Allting har minst två sidor!

Jag lovade skriva ett inlägg om de tunga tankarna – de som vi förlorar oss i när vi är oroliga för eller arga på våra barn.  Hittade ett inlägg sen 2014 och fyller på med lite nytt:

När jag träffade föräldrar på föräldramottagning och de berättade om bekymmer de hade kring sina barn, brukade jag alltid fråga dem hur de tänkte om bekymren.

När något gör att man oroar sig för barnet, dyker det lätt upp tankar som gör att oron ökar. Som en extra nivå över själva bekymren. Och de tankarna kan börja leva sitt eget liv. Det kan till exempel handla om

  • det här kan väl inte vara normalt?
  • är det här första tecken på…..   ?
  • vad har jag eller vi gjort för fel?
  • hur ska det gå för mitt barn?
  • det här liknar min kusin/min bror/den andra föräldern – ska mitt barn bli likadan?
  • jag kommer inte att orka!

Och så försvinner tankarna vidare längs dessa spår. Man hamnar lätt i tunnelseende och lägger bara märke till det som bekräftar det hopplösa.

Man kan alltid hitta fel man gjort. Man kan ha skiljt sig – eller hållit ihop. Man kan ha haft råd att skämma bort sitt barn – eller varit fattig. Man tänker att man varit för sträng eller för mesig.

Och oron för hur det ska gå tar lätt fart  – vi känner alla någon som har stora problem i sitt tonårs- eller vuxenliv.

De här tankarna blockerar våra möjligheter att hitta vägar att hjälpa vårt barn. Vi glömmer att tankar är bara tankar, vi tror att de är verkligheten.

Har barnet stora bekymmer, på förskolan eller i skolan till exempel, är det inte till så stor nytta att fundera över vad som hänt eller det som kanske blir i framtiden. Det är NU barnet behöver vår hjälp. Det är mer fruktsamt att tänka att barnet behöver lära sig något  som det ännu inte kan – och att vi kan hjälpa barnet att lära sig. Ibland en dag i taget, en läxa i taget. Det tar ofta lite tid, ofta några månader och ibland behöver flera vuxna hjälpas åt. Barn behöver ofta vänliga vuxna som går in för att hjälpa dem, inte försvinner i oro eller ilska.

Så – i stället för att förlora dig i ledsna, arga och rädda tankar, pröva såhär:

    • Ge barnet närhet och förmedla lugn.
    • Skaffa en bild av vad som händer. Att döma och värdera är sällan till nytta.
    • Tala med barnet och med andra vuxna som känner barnet. Vad märker dom? Vad ser dom i sin kontakt med barnet?
    • Var inte för snabb att tolka. Vi vuxna vill gärna veta, för det ger trygghet – men ibland är det rena  fantasier vi fastnar i. Och fantasierna kan leda helt fel.
    • Allt handlar inte om familjen! Vi tänker gärna att om barn har svårigheter beror det på något i familjen – men barn har ofta egna bekymmer. Bekymmer som har med kompisar, andra vuxna eller andra svårigheter att göra.
    • Mycket i våra barns liv är utvecklingsprocesser som de måste igenom. Vissa av dem kräver extra tålamod och värme från oss vuxna.
    • Idag finns en tendens att lägga skuld och ansvar på barn för deras svårigheter – jag hör ibland historier om hur små barn på förskolor får sitta på skamstol för att de har spring i benen!
    • Men ibland handlar faktiskt barnets bekymmer om OSS, om oss vuxna. Ofta handlar det om att barn inte känner sig värdefulla, att de tycker att vi skäller jämt, att de känner sig oförstådda. Och när de känslorna kommit för ofta, tappar barnet hoppet.

Det är vi vuxna som har ansvaret för hur vi har det tillsammans – aldrig barnet! Ett barn kan i stort sett aldrig bryta ett samspelsmönster med en förälder.

Vet du att våra hjärnor fungerar så att vi lägger stor vikt vid faror och negativa skeenden? Vi behöver kunna hantera faror i första hand och därför har vi lätt att tappa bort det som gör gott, det som ger hopp. Men just när det gäller orostankar behöver vi stanna till  i det hoppfulla.

Neuroforskaren Rick Hanson berättar om att vi behöver stanna kvar minst 10-30 sekunder i ljusa tankar eller minnen för att vi ska komma ihåg dem. Vi behöver alltså gotta oss en stund, grotta in oss i det ljusa som finns för att kunna ha det som motvikt mot det tunga. Vi behöver befästa de ljusa tankarna på ett eller annat sätt – berätta för andra, skriva ner tankarna och gärna prata med barnet om dem.  Mitt förslag är att skriva ner allt ljust i en liten fin dagbok och ofta läsa i den, särskilt när vi är ledsna. För vi glömmer så lätt det ljusa!

