ATT VARA FÖRÄLDER TILL VUXET BARN – FAVORIT I REPRIS!

Detta är en favorit i repris inför julen.  Fler och fler har hittat fram till  inlägget under det senaste året, så jag vill lyfta upp det så här inför jul.

Nu är det snart jul och familjen samlas. Mysigt – eller? Förväntningar,   gamla mönster, glädje, besvikelse, konflikter….

I min bok Att möta sitt barn och sig själv finns ett kapitel om att vara förälder till vuxna barn. Här är ett urval tankar ur det kapitlet:

Så fort det gick! Så är det över. Flyttlasset har gått. Ditt barn har lämnat dig – för gott eller tillfälligt. Han blir aldrig ditt lilla barn mer. Du blir aldrig viktigast mer.

Att vara förälder till ett vuxet barn är att stå i bakgrunden. Barnet själv ska stå främst nu – hitta sin egen väg, göra sina egna val. Kanske vill hon ha dina råd, kanske inte. Nu har du inte längre rätt att lägga dig i hennes liv. Rätten att lägga sig i hör ihop med ansvaret och nu har du inte längre något ansvar.

För många föräldrar är det här en stor utmaning i det egna livet. Barnet kan ha varit så viktigt och meningsskapande i förälderns liv att det blir alldeles tomt om man inte har något inflytande kvar.

För den unge vuxne är något av det viktigaste att nu få visa att man klarar sig själv, att äntligen få bli vuxen.

Vad brukar röra sig i förälderns hjärta? För många föräldrar är glädjen störst. Det har lyckats, barnet har blivit en vuxen människa som tar hand om sig. Som ett kvitto, som ett erkännande: Det blev nog inte så fel ändå.

Sorgen kan vara stor: Ni har inte så bra kontakt, hon vill inte veta av dig. Han ringer aldrig. Och sorgen över det egna livet: Det blev såhär. Medan barnen växte upp blev du först vuxen och sen kanske gammal i dina egna ögon. Det kan kännas som om framtiden är bakom dig.

För de som har barn med problem kan i stället skammen dominera. Varför är hon så ostadig, varför hittar han inget jobb, varför trivs hon inte med sig själv? Hör det ihop med mig, med oss föräldrar? Fanns det brister hon reagerar på? Kanske går hela registret av automatiska tankar igång: Konflikterna, ekonomin, mobbningen, alkoholen. Tankarna om det som gått fel och oron inför framtiden.

Främlingskap kan kännas tungt:

  • Jag förstår inte hur han tänker!
  • Jag kan inte begripa varför hon väljer sådana kompisar. Och varför måste hon festa så mycket?
  • Varför väljer han ett yrke som är så långt från mina värderingar?

Föräldrars ord väger tungt, även i de familjer där barnen verkligen vuxit upp och blivit vuxna. Vi kan aldrig aldrig vara vilken människa som helst i våra barns liv. Jag tänker att det hör ihop med anknytningen, att man är så viktig. Men det hör också ihop med gamla mönster.

När vi släpper våra barn fria och verkligen i ord och handling visar dem att vi inte tänker lägga oss i deras liv, visar vi dem att vi litar på dem. Att vi tilltror dem att hitta sin egen väg och göra sina egna val. När de känner vår tilltro i ryggen är det till hjälp för dem, det ger hopp och mod. Därför väcker föräldrars ängslan och oro ofta så stor vrede hos barnet – du litar ju inte på mig!

Jag tror det är bra om man kan stå bakom sina barn, i både bildlig och bokstavlig betydelse de första vuxenåren. Att finnas där, om man skulle behövas – men också hålla sig i bakgrunden. Att följa, på behörigt avstånd. Men sen är det dags att släppa taget på riktigt!

I det ligger också att vuxna barn inte ska vara ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Naturligtvis kan det bli så i akuta nödsituationer, men att bygga sin ekonomi på regelbundna bidrag från sina föräldrar är inte bra. Det skapar ett beroende som inte är sunt, och det kan innebära svåra konsekvenser när barnet eller föräldern lever med en partner. Det binder ihop föräldrar och barn på ett sätt som ofta blir olyckligt i längden.

