad och tänk mycket på dem!

 

Tiden är med dig. Din tonåring mognar varje dag. I hemlighet kanske, men om en tid kommer du att se skillnad – om du är uppmärksam!

 

PS Vill du läsa mer så finns min bok Lita på din tonåring – om trots och tillit!

PPS  Nästa avsnitt innehåller konkreta tips om kommunikation och konflikter med din tonåring!

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Tonår, Vardag | 3 kommentarer

BRIS TIPSAR OM HUR DU KAN PRATA MED DITT BARN OM HÄNDELSERNA I STOCKHOLM 7 APRIL.

https://www.bris.se/om-bris/aktuellt/sa-kan-du-prata-med-barn-om-handelsen-i-centrala-stockholm/

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Vardag | Lämna en kommentar

LITA PÅ DIN TONÅRING – MIN TONÅRSFÖRELÄSNING DEL 2.

 

Nu fortsätter jag min serie med min tonårsföreläsning.  Här är del 2 – del 1 som framförallt handlade om tonårsutveckling hittar du här.

Idag skriver jag om att vara tonåring just idag, i vår tid och i vår kultur. Och om hur föräldrar kan hjälpa sin tonåring att mogna.

VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT VARA UNG JUST IDAG?  

Självklart finns det mycket som är underbart med att vara tonåring idag – frihet, öppenhet, nätet som gör det möjligt att hitta likasinnade – ja mycket.

Men allt detta härliga är inte helt lätt att hantera. Här några av de svårigheter jag har mött i samtal med unga människor:

  • Det är sant att det finns många möjligheter för många ungdomar – men de innebär också många val. Och alla tonåringar klarar inte att välja och de orkar inte med de krav de känner inuti och utifrån att välja rätt och modigt och spännande och klokt.
  • Och samtidigt lever de i ett samhälle som på sätt och vis visar att ungdomar inte behövs eller får ta plats. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet och ungdomar har på många håll väldigt svårt att hitta bostad på rimliga villkor. I segregerade områden är detta ännu mera tydligt.
  • Någonstans har jag sett siffror på att ungdomars psykiska hälsa faktiskt är bättre i de områden i Sverige där ungdomsarbetslösheten är lägre. Jag har inte lyckats hitta igen dom siffrorna – har du dom så får du gärna höra av dig!
  • Så lever ungdomar också i en kultur som präglas av konsumtion – man kan kalla den konsumism. Du är den du visar upp och möts varje stund på dagen av förväntningar på att du ska köpa mer och visa upp mer. Du ska aldrig vara nöjd, varken med dig själv eller det du äger!
  • Tonåringens värld kokar av intryck från alla håll, framförallt i kommunikationen mellan kompisar – på alla olika kanaler. Många sover med mobilen under kudden för att inte missa något.
  • Det händer så mycket och så snabbt – och många vuxna hänger inte alls med. Det gör att vi ibland abdikerar, vänder oss bort – känner oss fåniga kanske. Men då överger vi ungdomarna. Dom behöver oss!
  • All denna snabba förändring drabbar många ungdomar särskilt hårt eftersom de under en tid är rätt tunnhudade och ofta behöver hantera mycket starka känslor. Jag brukar tänka att dom ömsar skinn när dom växer till vuxna – och när dom ömsar skinn är dom utan skydd.
  • Därtill kommer starkt grupptryck bland kompisar – och starka krav på hur man ska vara som kille eller tjej. Det är lågt i tak för båda könen, framförallt under de första tonårsåren.
  • För många tjejer är utseendet så viktigt under de första tonåren, plötsligt tar det över som den allra viktigaste värderingen. Och nöjda med sig själva får de inte vara – det finns alltid någon som har synpunkter. Utöver att vara attraktiva förväntas flickor  vara till lags och ta ansvar för alla sorters relationer – mellan kompisar, mellan partners och i familjen. Och duktiga och smarta ska de också vara. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt detta. Flickor behöver träna sig på att säga både ja och nej – till sig själv men även till andra.
  • För killar är också föreställningarna om hur man ska vara en bra kille väldigt snäva. Många killar visar mer vrede än ledsenhet när de mår dåligt. Många killar har inte fått träna sig på att använda ord för känslor och upplevelser under barndomen. När ilskan poppar fram kritiseras de för den  – och för sina svårigheter att uttrycka sig. Det kan lätt leda till ännu mera vrede, ännu mer utanförskap och ännu mer aggressivitet.