Jag brukade fråga föräldrar om det fanns undantag till det som oroade dem – stunder då det kändes bra hemma eller dagar då barnet verkade trivas i förskola eller i skolan. De kunde ofta berätta om sådana situationer, och det berörde ofta starkt. Det blev ofta en vändpunkt i samtalet – jomen, han är ju så fin med sin lillasyster, jamen hon älskar skolan vissa dagar! Efter det kunde vi prata mer om det som gjorde gott, vad som kunde bidra mer till det ljusa, hur allting alltid har minst två sidor.

Och att vi alltid alltid kan välja att stötta den ljusa sidan hos vårt barn. Vi vuxna kan göra väldigt mycket genom att fokusera på det som gör gott och som skapar varm stämning. Det är vi som har makten till det.

När du fastnar i de ledsna, arga och oroliga tankarna tror du lätt att dom är hela sanningen. Att dom är verkligheten. Men det är inte så – tankar är bara tankar!

PS Här är en länk till en miniföreläsning med Rick Hanson:

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

Vad är en föräldramottagning?

 

Det är inte lätt att vara förälder – det håller nog alla föräldrar med om. Det är inte lättare idag än tidigare. Idag vet vi så mycket mer om vad barn behöver och alla föräldrar vill göra det allra allra bästa för sina barn. När jag var barn på 50-talet var de flesta föräldrar eniga om vad som gällde, men nu finns så många åsikter, så många experter, så många idéer om hur det ska vara.

Så föräldrastöd behövs och samhället satsar. Men det mesta man satsar är på olika  grupprogram med färdiga manualer. Ofta bygger de på social inlärningsteori, inte på anknytningsteori eller kunskap om barns och föräldrars utveckling tillsammans.

Men jag vet att föräldrastöd måste vara så mycket mer. I fjorton år arbetade jag på två föräldramottagningar, samtalsmottagningar för föräldrar. En kommunal i Sundsvall (som jag startade 2002 och som fortfarande finns kvar) och en privat i Stockholm (nu stängd).

Föräldraskap är mycket komplext. När föräldrar har bekymmer och frågor kring sitt barn eller sig själv som förälder är det ofta djupt personligt och berör många nivåer: Oro och rädsla, tankar om den egna barndomen, tankar om framtid, skuldkänslor, sorg, svåra avväganden, skam, föräldrarnas relation och släktens påverkan, – ja allt som berör oss människor starkt. Några av de frågorna kan passa in i de strukturerade programmen, men väldigt många gör det inte.

Föräldraskap är verkligen existentiellt och drivs av starka känslor och krafter. Därmed är det också så sårbart och den starka kraften kan blockeras av framförallt oro och sorg.

  • Min mamma håller på att dö och min pojke älskar henne över allt. Själv har jag en svår relation till henne. Hur ska jag hjälpa min pojke?
  • På skolan säger dom att mitt barn inte kan sitta stilla. Hemma är han lugn och glad. Hur ska jag hjälpa honom så han fungerar bättre i skolan?
  • Det finns mycket missbruk i min mans släkt och han har själv valt missbruk före sin familj – jag fick lämna honom för att inte gå under själv. Nu är jag vettlöst rädd att mitt barn ska bli missbrukare – hur ska jag hantera min rädsla?
  • Mitt barn trivs inte på dagis, men jag kan inte hitta någon annan lösning än att hon går där. Hur ska jag hjälpa henne och mig själv?
  • När jag fick mitt barn fick jag en depression, kanske var det bara jag som visste om den eftersom jag ”spelade bra förälder”. Nu har inte barnet och jag det bra tillsammans, är det min skuld? Skulden blir ett hinder mellan oss.
  • Mitt barns andra förälder och jag kan inte samarbeta – om inte jag helt underkastar mig henne/honom. Hur ska jag göra?
  • Mitt barn har det inte bra i skolan, hon kommer hem och gråter varje dag. Jag tycker det verkar som om hon mobbas, men lärarna tycker inte det. Hur ska jag kunna hjälpa henne?
  • Vi ska skiljas och det beror på att jag har varit otrogen. Jag har så dåligt samvete gentemot mina barn.
  • Vår tonåring har gjort oss så otroligt besvikna. Hur ska vi nånsin kunna lita på honom igen?

Det här är exempel på frågor som dyker upp på en föräldramottagning. Många av dom är sådana att de inte platsar i föräldrakursernas manualer. De passar heller inte in i barnpsykiatri eller socialtjänst. Många föräldrar vill inte heller berätta om sina bekymmer för sina vänner och släktingar. Ju äldre barnen blir desto mindre vill man berätta för sitt nätverk, för att inte lämna ut barnet. Att berätta att en tvååring sover dåligt är rätt lätt – att berätta att en 13-åring har snattat är inte lätt.

Men svårigheterna spelar stor roll för relationerna i familjen och kan lätt skapa negativa spiraler. Och familj bygger på relationer och anknytning – inte på social inlärningsteori.