Att få följa sina vuxna barn på deras väg är en otrolig gåva. Det följer så mycket med den utöver glädjen att veta vad som händer barnet: Att kanske få bli mor- eller farförälder. Att också få följa barnets vänner. Att få veta mycket om allt som händer i samhället som man står lite utanför när man blir äldre.

Vad kan hjälpa dig att hålla dig i bakgrunden?  När du är uppmärksam på dina egna känslor och på ditt barns reaktioner har du en möjlighet att hitta lagom. Att pröva sig fram, att känna sig för.

Kanske känner du att du har viktiga saker du vill säga till den unge vuxne. Om du vill nå fram är det bra att vara mycket ödmjuk.

Katarina har inte så bra kontakt med sin son, Johannes. Det är som om han värjer sig mot hennes vänlighet och hennes förslag att träffas. Hon vet inte riktigt vad det handlar om, men hon förstår att hon måste backa. Det gör ont i henne – har hon gjort något fel som hon inte förstår? Inte har hon någonsin varit så nära Johannes, han har alltid haft en stark integritet.

En dag frågar Katarina lite ogenomtänkt Johannes varför han är så avig mot henne. Han vill inte svara säger han. Det är inget som är fel, men han har inte riktigt utrymme för sin släkt nu, säger han. Det svider i Katarina – är hon ”släkt”? Men hon frågar inte mer.

Några veckor senare hör Johannes av sig. Han säger att han uppskattar att Katarina inte frågar så mycket längre. Han har så mycket i huvudet som han inte vill dela med någon – men han uppskattar att Katarina låter honom vara. I fortsättningen hör han av sig lite mer – och Katarina är lite lugnare. Hon förstår att Johannes vill vara ifred och att det inte handlar om henne. Det handlar om honom.

Varje generation har sina stora frågor, sina uppgifter. Föräldrar kan inte riktigt dela dem och framför allt har vi inte några svar. Om vi kan delta i samtalen och diskussionerna är det härligt – men vi har inte längre tolkningsföreträde.

Ibland, särskilt när barnen är unga vuxna, funderar de mycket över sin barndom och familj. Det är ett led i mognaden, att söka nya sätt att förhålla sig till sin uppväxt.

Man kan säga att i tonåren får man sina föräldrar ”på plats” – de är inte längre idoler eller allsmäktiga utan rätt vanliga människor med både förtjänster och brister. Som ung vuxen försöker man få sig själv på plats – vem är jag och hur vill jag leva mitt liv? Och hur blev jag den jag är? I de funderingarna kommer också tankar på föräldrarnas liv – som att man måste göra avstamp där för att kunna hitta sin egen väg. Och för att man vill förstå hur det blev som det blev.

Det kan hända att du får höra en del bistra ord från ditt vuxna barn. Hon har hittat nya ”sanningar” ifrån sitt nya perspektiv. Lyssna noga, det ligger säkert en del viktigt i de orden. Men inte heller hon har hela sanningen. Ni minns situationer och ord från helt olika utgångspunkter och ingen av er har helt rätt – men ingen av er har helt fel heller.  Men ditt barn vet inte allt om ditt liv, precis som du inte vet allt om hans.

Försoning är ett starkt ord. Men försoning kan innebära att man hittar ett nytt sätt att förhålla sig till varandra utan stora ord eller åthävor. Att visa lite mer respekt, att inte tjata om småsaker, att vara intresserad av varandras syn på tillvaron.

Jag tänker att det som har hänt har hänt och kan inte göras om. Ditt barn och du kanske funderar och ni ska gärna fundera tillsammans. Men mycket mår väl av att läggas på sin plats.

Nuet är det enda du har. Du kan och ska inte gottgöra det du gjorde för många år sedan, men du kan idag försöka vara ett stöd till ditt vuxna barn på det sätt som passar henne.

 

Vad är ödmjukhet för dig?

Vad tror du det är som ditt barn tycker mest om hos dig?

Vad tror du det är som ditt barn tycker är svårt med dig?