Så att vara tonåring är nu som tidigare att vara utsatt – för andras tyckanden, för andras krav och motsägelsefulla förväntningar. Och ofta för stor självkritik. Det kan vara svårt att orientera sig i allt detta.

Ett par saker är så viktiga att komma ihåg:

VI MÄNNISKOR BEHÖVER MÄNNISKOR.

Ungdomar behöver vuxna, både sina föräldrar men också andra vuxna. Många vill inte prata med och umgås så mycket med sina föräldrar, framförallt inte under de första tonårsåren. De är ofta kritiska till föräldrarna, de tycker att de tjatar och att de hört allt till leda. (Mer om kommunikation i nästa del av föreläsningen.)

Men andra vuxna kan å andra sidan betyda väldigt mycket. Lärare, idrottsledare, kompisars föräldrar, släktingar.

Jag minns en ung man jag intervjuade för min tonårsbok. Han var verkligen inte van att prata – väldigt fåordig var han. Jag frågade honom om det fanns nån vuxen som han gillade och tyckte om att prata med. Jo, det fanns en pappa till en kompis, berättade han. De brukade meka med bilar tillsammans. Jag minns att jag tänkte: Vet den mannen om att hur viktig han är för den här killen?

Det andra är att

MOGNADEN PÅGÅR HELA TIDEN.

Din tonåring är hela tiden på väg i sin utveckling. Han funderar ofta mycket, hon prövar sig fram på olika sätt. Han är ofta rätt vilsen, även om det ser ut precis tvärtom. Många ungdomar mår psykiskt dåligt under någon period.

Det kan vara intressant att ”spana efter tecken på mognad” hos sin tonåring. När jag ledde samtalsgrupper för tonårsföräldrar fick deltagarna det som läxa mellan träffarna. Det var alltid nån som kom tillbaka och sa att nåt sånt hade hen då inte sett hemma hos sig. Men när övriga deltagare berättade sina spaningar kom det ofta nya tankar: Jo, men visst – häromdagen sa hon ju faktiskt…. det har jag inte hört förut! Och i förra veckan hjälpte han mig att duka utan att jag bett honom!

 

KAN FÖRÄLDRAR HJÄLPA SIN TONÅRING ATT MOGNA?

Ingen mognar i ett vakuum. Ingen är så mottaglig och känslig som tonåringen för omgivningens reaktioner och kommentarer. Och föräldrar är viktiga, även om vi kan känna oss helt nonchalerade.

Vi kan bidra med vårt tålamod och lugna samtal  men också med tre andra ting:

  • Uppmuntran
  • Respekt
  • Skydd

Alla är lika viktiga och alla hör ihop. Såhär tänker jag:

Uppmuntran

handlar om att visa sin tonåring att han duger som han är, även om han misslyckas. Att hon är älskad även när vi nyss har bråkat och hon har smällt igen dörren mitt framför oss.   Att vi kan säga ”jag såg att du försökte!” eller lägga märke till en minimal ansträngning.

Att lyckas klara ut något svårt på egen hand är vägen till mognad, och att någon ser det är mycket värt. Kanske behöver du lägga märke till att din flicka har en stor kraft bakom sin skörhet. Kanske kan du se att din son vill dig något när han provocerar dig vid middagsbordet.

Du kan  uppmuntra tonåringens drömmar och mål – även om du tycker att de känns orealistiska.  För dels vet du inte vad som är orealistiskt i hans värld – och dels brukar drömmarna förändras när man mognar!