Såhär ser föräldramottagningen för dig som är förälder ut:

  • Du får samtal på dina villkor, utifrån vad du just nu vill prata om – men alltid utifrån barnets behov.
  • Du får komma en eller flera gånger, helt utifrån vad du behöver.
  • Du får komma ensam eller tillsammans med den andra föräldern – eller någon annan.
  • Du möter kunnig och erfaren personal och får alltid träffa samma person.
  • Mottagningen är ”låg-tröskel” och flexibel –
    • korta väntetider,
    • ingen registrering,
    • ingen förhandsbedömning om ditt ”behov av samtal”
    • möjlighet till telefonrådgivning.
  • Möjlighet att vara med i en samtalsgrupp, t ex för föräldrar till tonåringar eller bonusföräldrar.
  • Inga åldersgränser – du kan samtala om barn i alla åldrar, även om du har vuxna barn.
  • Bonusföräldrar och mor- och farföräldrar är också välkomna.
  • Lugna och vänliga lokaler som inbjuder till samtal.
  • I kommunal regi – kostnadsfritt eller låg avgift.
  • Personalen har precis som alla andra som arbetar med barn skyldighet att göra orosanmälan till socialtjänsten om man misstänker att barn far illa. Men sådant görs inte utan att föräldern får veta om det.

Samtalen utgår från det föräldern behöver tala om just då. Det kan handla om att få sätta ord på sina tankar och sortera bland dem. Många vill ha konkreta råd hur de kan göra. Många behöver kunskap om barns behov i olika åldrar. Några behöver råd om vart de ska vända sig.

Nästan alla behöver hjälp att se sitt barn och sitt föräldraskap i nytt perspektiv. När man har bekymmer fastnar man lätt i hopplösa tankar och behöver fundera mer på möjligheter och goda undantag än på sin vanmakt.

Alla behöver hjälp att hitta sitt eget hopp – för hopp är förutsättning för förändring. Det är när man tappat sitt hopp man som mest behöver tala med någon utanför familjen.

Det är när man är barn man lär sig att vara förälder, skrev den brittiske barnläkaren och barnanalytikern DW Winnicott. Det betyder bland annat att de flesta människor redan som barn lär sig att lyssna till sig själv och förstå sig själv. Det är till stor hjälp i föräldraskapet.

Men många har vuxit upp i svåra situationer och har ingen hjälp av sina minnen. När barnet väcker de egna svåra barndomsminnena  kan det bli tungt. Då kan man behöva särskilt mycket hjälp. Jag har mött många föräldrar med den bakgrunden.

Varje kommun har skyldighet att erbjuda familjerådgivning till sina medborgare, till stöd för vuxna par i kris. Det är en bra verksamhet där par får hjälp med sin kommunikation och kan hitta sätt att leva tillsammans på nytt sätt. Ibland kan den bidra till att rädda relationer från separation, men den kan också hjälpa föräldrar att skiljas på ett sätt som tar stor hänsyn till barnen.

Precis som man inte vill diskutera sitt äktenskap i grupp, vill man inte alltid tala om sitt barn eller sitt föräldraskap i grupp. Jag skulle önska att alla kommuner erbjuder föräldrastöd med individuella samtal, på liknande sätt som familjerådgivning.

Det skulle vara en stor folkhälsoinsats, eftersom föräldrar då skulle få stöd innan problem hunnit växa sig så stora att barnpsykiatri eller socialtjänst behövs. Jag skulle också önska att forskningspengar satsas på att utvärdera det stödet under längre tid.

 

I nästa inlägg skriver jag om Tankarna – tankarna som vi förlorar oss i när vi är oroliga för eller arga på våra barn.

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Människovärde, Socialt arbete, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

EXAMEN I TONÅRSSKOLAN – BRUCE GÖR ALLT RÄTT!

 

 

Njut av detta underbara klipp med Bruce Springsteen och en tonåring i Australien!

Njut och lär – han gör ju allt rätt! Han

  • minns hur det var när han själv var ung – jag läste nånstans att han som tonåring drömde om att Rolling Stones skulle ringa och be honom rycka in när någon av dom var sjuk
  • minns vad drömmar betyder
  • spelar med killen
  • gläds och gläds och gläds med killen
  • visar honom några tips han själv haft glädje av

Tårarna trillar när jag ser detta!

Kära läsare, njut av det som är  gott i sommar – om det är möjligt för dig!

Bloggen återkommer i höst och då kommer också nya avsnitt i appen Mindfulness för föräldrar.

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

LITA PÅ DIN TONÅRING – RÅD OM KONFLIKTER!

OM KONFLIKTER

Det här är sista delen av min föreläsning om tonåringar som jag publicerat här på bloggen under våren. Tidigare har det handlat om tonårsutveckling, om att vara tonåring just idag, om att vara tonårsförälder och om kommunikation.

Idag ska jag skriva om konflikter i tonårsfamiljer. Ett hett ämne!

Det är faktiskt en myt att tonårsfamiljer har väldigt mycket konflikter. Men i många familjer är det ändå så.

Tonåren handlar om att ditt barn ska växa upp till en självständig människa, som kan styra sitt liv och göra sina egna personliga val. Att hitta sin väg och markera den. Under de här åren, som innebär enormt stor utveckling för den unga människan, vill han självklart pröva sina nya krafter och lustar. Hon vill vara självgående långt innan hon riktigt kan. Och han vill få en helt ny relation till sina föräldrar.