Finns det ett samband mellan dessa svar och de tankar du själv hade när du var ung vuxen – om dina föräldrar?

Om det är så: Se inte detta som ”arvssynd”. Se det som en möjlighet att bryta ett arv. Pröva att göra annorlunda, att bryta mönster. Var uppmärksam på ditt barns gensvar.

Vad innebär ordet försoning för dig?

Vad tror du det innebär för ditt barn?

Om ni två skulle kunna nå en sorts försoning, vad skulle det innebära för ditt liv?

Och vad tror du det skulle innebära för ditt vuxna barn?

 

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR TILL ALLA MINA LÄSARE!

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

OM GLÄDJEN – APPTEXT 7 av 12

 

Jag fortsätter att publicera de texter som finns i min app Mindfulness för föräldrar. 

Den ingår i serien om alla våra känslor och till den hör också en inläst meditation som du hittar i appen.

 

TEXT OM GLÄDJE 

Glädje är verkligen en känsla som hör ihop med föräldraskap. Men den är ofta opratad – vi ser den ofta som en verklig privatsak. Kanske skulle vi prata mycket mer om vår föräldraglädje.

Där finns den djupa glädjen som handlar om att höra ihop och känna en stark samhörighet. Glädjen att få följa en ny människa, glädjen att möta leenden och höra joller och nya ord. Kanske glädjen att vara förälder tillsammans med någon annan. Glädjen att möta andra människors förtjusning över barnet.

Så finns också ögonblicksglädjen, den som kommer rusande när man minst anar den. När man får kontakt igen efter en konflikt, när barnet berättar något kul, när man skrattar tillsammans vid TV-n. Kanske när barnet sover.

Det är en konst att ta hand om glädjen. När vi går in i den och också sätter ord på den, får den mera kraft och kan överbrygga både trötthet och ilska en annan gång. När vi sätter ord på vår glädje befäster vi den, gör den tydligare också för oss själva. Vi mår gott av att dela vår glädje med andra, kanske skriva om den eller göra en sång om den.

Att skapa ett större rum inuti för glädjen är ett annat sätt. Du tänker på glädjen, och försöker se den från många håll. Du kan tänka på hur glädjen känns i kroppen. Kanske på vilka ord som kommer för dig. Du kan tänka på hur glädjen påverkar vad du gör och vad du säger. Hur märker andra din glädje? Hur märker ditt barn din glädje? Allt detta finns med i meditationen som hör till denna text.

När man har det svårt i livet eller med sitt barn kan det vara svårt att få fatt i sin glädje. Ibland kan man behöva öva sig i att se att nästan allt har åtminstone två sidor. Du är ledsen för något – finns det något att vara glad över samtidigt? Du är arg på ditt barn eller din partner – finns det något som ”väger upp” det? Du är orolig för något – vad hjälper för en stund mot din oro?

För några människor är inte glädjen enkel eller självklar. För dem är glädjen bakbunden. Kanske tänker man att man inte får glädja sig för då kommer man att bli besviken. Kanske tänker man att glädjen inte får växa sig för stor för då kommer något hemskt att hända. Kanske vill man inte sätta ord på sin glädje för den kan göra någon annan ledsen eller sårad. Kanske är glädjen bara obekant eller obehaglig.

Men glädjen finns som en källa inom oss alla. Se bara på ett litet barns glädje, pärlande skratt och förtjusning över roligheter!

Om glädjen är bakbunden, är det ofta något man lärt in. Kanske fick man inte vara glad hemma. Kanske fanns någon deprimerad eller arg vuxen som lade lock på all glädje. Kanske har man lärt sig att glädje är något fult, oseriöst, löjligt.

Men glädjen finns på riktigt. Den ligger där bakom och väntar på sin tid.

Låt glädjen finnas, ta fatt i den och känn lite på den. Den är inte farlig och den skadar ingen. Den är istället väldigt hälsosam!

Och om du blir besviken, så har du ju ändå glatt dig!