Tonåringen hanterar känslor på sitt sätt – visar sin glädje och sin ledsenhet  på sätt som kan vara svåra att förstå. Försök ändå, och visa framförallt att du vill förstå. ”Jag anar att du är arg på mig för det jag sa – jag ångrar det nu!”  Dela glädjen och finns bredvid i sorgen. Visa att du bryr dig även om du inte kan trösta.

Jag minns ett par oroliga föräldrar som berättade om sin 15-åriga son som ständigt sa: Ni fattar ju ingenting! Av någon anledning var dom helt övertygade om att han höll på med droger, men de hade egentligen aldrig sett något som tydde på det. Vi pratade länge om pojken och vad som hände honom – det gick inte bra i skolan, han var arg och grinig hemma och hade svårt att sova. Allt som hände såg föräldrarna som tecken på att han använde droger. Jag föreslog att föräldrarna skulle fråga honom vad det var de inte fattade och berätta att de så gärna ville fatta.

Föräldrarna kom tagna tillbaka. De hade frågat och fått svar. Deras pojke kände sig som världens sämsta 15-åring. Han hade en jätteduktig och jättepräktig storebror som klarade allt, hade jättebra betyg, hade söt och smart flickvän och extrajobb och massor av kompisar. Det var det föräldrarna inte hade fattat – att deras yngste kände sig så dålig, som familjens svarta oönskade får. Varje gång de var oroliga för honom eller han kom hem och var arg, trodde dom det var något helt annat. Vi pratade om hur de kunde visa sin kille hur mycket de tyckte om honom och hjälpa honom med allt han behövde hjälp med.

Uppmuntran är också att gå vidare från gamla konflikter och misslyckanden. – Du, nu stryker vi streck! Det där hände när du var 14 – nu är du ju 16!

Uppmuntran är inte alls detsamma som beröm. Beröm kan leda till att tonåringen försöker prestera för att få berömmet, eller att hon inte tror sig duga alls utan att ha presterat.

Uppmuntran är att säga: – Vet du, jag älskar dig – och du är min största utmaning just nu!

Respekt

handlar om att din tonåring behöver bli sedd som en alldeles egen person som är värd att tas på allvar.  Det är inte säkert du håller med om det hon gillar eller väljer – du kan ändå respektera hennes val.

Det är mycket tonåringen vill välja för första gången: Skolval, att få vara ensam ibland, få stänga sin dörr och välja bort släktmiddagar. Nya vänner, ny musik, nya intressen.

Han behöver hitta sitt eget sätt att välja – att kunna säga ja till sig själv eller andra men också att säga nej till sig själv och andra.  Att hantera pengar, grupptryck och svek. Stora saker som många vuxna har mycket svårt för!

Och för det behövs träning – och mycket tränar man hemma. Naturligtvis går det fel ibland – det är ju så vi lär oss nytt. Vi kan hjälpa till i prövandet – men tonåringen mår inte bra av att förlora ansiktet.

Till sin hjälp att orientera sig i livet har tonåringen ofta sina kompisar närmast. Men också vuxna behövs. När vi vuxna visar intresse och engagemang, växer tonåringen. Vänder vi ryggen till, överger vi vår tonåring.

Tonåringen behöver träna sig i att respektera sig själv, sina tankar och sina känslor. Det gör hon när hon möter respekt från andra. Då växer självkänslan. Och då, först då, kan man på riktigt också respektera andra.

Nu kan inte längre vuxna räkna med självklar respekt från tonåringen – den måste förtjänas.

Respekt är att säga: – Du, jag ser att du vill vara ifred. Men jag finns här för dig!

Skydd   

behöver en del ungdomar. Vi måste hjälpa dem att inte göra bort sig för mycket eller hamna i svårigheter de inte kan överblicka. Ju yngre de är, desto svårare har de att bedöma risker.