Vi har i vår tid en så lång ungdomstid – tidigare började människor jobba efter konfirmationen. Det är tufft OCH tryggt att behöva vänta så länge på att klara sig själv!

Så konflikter är helt nödvändiga. Det går inte att ta sig igenom alla dessa år utan att föräldrars och tonåringars viljor krockar. Och det är genom konflikterna både tonåringar och föräldrar faktiskt förändras. Det är hemma tonåringen lär sig att argumentera och lösa konflikter. Det tvingar föräldrarna att omvärdera sitt barn, att se henne på nytt sätt.

Konflikter är ibland obehagliga, men det betyder inte att vi alltid ska undvika dom. Men konflikter behöver inte alltid betyda att vi går bananas och skriker fula saker till varann.

Tänk såhär om konflikter: Det är inte mer än att ni vill olika!

Det handlar sällan om att ditt barn hatar dig, att du är en dålig förälder, att ni bråkar för att något har gått snett eller för att din tonåring är i någon riskzon. Ni vill olika. Ett bråk om ett par jeans är ett bråk om ett par jeans.

Det är ett lugnande sätt att förhålla sig. Du behöver inte ta ställning till så mycket tankar, du kan bara försöka hitta vägar att lösa konflikten. Och ju mer din tonåring och du kan göra det tillsammans, desto mer lärorik har den varit.

Vi föräldrar har ansvar för tonåringarna och kan inte släppa ansvaret helt ifrån oss. Vi har ansvar för deras hälsa, deras skolgång, att de inte använder droger, att de lär sig hantera pengar och annat. Vi behöver hjälpa dem att hantera svåra livsfrågor, problem med kompisar och svårigheter med auktoriteter.

Allt detta ansvar ska vi släppa ifrån oss i en rimlig takt – rimlig så att tonåringen får pröva sig i att ta ansvar själv och också så att han inte riskerar att råka illa ut.

Svårt, utmanande – och faktiskt rätt kul!

Ibland måste vi säga nej när tonåringen vill att vi ska säga ja. Vi kanske också själva vill säga ja – men tiden är inte mogen.

Försök säga ditt nej så lugnt som möjligt. Stå för det – men lyssna på din tonåring.

Det är just i nej-situationer det så lätt kan eskalera. När inte din tonåring inte accepterar ditt nej blir du arg och så är ni där (igen!?).   Om du istället kan förstå och uthärda att din tonåring blir ledsen eller arg är det lättare för dig att vara lugn.

Ditt nej kan du stå för ändå. Ditt nej kan faktiskt nån gång ibland vara något din tonåring kan krypa bakom – mina föräldrar är helt hopplösa!!!

Extra svårt kan det vara om du märker att din tonåring ljuger för dig. Ofta gör hon det för att hon inte tror dig om att klara sanningen, så är det faktiskt.(Tack, Jesper Juul!)  Du ska inte acceptera lögner, för lögn föder lögn. Du får berätta för din tonåring att du vill försöka hantera det hon inte vill berätta – men att tilliten mellan er är för viktig för att hon ska ljuga för dig. Och att du blir ledsen och arg när hon ljuger.

Men däremot kan du inte förvänta dig att din tonåring ska berätta allt för dig. Han måste igenom många saker på egen hand, och han kanske också har vänner att prata med.

När jag skriver detta har jag precis sett sista avsnittet av den norska serien Skam (se den om du vill förstå vad tonåringar har att slita med!!!). Där säger Vilde till sin vän:

”Det är inte alltid man behöver prata. Ibland hjälper det att bara låtsas som att allt är bra.”

Här är några konkreta konflikt-tips:

  • Välj strider – man kan inte kriga om allt. Det ligger på de vuxna att skapa någon sorts balans mellan trevnad och tjat. Det är vårt ansvar hur stämningen är hemma. En ung vuxen kan börja ta det ansvaret, knappast en ung tonåring.
  • Tänk på tajmingen. Välj vad som är viktigt att klaga på eller bråka om. Och välj när du gör det. Gör det när ni har tid att prata. Gör det inte när tonåringen just kommit hem från skolan – du vet inte vad hon har varit med om idag.
  • På samma sätt ska du ge dig själv tid att tänka igenom svåra beslut. Säg till din tonåring att du behöver tänka eller att ni föräldrar måste prata med varann. Låt dig inte hotas att bestämma något innan du tänkt efter.
  • Släpp prestigen – du är ändå stor och stark och mäktig i tonåringens ögon. Tonåringar tror på det vi säger, även om det inte verkar så!
  • Du behöver inte få sista ordet. Du kanske inte kan övertyga, men du kan säga ditt. Du behöver inte att din tonåring ska tappa ansiktet för att du ska vara nöjd.
  • Ibland hamnar vi i mönster, där alla konflikter går till på samma sätt. Till exempel kan vi hamna i onda spiraler, där samma saker sägs om och om igen utan att något förändras. Försök bryta sånt! Svälj de klassiska replikerna!
  • Undvik konflikter när utomstående hör på. Gå inte in i konflikter när ditt barns kompisar är med. Dra inte in utomstående i konflikter, till exempel dina vänner eller släktingar.
  • Grunden för att slippa för många konflikter är få men viktiga överenskommelser/regler som ska gälla i er familj. Ge er lugn tid att prata igenom dom tillsammans, till exempel hemkomsttider. Sådana överenskommelser måste omförhandlas då och då – när tonåringen växer på sig och annat ändras. Det är bra tillfällen till träning för både tonåringen och dig att argumentera och visa på vad ni behöver. Och målet är alltfler kompromisser, så som vi vuxna kompromissar oss emellan.
  • Men i dessa kompromisser – välj inte bort vad du själv behöver!
  • När du måste säga nej till något – lyssna på tonåringens argument men stå för ditt nej. Stå på dig om det som är riktigt viktigt för dig och för familjen.
  • Men du måste kanske acceptera att tonåringen reagerar med ilska eller stor ledsenhet. Det hon önskar sig kanske är jätteviktigt av något skäl som du inte vet eller kan förstå. Kanske handlar det om något hon lovat en kompis, kanske finns en förälskelse hon inte vill berätta om.
  • Visa din förståelse om det är möjligt. Men stå för ditt nej.
  • Låt dig aldrig aldrig avvisas! Jag har mött många familjer där en tonåring brutit kontakten med en av sina föräldrar. Det är oerhört smärtsamt – men om du vänder ryggen till är det mycket svårt för din tonåring att sträcka ut handen igen. Visa att du vill ha kontakt – sms-a, ta initiativ, ge dig inte! Du ÄR viktig!
  • Berätta och visa för din tonåring hur mycket du tycker om honom, han kanske inte är säker på det. Särskilt viktigt när han verkar förtjäna det minst eller när det är som svårast.
  • Om du har sagt elaka saker i din egen ilska – be om ursäkt för det när du lugnat dig. Som jag har skrivit tidigare – din tonåring tror på vad du säger.
  • Men stå också för att du blivit sårad. En tonåring berättar i min tonårsbok:

”Man ska be om ursäkt men också säga att man blivit sårad, visa att man känner samma saker. Man är ju också en människa fast man är förälder. Man får inte tåla hur mycket som helst som förälder! Men man måste säga det, inte bara skrika tillbaka!”

  • Avsluta era konflikter när det är möjligt. Sätt streck, säg ”nu är det historia” – dra inte upp konflikterna längre fram när du är arg.

Nu är den här publiceringen av min tonårsföreläsning snart slut. Såhär brukade jag avsluta den:

Du har tiden med dig! Utvecklingen är på din sida – din tonåring växer på sig och till och med du blir allt klokare.

Tonåringar har ofta framtidsdrömmar. Uppmuntra dem – även de orealistiska hjälper för stunden. Ungdomar behöver hopp!

Sällan löses problem – men de upplöses. Det man oroat sig för försvinner – ”tänk att jag inte tänkt på det på länge! Det är som borta!”

Sök och hitta hoppet! Det finns alltid bra stunder men man glömmer lätt bort dem. Skaffa en liten fin bok och skriv ner allt gott – för att trösta dig när du är ledsen.   Och kanske att ge i tjugoårspresent.

Lägg energin på rätt ställe. Ta hand om dig själv och föräldrarelationen. Det är faktiskt gott för tonåringen att se att föräldern klarar sig.

 

Så här är det att ha tonåringar – det är mycket meningsfullt. Det rymmer både gråt och skratt – och ibland oro. Och hoppet behövs.

Det har varit en stor glädje att få följa med på alla resor. Ibland har jag haft kontakt med föräldrar flera år efter våra samtal och ofta, ofta har de berättat att de nu har en fin kontakt med en ung härlig vuxen som ger så mycket glädje.

Livet är utmaningar – att slåss mot och att vila ifrån. Det gäller för ungdomar och det gäller för föräldrar.

Och så igen, Lisen Jonssons fina dikt som inleder min bok Lita på din tonåring – om trots och tillit:

LÅT MIG

Låt mej få vara en trotsig

tonåring,

jag kommer att bli vuxen.

Låt mej få skrika och

springa min väg,

jag kommer att återvända.

Låt mej få hitta

min egen väg,

jag kommer ändå att söka.

Låt mej få snubbla

jag kommer att resa mig.

Låt mej få deppa

och vara sur

jag kommer att bli

glad igen.

Låt mej få hitta mitt eget liv

jag kommer ändå att lämna er snart.

Låt mej få ha hemligheter

jag kommer att berätta dem

sen.

Låt mej inte bli sårad

jag litar ju på er.

Låt mej få prata

när jag behöver,

jag klarar inte det här själv.

Låt mej få gå när jag är redo

men släpp mej inte helt.