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Om du har svårt att hitta fram till din glädje, kan du öva dig att vara uppmärksam på det som gör dig gott. Lägg märke till vad som får dig att le, vad som gör gott i kroppen och vad du skrattar åt. Pröva att låta detta få större plats i ditt liv – helt förutsättningslöst utan något mål. Du kan till exempel berätta för andra om det, skriva om det och gärna prata med dina barn om vad som gör dig glad. Se vad som händer med dig då!

Du kan också söka dig till människor som bidrar till glädje. Kanske har du många sorgsna och allvarliga personer runt dig – välj inte bort dem om de är dig kära, men låt också andra sätt att vara få inflytande över dig.

Barn är en stor källa till glädje. Uppmuntra barnets lek och förtjusning och försök att inte tona ner den. Lägg märke till hur du själv känner det när barnet gläds. Blir du illa till mods – stanna kvar en liten stund och låt det rinna av dig.

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

APPTEXT 6/12 OM ILSKA

Jag fortsätter att lägga ut texter från min app Mindfulness för föräldrar. Nu kommer en serie med texter om olika känslor – ilska, glädje, hopp och hopplöshet, oro och rädsla, skam och självmedkänsla.  Till alla texter finns en inläst meditation som du finner i appen. Var så god!

OM ILSKA

En av de vanligaste frågorna jag mötte på föräldramottagningen var:

  • Varför är jag så arg?

Många föräldrar blir förskräckta av att barnet kan väcka så mycket vrede, så starka negativa känslor. Det skulle ju vara mysigt att vara förälder! Och alla vill vara en snäll, stödjande, generös förälder som alltid vet vad barnet behöver.

Och så står där en tvåochetthalvårig illbatting i hallen och gör en galen! Eller en tonåring som sårar mig så huvudet kokar över. Eller när den egna tröttheten tar över och man håller för hårt i sitt lilla barn för att det ska somna,.

Och så kommer skammen.

Vreden innehåller ofta många känslor. Vi blir arga när vi är rädda, när vi är trötta, när vi är stressade. Vi blir arga när vi känner oss hjälplösa eller oförstådda. Vi blir arga när vi är besvikna. Ren ilska men också hopplöshet, förtvivlan och oro. Vreden kan skydda oss mot andra tunga känslor som skam, självförakt, rädsla och ensamhet.

I grunden är vrede och ilska sunda känslor, som handlar om att försvara vår egen gräns. Till exempel blir vi arga när någon kränker vår integritet, inte tar hänsyn till oss eller sårar oss. När vi inte möter respekt för våra gränser blir vi lätt arga, alldeles särskilt om vi ofta känner oss icke-respekterade. Man kan se ilskan som en signal om att vi känner oss hotade, ett skydd för vår självkänsla. Men ilskan kan i sig orsaka angrepp från andra och så hamnar vi i onda cirklar.

Ofta är det bra att stanna upp i vreden. Vi behöver se vad som finns i den. Det hjälper sällan att försöka mota bort den eller slå på sig själv för att man är arg. Snarare blir man bara ännu argare och börjar tycka så illa om sig själv så man fastnar.

Eller blir det så att man inte står ut med sitt barn som väcker så mycket vrede. Då behöver man hjälp.

Att du får syn på din ilska är första steget till en förändring. Du behöver träna dig att se signalerna innan du blivit för arg. Då kan du ge dig själv en chans att lugna ned dig. Lägg märke till hur det känns i kroppen. Kanske räcker det med ett par djupa andetag. Kanske behöver du skapa ett fysiskt avstånd till situationen. Du kan säga till barnet att du behöver lugna ner dig och gå till ett annat rum. Det kan barn nästan alltid förstå.

När situationen lugnat sig, kan du ge dig tid att tänka efter. Vad finns det för ord i din ilska? Lyssna på dom orden som kommer – dom är oftast sanna. Ta dem på allvar, även om dom känns fåniga och du inte tycker om dom.

Och möt orden med tålamod och stor självmedkänsla.

Föräldrar skäms ofta mycket efter sina vredesutbrott. Det kan vara en skam som leder till självreflektion och möjlighet att agera annorlunda. Men skammen kan också göra att man förnekar att något allvarligt hänt och då är risken stor att situationen upprepas igen och igen. Och att barnets reaktioner inte tas på allvar.