Det kan handla om att klara av skolan. Det kan handla om att träna sig att ta ansvar för sina pengar och sin hälsa. Vi behöver hjälpa dem att inte dricka eller pröva droger. De behöver hjälp att inte råka illa ut när de är ute på kvällarna – att inte skada någon annan och inte sig själv.

Tonåringar behöver att vi säger nej ibland. Sällan tar dom det så bra. Dom bråkar och dom förhandlar. Vi sätts på prov – mer om det i senare avsnitt om konflikter.

Skydd är att säga: Du, du får bli arg på mig men jag måste säga nej! Jag vill säga ja men jag måste säga nej- jag är för rädd om dig!

 

Det behändiga i allt detta är att

  • det är mycket lättare att skydda sitt barn om man tidigare har respekterat och uppmuntrat dem.
  • OCH det är större chans att tonåringen lyssnar på ditt nej, om han känner sig respekterad.
  • OCH det är lättare att säga nej ibland om man ofta säger ja.

Inte är det här lätt! Allt detta innebär en  svår balansgång och blir självklart fel ibland. Och så ska det vara – vi vuxna ska inte tro att vi behöver vara bäst och klokast. Vi är redan genomskådade.

Tonåringen behöver oss vuxna och särskilt oss föräldrar. För att mogna och för att tycka om sig själv behöver han spegla sig i någons ögon och känna sig älskad, precis som han är.

Och precis som jag ofta skriver:

När vi inte behöver lägga kraft på att försvara oss kan vi  växa och utvecklas i vår egen takt. Det gäller både barn, tonåringar och vuxna.

I nästa avsnitt skriver jag om hur det kan vara att vara tonårsförälder och så några konkreta tips om kommunikation och konflikter.

 

Vill du läsa mer: Läs min tonårsbok, Lita på din tonåring – om trots och tillit. Och sök fler avsnitt här på bloggen!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | 5 kommentarer

LITA PÅ DIN TONÅRING – MIN TONÅRSFÖRELÄSNING – DEL 1

 

Jag fortsätter min serie med mina föreläsningar och publicerar nu min tonårsföreläsning i några delar.

Den här föreläsningen utgår bland annat från alla mina samtalskontakter  med ungdomar och föräldrar. Jag ska berätta om

  • tonårsutveckling – vad som brukar hända
  • om vad föräldrar kan göra som är till hjälp
  • om hur det kan vara att vara förälder till tonåring
  • lite tips om konflikter och kommunikation

nu när en annan sorts relation ska växa fram mellan tonåringen och föräldern.

Först alltså en bakgrund om tonåringarnas liv:

Att vara tonåring är att vara på väg. Det går inte riktigt att säga ”min tonåring ÄR såhär….”   för din tonåring är i utveckling precis hela tiden. Såå mycket händer under åren mellan 12 och 20.

Hela denna utveckling är nödvändig för att kunna bli vuxen och ta ansvar för sitt liv. Tonåringen har levt i många år med sina vuxna och behöver nu testa det han lärt sig hemma för att se om det håller.

Man brukar ibland likna den här tiden vid en båtresa:

Innan tonårstiden börjar är båten på land, men lastas i hemlighet. 11-åringen spanar på äldre syskon och andra tonåringar – med förväntan eller med bävan. Men tillhörigheten är hemma och föräldrarna oftast de viktigaste kärleksobjekten.

Under de första tonårsåren ger sig båten ut från land. Nu sker det stora inre och yttre förändringar. Kroppen blir annorlunda och tänkandet utvecklas. Tonåringen skulle behöva en skylt i pannan: Ommöblering pågår! – för hjärnan förändras i rask takt och under tiden kan det man klarat tidigare  bli mycket svårare att hantera. Man kan bland annat få svårt att planera och ta ansvar och svårt att bedöma risker. Tänkandet förändras mot mer abstrakt – men är ofta både grunt och svart-vitt.