Låt mej få komma igen

och vara liten

jag vill inte alltid vara stor.

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Okategoriserade, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

LITA PÅ DIN TONÅRING – IDAG OM KOMMUNIKATION!

 

OM KOMMUNIKATION  

Det här är fjärde avsnittet av min tonårsföreläsning. Tidigare avsnitt, om tonårsutveckling, om hur det är att vara tonåring just idag och om att vara tonårsförälder har du kanske redan läst.

Idag skriver jag om kommunikation, ett av de vanligaste temana föräldrar kommit med till föräldramottagningen.

Ungdomar säger ofta: Vuxna lyssnar inte.

Vuxna säger: Min tonåring lyssnar inte.

Ett gemensamt missförstånd! Ofta handlar det om närvaro och öppenhet. Vi vuxna behöver träna på båda.

En gång berättade du för ditt barn hur det är här i livet. Du berättade och barnet lyssnade, ofta med stort intresse. Du var den som visste.

Nu är det inte riktigt så längre. Ditt barn vill klara sig själv och vill göra sina egna erfarenheter. Det du säger är ofta mossigt och lite löjligt i hans ögon eller kanske sårande. Han är, som jag skrev om tidigare, i ett skede av livet då han är rätt hudlös.

Försök att prata med din tonåring, försök att visa att du verkligen vill lyssna på henne. Tänk att hon är en människa i stark utveckling och det hon säger idag inte visar vem hon är om fem år!

Som vanligt i den här bloggen är det barnet som får vara vår lärare. Vi får försöka hitta en dialog med vår tonåring – en dialog där vi inte alltid har rätt och tolkningsföreträde. Snarare en dialog där vi försöker förstå hur tonåringen tänker. När tonåringar berättar för oss, blir de tydligare för sig själva och vi kan lättare möta dem precis där de är.

Och som jag ofta skrivit – undantagen är ofta vägen. De gånger det inte finns irritation i luften, de gånger vi blir inbjudna till samtal – då ska vi passa på att lyssna och samtala. Var i det som tonåringen vill prata om för en stund! Släpp det du måste säga – om skolan, ordningen, kvällstiderna, spelandet. Bara var med!

Att möta ungdomar med respekt är att möta dom där de är. Det kan vara i deras skolfunderingar, i spelandet, i deras musik eller vad som helst. Visa ditt intresse utan att genast ge dina kommentarer. – Vad är det du gillar med det här spelet? Hur har du lärt dig? Kan jag sitta med en stund? Vad är bäst med det här bandet?

Det händer så mycket och så fort de här åren. Din tonåring mognar och du kan använda hans längtan efter frihet för att utmana honom. När han vill något som du är tveksam till, fundera tillsammans vad som skulle göra dig säkrare. Hur kan han visa för dig att han kan ta ansvar? Hur kan ni göra varandra tryggare?

Överhuvudtaget är det bra att hela tiden ha tonåringens eget ansvar som mål. Att utgå från att tonåringen vill och ska klara mer än det vi tror – och så prova, om och om igen.

Och glöm inte att spana efter mognad och berätta när du blir förvånad, imponerad, glad och stolt över något som hänt.

Tonåringar säger ofta att föräldrar tjatar.

En gång kände jag en verkligt härlig mamma, som hade tre tonårsbarn hemma och en rätt tuff situation. Hon var rätt tjatig, den mamman, och det brukade vi prata om ibland.

En gång frågade jag henne om hon tänkte att det hjälpte att hon tjatade så mycket. Hon svarade snabbt: Nej, det vet jag ju att det inte gör!

Men varför tjatar du så då, frågade jag. – Jag tjatar för att jag ska tänka att jag gjort allt jag kunnat, sa denna goa människa genast.

Så tänker nog många av oss. Det blir nästan som en besvärjelse – om något elände händer så har vi åtminstone varnat och förbjudit och tjatat och hållit på.

Men det hon och många av oss inte tänker på, är att om vi tjatar för mycket blir det otrivsamt hemma. Och då ger sig ungarna ut. Därför är tjat oftast inte så fiffigt.

Respektera din tonårings tystnad. – Vill du inte prata om det här? Tystnad är också information. Det kan vara nu, i den här stunden, som det är för tufft att prata om något. När du respekterar tystnaden finns en chans att din tonåring vill berätta senare.

Jag minns en mamma som berättade om sin unga utflugna dotter som kom hem och sa att hon ville berätta något viktigt – men på villkoret att mamma inte skulle säga nånting. Mamma stålsatte sig, och flickan berättade att hon hade en ätstörning – och så gick hon. Mamma låg sömnlös den natten, förstås. Men nästa dag kom flickan tillbaka, ville prata om vad som hände och bad mamma hjälpa henne att söka hjälp. Mamman och jag funderade – vad hade hänt om hon genast gått i taket??

Tystnad kan också vara ett sätt att visa sitt livs dilemma – att tonåringen inte tror att han kan få något gott från någon. Då får du också vara varsam, och väldigt noga med att både visa att du vill veta – och att du inte vill tränga dig på.