Vad kan man då göra när sådant händer gång på gång? Döm dig inte! Dömandet gör dig ännu mer maktlös och du behöver i stället få fatt i din kraft. Svängningarna mellan vrede och skuld är svåra att balansera. Du behöver se att du inte är mer än människa. Att du har möjlighet att hjälpa dig själv. Om du kan se med acceptans på det som hänt – att det verkligen har hänt och att det inte går att vrida tiden tillbaka – har du också möjlighet att hindra att det upprepas gång på gång. Om du kan acceptera dig själv, i din otillräcklighet, kan du också vara mer empatisk med ditt barn.

En vanlig anledning till ilska är att vi tänjer oss för långt. Vi vill vara snälla, vi vill att våra barn ska vara glada och nöjda. Vi känner inte riktigt våra egna gränser och väntar för länge med att säga tydligt ifrån. Så tänjer vi oss som ett gummiband och plötsligt smäller det – vi blir så vansinnigt arga och känner inte igen oss.

Nu är det inte snällhet längre. Det är obegripligt för barn, särskilt de små. De kan inte förstå varför mamma eller pappa nyss var så snäll och plötsligt blir så otäckt arg.

De ord som brukar finnas i ilskan är då till exempel:

  • Jag klarar inte det här.
  • Mitt barn bryr sig inte om att jag försöker vara snäll
  • Jag är en dålig förälder. Jag måste kunna behärska mig!!!!
  • Mitt barn har inte respekt för mig.
  • Hur ska det gå för mitt barn som inte kan ta ett nej?
  • Hur ska det gå för mitt barn som har en så dålig förälder?
  • Jag borde aldrig ha skaffat barn.
  • Jag kommer att förstöra mitt barn.

Barn förstår inte alltid vad som är bra för dom och vad de behöver. Vi måste säga nej ibland, och det är lättare för dom att ta vårt nej om vi är lugna när vi säger det. Mer om detta när jag skriver om konflikter längre fram och i min blogg och mina böcker!

Men ibland är det helt andra saker som ligger bakom vreden. Det kan vara enkelt som trötthet och hunger, eller svårare som stora svårigheter i livet. Vi ser saker olika beroende på vad vi själv behöver i stunden. Är vi för rädda, för trötta eller har för höga förväntningar blir vi lättare besvikna och arga. Ibland har ilskan inte alls med barnet att göra, men den går ut över barnet.

I sådana situationer kan det vara bra att fundera på varför barnet blir måltavla för ilskan. Kanske för att det är ”ofarligt” att skälla ut barnet, du får inte någon vuxens reaktion mot dig? Kanske helt enkelt för att barnet inte kan försvara sig? Kanske tänker du på ett dunkelt sätt att barnet får tåla lite ilska – kanske som du själv fick tåla när du var barn?

När man får syn på sådana tankar drabbas man lätt av ännu mer skuld eller av skam. Men det brukar inte hjälpa. Man hamnar lätt i tunnelseende och ännu värre ilska.

Snarare hjälper det att tänka: – Såhär tänker jag nu. Det känns inte bra men så är det nu. Det är såhär det är, fast jag inte vill att det ska vara så.

Efter detta kan du titta på hur situationen är nu. Och så tänka: – Vad kan jag göra NU för att göra situationen bättre? Vad är viktigast NU? Kan jag lugna ner mig själv? Kan jag bryta ilskan? Kan jag trösta eller lugna barnet?

Det är i nuet, i stunden, som du kan bryta vanmakten och vreden. Och det kan bara vuxna göra – barn är för upptagna med att försvara sig eller vara rädda.

Du kan alltid börja om. Du kan alltid säga till barnet och dig själv: – Nu bryter vi. Nu slutar vi bråka. Kanske behöver barnet tröstas, kanske behöver ni i stället lite luft emellan er en stund. Kanske ska ni prata om det som hänt om en stund, kanske inte.