Nu söker sig många tonåringar ut, mot kompisarna och nya kärleksobjekt. De använder kompisarna ”som en kofta” för att våga ge sig ut – flickorna ofta lite tidigare. Det händer mycket i gamla kompisgäng – någon blir efter, någon  blir ny ledare.

Det är en myt att det måste vara stormigt och bråkigt hemma under den här tiden, men några tonåringar behöver aggressivitet som motor för att våga ge sig ut i världen. Ofta pendlar de i humöret.

Ellen, 14, säger till sina föräldrar. Jag kan sitta på mitt rum och vara på jättegott humör, och så kommer jag ut i köket till er och allting är bara hemskt!

Ofta finns inom tonåringen en stor förvirring och osäkerhet på många plan.

Aron trivs inte i skolan och föräldrarna går på många  trista möten med kritiska lärare. Han tappar bort läxor och har svårt att koncentrera sig. Men han är aldrig frånvarande från skolan och föräldrarna  tycker att han väl ändå skulle kunna lyssna lite på lektionerna när han ändå är där? Aron tittar på föräldrarna med sina stora blå ögon och säger på djupaste allvar:  – Men jag måste ju ordna upp mitt liv?!

För honom är inte högstadieskolan en plats för studier – den är ett nytt ställe där han måste hitta sin plats i hierarkierna, hitta ett nytt att vara 13-årig kille på.

Den unga tonåringen kan behöva rätt mycket hjälp med struktur och planering – samtidigt som hon absolut inte vill ha någon hjälp.  Att ha ett skåp i skolan som enda hemvist är inte riktigt hjälpsamt.

Det är inte meningsfullt att moralisera över tonåringens oförmåga. Han kan inte bättre!

I mitten av tonåren ser tonåringen att hon är ensam i båten. Hon kan inte vända tillbaka – barndomen är slut. Det kan vara en tid av glädje och frihetskänsla – eller tomhet och sorg inuti.

När man börjar gymnasiet splittras ofta gamla kompisgrupper – det ger chans till nya vänner och till att hitta nya intressen. Men för några är det istället rädsla och ensamhet som styr. Att bli lämnad, att inte hitta nya vänner, att känna sig utanför kan vara svåra erfarenheter när man är i en svajig livsfas.

Mycket kraft går till att hantera detta och bearbeta allt nytt som händer. Det behövs tid och redskap till det och många tonåringar blir extra kreativa under denna tid. De hittar orden, gör bilder eller musik. De dagdrömmer och skriver dagbok. Men för några är depression och verklighetsflykt nära.

Vem vill jag vara? En i mängden eller en ovanlig? Det är en utmaning inåt och en utmaning utåt. Hur vill jag ha mitt liv? (Du som såg norska serien Skam har verkligen fått se allt detta!)

Kompisarna är fortfarande väldigt viktiga och det pratas mycket. Nu vill många också prata mer med vuxna – kanske inte sina egna föräldrar men andra vuxna.

Vem är jag i andras ögon? Det här är ofta en tid då man testar om förändring är möjlig och tillåten – då man bryter gamla lojaliteter för att kunna gå vidare. Men med detta följer lätt skuldkänslor som är svåra att prata om.

Nu börjar man få en vuxens kropp och man vill gärna ses som vuxen. Man prövar det man ser som vuxenbeteende – sex och alkohol till exempel. Man experimenterar och tar risker som ett sätt att undersöka verkligheten och sig själv. När vuxna kan förstå detta så kan det kännas mer begripligt och inte så skrämmande. Men tonåringen kan behöva skyddas – mer om det längre fram i bloggen.

Är jag attraktiv? Vill någon vara med mig? Är jag OK, är jag som man ska? Under den här tiden gör många sin sexuella debut – ibland bara för att ha det gjort. För många en fin upplevelse, men för många inte alls.

Paula, 16 år, säger till sin mamma: – Vet du varför jag inte dricker? Det är för att jag inte vill förlora min oskuld tillsammans med nån jag hatar dagen därpå!