Tonåringar är ofta rädda för att bli avvisade och känner ibland stor tveksamhet att prata med vuxna. Om du får ett nej och är orolig – säg till din tonåring att du respekterar nejet men vill återkomma. – Jag finns här om du vill! Jag vill dig inget ont.

Att vara tyst tillsammans kan vara riktigt gott också. – Vi pratar bäst när vi är tysta, sa en mamma en gång.

Så sök inte så mycket signaler från din tonåring – visa själv signaler av intresse och vänlighet. Skapa situationer för samtal – bjud på kvällsfika när tonåringen kommer hem sent efter träning, erbjud dig att skjutsa (att sitta bredvid varann i en bil är bra och inte så hotfullt). Visa att du har tid, att du orkar höra och att du orkar vänta.

Låt dig inte avvisas! Även om tonåringen avvisar dig – ha tålamod och låt dig inte bli för sårad. Ta inte så illa upp att du vänder ryggen till – din tonåring behöver dig!

Men – vi föräldrar känner oss också avvisade och sårade ibland. Det är rimligt och naturligt och vi behöver ta hand om oss själva. Ta hjälp av andra, kanske i en föräldragrupp eller andra du litar på. Du kan behöva lite mer självmedkänsla än vanligt under den här tiden.

Och är det något som sårat dig eller gjort dig illa på riktigt – berätta det för din tonåring. Gärna när det är lugnt. Berätta i jag-form hur du reagerar på de ord eller de ”sanningar” du fått höra – berätta att du inte vill höra det mer. Ta dig själv på allvar!

 

Här kommer lite kommunikationstips som brukar vara användbara:

  • Timing är bra. Vi vuxna kan inte alltid bestämma om när vi ska prata med varann. Jag minns en av mina döttrar som var rätt avvisande mot mig i sina första tonår. Jag kunde som inte nå henne. Men så nån gång ibland, alltid när jag var riktigt trött och verkligen ville sova – då kunde hon plötsligt vilja prata med mig, lite förtroligt och trevande. Det var bara att hänga på – att ta det jag fick!
  • Gör regler tillsammans.Inte en massa detaljregler men några få men nästan heliga regler. Vad är viktigt i er familj? Är det kvällstiderna? Ordningen i rummet? Eller att man hör av sig och talar om var man är?
  • Håll på reglerna! Men tänk på att tonåringen växer på sig och ibland bryter mot reglerna mest för att markera att de vill klara något nytt. Ett vanligt ämne i mina tonårsgrupper var hemkomsttider – om en tonåring konsekvent kommer en kvart för sent varje kväll kanske det betyder att det är dags att prova helt eget ansvar för tiderna? Och om det inte funkar kan man för en tid gå tillbaka till de gamla tiderna – och prova igen!
  • Om saker har gått på tok, tänk att din tonåring håller på att lära sig så mycket just nu. Ansvar för sig själv och sin skola, ansvar för utevanor och egna hälsan, för pengar och för alkohol. När du har varit arg färdigt och ni har rett upp det som hänt – kom ihåg att man måste få misslyckas om man ska lära sig nya saker. Låt din tonåring, efter en tid, få pröva igen – men kanske med helt annan kontroll från din sida, med nya regler och gärna regler som ni kommit överens om tillsammans.

Jag minns en mamma vars dotter verkligen råkat illa ut som 14-åring. Hon hade haft en liten fest när mamma var borta och till festen kom en massa objudna gäster som verkligen ställde till elände hemma. En förfärlig upplevelse för både mamma och dotter. Efter något år ville flickan få prova att bjuda hem kompisar igen – hon ville verkligen göra allt rätt för att få bort det hemska minnet. Mamma kom till föräldramottagningen och ville precis detsamma. Men – hur skulle dom göra för att det skulle gå bra? Vi funderade tillsammans och hittade flera bra knep som mamman kunde använda och flickan gärna tog emot. Mamma var hemma hos grannen och grannpappan tog på sig att gå och ringa på hos flickan då och då under kvällen. Inga objudna kom, flickan var så glad – och minst lika glad var mamman.

  • Så reagera när något är fel – men älta inte. Gå framförallt inte tillbaka till gammalt när du är uppretad.
  • Ett par föräldrar berättade om en pojke som sa ”Ingen kan bestämma över mig” till sina föräldrar. Han var stor och stark och hade alldeles rätt att de inte kunde tvinga honom till något. Men det som fanns bakom orden var att han ville prata med föräldrarna, diskutera och förhandla.
  • Korrigeringsreflexen är en vanlig ovana hos oss föräldrar.
    • Vi vill så gärna tala om hur det ÄR, vad vi kommit fram till. Vi tycker ju att vi vet.
    • Men om vi i stället lyssnar får tonåringen utveckla sina egna tankar och då kan hon gå vidare
    • Annars måste hon hela tiden försvara sig mot våra klokskaper och hinner inte tänka själv.
    • Du behöver inte alltid ge svar eller råd.
    • Du kan i stället fråga: – Hur tänker du själv om detta? Vad tror du blir bra?
    • Och när du får höra något bra, glöm inte att visa det.

 

Det man pratar om blir det mer av! Vi måste naturligtvis prata om det som är svårt och jobbigt. Men låt inte det ta över, välj att prata mer om det som gör gott.

Vi vuxna har sådan makt i våra tonåringars liv – även om det inte ser så ut. Och dom tror ofta på oss.

Jag minns en 20-åring som sa att han ända fram tills han var 18 år tänkt att föräldrarna ”hade sanningen”. Sen upptäckte han att dom var alldeles vanliga människor.

Men när tonåringarna tror på vad vi säger är det väldigt olyckligt om vi ofta säger: – Du är hopplös! Hur ska du klara dig i livet?

Om vi sagt så, måste vi be om ursäkt. Förklara att vi varit arga eller förtvivlade eller vad vi nu var (tonåringar vet hur lätt det är att skrika dumma saker) – men också säga att tonåringen INTE är hopplös. Att vi faktiskt tror att det kommer att gå bra för henne. Hon behöver höra oss säga det.

När du själv tappar hoppet, försök hitta det igen! Det finns där – i utvecklingen, i stunder av kontakt, i din kärlek till din tonåring.

Det finns alltid bra stunder men man glömmer lätt bort dem. Skaffa en liten fin bok och skriv ner allt gott – för att trösta dig när du är ledsen.   Och kanske att ge i tjugoårspresent!

PS Har du sett Ritande Mammans Lexikon?? Det är en liten rolig bok med förklaringar till ungdomars alla ord och förkortningar – allt det vi vuxna inte begriper. Rolig att bläddra i!

PPS Nästa inlägg handlar om konflikter med tonåringar, häng på! Lovar att det är sista avsnittet i denna långa serie!

PPPS Och som vanligt – mer att läsa om tonåringar och föräldrar finns i min bok Lita på din tonåring – om trots och tillit.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Okategoriserade, Tonår, Vardag | 5 kommentarer

FICK DU INTE VARA GLAD?

I den familj jag växte upp, var det inte OK att vara glad. Det var en mycket allvarsam familj, och det hörde ihop med att en av mina föräldrar hade en djup, kanske livslång, depression.

Denna depression påverkade hela familjen, fast ingen kallade den för depression. På något sätt var glädjen, fnisset, tokigheten och buset förbjuden. Och med den ytlighet, populärkultur, glitter och trams. Föraktat och inte OK. Det som var värt något var allvar, böcker, arbete och hederlighet.

Detta har präglat mig under många många år. Jag blev en väldigt allvarsam människa och fester var det absolut värsta jag visste.   Men jag tror ändå aldrig jag själv varit deprimerad – jag har nog alltid haft mycket livsglädje inuti.

Jag tänker att jag var trygg i allvaret, kände mig hemma där. Det som kanske såg ut som min depression var ett INLÄRT sätt att förhålla sig.

Min glädje har inte alltid synts utåt – men nu gör den det. Jag insåg nånstans längs vägen att jag ville lära om. Och så gjorde jag det.

Det är inte lätt att bryta mönster men det går.

Och många jag känner säger nu att jag är en väldigt glad människa. Allvarsam är jag allt, men också glad.

Jag vet att jag inte är ensam om detta arv. Jag tänker att vi har LÄRT OSS att vara så allvarliga, av en allvarlig och sträng omgivning. Men att det inte alls är samma som en verklig depression.

Nu skriver jag till dig och alla du känner, bästa bloggläsare. Jag går sedan länge och funderar på att skriva en bok om hur man kan lära om när man lärt in något så fel. Att livet inte får vara kul, vilket tok!  Att så totalt få nåt om bakfoten, som en ung kvinna sa till mig i en psykoterapi.

Så – om du känner igen dig i detta – skriv till mig och berätta lite!

Jag vill gärna veta hur du kom på att du ville vara glad, hur du gjorde för att ta dig ur alla automatiska tankar som förbjöd glädje, hur omgivningen reagerade och vad detta nu betyder i ditt liv. Eller något annat du vill berätta på samma tema. Det kan vara en berättelse från när du var liten eller ung, eller från när du är vuxen. Det kan vara en kort eller lång berättelse, med humor eller utan.

Om jag får ditt svar, vill jag gärna göra en intervju med dig.

Jag har inte riktigt bestämt om jag ska skriva den där boken, jag börjar bli lite lat. Men jag är nyfiken på din berättelse!

Och om jag skriver boken, garanterar jag din anonymitet och vi diskuterar tillsammans hur jag får använda din berättelse.

Spännande!

Maila mig på ingegerdgavelin@msn.com!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 5 kommentarer

VI FÖRÄLDRAR OM APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR!

Här hittar du appen:

https://itunes.apple.com/se/app/mindfulness-f%C3%B6r-f%C3%B6r%C3%A4ldrar/id1164423966?l=en&mt=8

Bild | Posted on by | 2 kommentarer