Och många inser under den här tiden att de är bi- eller homosexuella – många provar sig fram. För några är det en alldeles OK insikt, men för många är det en källa till självtvivel, skam och ensamhet. Och omgivningens reaktioner är otroligt viktiga. Att komma ut inför sina kompisar är en sak, att berätta för föräldrar en helt annan. Såå många relationer barn-förälder har förstörts för lång tid genom föräldrars klumpighet och bristande stöd.

Nu förändras tonåringens tänkande. Det är möjligt att tänka mer nyanserat och långsiktigt och också lättare förutse konsekvenser av det man gör.

Så blir tonåringen en ung vuxen. Kanske i slutet av gymnasieåren, kanske senare.

Nu är båten ute på öppet vatten och tonåringen måste hålla i rodret själv. Nu ska man på ett eller annat sätt bli självförsörjande och hitta sin väg ut i vuxenlivet.

Nu har tonåringen ett helt annat tänkande med mer realism. Med det kan följa både framtidsoro och framtidstro. Osårbarhetstankarna är borta.

Nu måste den unge vuxna hitta någon form av identitet – ett sätt att vara på som han själv känner igen sig i och som också andra människor i olika sammanhang känner igen.

 

Tonåringar är ofta väldigt upptagna av den här båtfärden, medvetet eller omedvetet. De funderar på hur andra gör och på vem de vill bli.

Det är en tid av förhoppningar och pendlande mellan omnipotens och vara i botten. Tonåringarna längtar och saknar.  De är ofta oerhört lättkränkta i sitt sökande.  Vi  är alla lättkränkta men kanske allra mest som ungdomar  – och tonåringar blir oerhört mycket kränkta av vuxna människor!

Ni ser – så mycket händer på några år! Så mycket lär man sig – inte konstigt det går fel ibland! Inte konstigt man måste försvara sig!

Tonåringens uppgifter under den här tiden är att

  • förstå sig själv i relation till vänner, familj och samhälle – i en värld som ofta innebär nya kompisar, nya grupptryck, nya hierarkier, nya krav.
  • kunna säga ja och kunna säga nej – och det måste tränas hemma!!
  • hantera stora kroppsliga förändringar   (och därmed omgivningens idéer om hur kroppen ska vara)
  • självständigt alltmer kunna sköta vardagen och ta ansvar – för tider, skolarbete, pengar, kontakter med kompisar, uteliv, sömn, kläder, kanske arbete.
  • samtidigt ska de lära sig mycket i skolan, lära sig studera och tänka på andra sätt
  • de ska gör viktiga val, ofta kopplade  till prestation i skolan
  • de ska hantera sexualitet, sin egen och andras.
  • de ska öka sin känslomässiga och empatiska förmåga
  • och med tiden börja utveckla en livssyn och en egen moral.

Allt detta brukar man lära sig  i hemlighet – medan vi föräldrar tycker det mesta ser rätt hopplöst ut.

I alla dessa uppgifter finns styrkor och sårbarheter och tonåringen behöver andra människor för att komma vidare. Föräldrar, vänner, andra vuxna, förebilder.

En del  ungdomar är mer sårbara i sig själva än andra. Tonårstiden är en tid då man skäms  mycket och riskerar mycket skam – för att man gör fel, säger fel, tycker om fel människor, inte passar in i gänget, umgås med fel personer. Kanske har fel föräldrar. Eller är  för duktig i skolan – eller för dålig i skolan.

Vi människor kan göra mycket för att slippa skam! Om skammen blir för stor vänder sig tonåringen bort från andra människor.

Många tonåringar misslyckas mycket under sin tonårstid. Vi måste hjälpa dem att inte uppleva för många misslyckanden – för det orkar dom inte med.

I nästa avsnitt av bloggen berättar jag mer om detta. Följ med! Och kommentera gärna!

Och vill du veta ännu mer om mina tankar om tonåringar, läs min bok Lita på din tonåring – om trots och tillit!

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 11 kommentarer