 

Ibland kommer ilskan ur egna barndomsminnen som väcks av familjesituationen. Vi har hamnat i en familj igen, även om rollerna är helt nya. Vi är föräldrar nu, men inom oss känner vi oss som små barn. Det är mycket lätt att hamna i upprepning av familjemönster, trots att det är det man minst av allt vill. Så hamnar man i en ond cirkel av starka känslor, skuld och också skam.

Den bästa hjälpen också mot det är att vara uppmärksam på nuet. Det är i nuet vi kan ändra och vi har ingen nytta av att dras med i tunga minnen. Försök, med all din vänlighet mot dig själv, vara i det som är nu: Vad är det som händer? Vad säger eller gör ditt barn? Vad gör eller säger du? Detta hjälper dig att se klarare och släppa taget om det som varit.

Barns ilska

 För många föräldrar är barns ilska svårt att stå ut med. De har svårt att se ilskan som ett skydd, ett sätt för barnet att visa att något är fel. I stället känner de sig attackerade.

Barns ilska är ett sätt för dem att hävda sitt eget värde i situationer när de inte kan hävda den på annat sätt. Det blir ofta trubbigt – starka vrål och små fötter som stampar i golvet. Svart eller vitt, som ofta i det lilla barnets värld.

Ju mer vi visar intresse för barnets ilska, desto mer nyanserat kan barnet visa den. Om vi frågar barnet om ilskan och bekräftar den, lär sig barnet att ta sig själv på allvar och upptäcker också att ilskan kan vara olika stark i olika situationer.

Barnet lär sig att man kan förklara sin ilska och möta förståelse. Inte så att man alltid får som man vill men så att man kan känna sig begriplig. Ju äldre barnet är, desto mer nyanserat kan det uttrycka sin ilska.

Men om vi alltid möter barnets ilska med vår egen ilska, lär sig barnet inget annat än att deras ilska är dålig. Och ibland att vara rädd för vuxna.

Konflikter då både barn och förälder varit rejält arga, behöver avslutas och det är vuxnas ansvar att göra det. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men för både barn och vuxna är det gott att säga ”nu har vi bråkat färdigt – nu börjar vi om igen.” Det ger en chans att tänka nytt och inte fastna.

Tvinga inte ditt barn att be om förlåtelse! Det enda man lär sig av det är att man inte måste stå för det man säger – och att förlåt är ett väldigt svårt ord. Det bästa sättet att lära barn att säga förlåt är att själv säga det – när man menar det!

Äldre barn och tonåringar lär sig med tiden att be om förlåtelse, men först om de sett att vuxna gör det ur sitt hjärta. Vi vuxna måste ta ansvar för den ilska som barnet fått ta emot från oss.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 Om vi vuxna kan se på vår ilska med ett litet avstånd, så att vi ger den utrymme utan att uppslukas av den, kan vi se den som ett tecken på att något behöver ändras. Vi kan upptäcka att vi behöver vila mer, tona ner våra ambitioner och krav på oss själva – eller något annat. Vi kan ta oss mer på allvar.

Ibland kan det vara mycket svårt att hitta någon lösning på svårigheterna. Allt går inte att förändra. Men det kan ändå vara hjälpsamt att upptäcka just det.

”Just nu är det såhär. Det går inte att ändra på. Livet är tufft nu.” Det är det som kallas acceptans.

Då kan självmedkänsla vara till stor hjälp. Se text och meditation om den!

I vardagen, när du varken har möjlighet att meditera eller riktigt tänka efter, kan du behöva skapa en liten liten paus som lugnar dig. Lägg märke till vad som brukar vara till hjälp och gör mer av det. Om du och ditt barn ofta hamnar i konflikt, se om du kan bryta mönster innan konflikten är ett faktum. Om du är trött och hungrig när det händer – se till att du tar hand om dina basbehov av mat och vila. När du tar dig på allvar, visar du dig själv att du är viktig och värdefull – och bara det kan göra att det lättar för dig. Det bryter maktlösheten litegrann.

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

APPTEXT 5/12 OM KÄNSLOR

Idag kommer ännu en text från appen Mindfulness för föräldrar. Den handlar om föräldrars och barns känslor och hur mindfulness kan hjälpa oss att hantera våra ibland svåra och oförståeliga känslor.   Till texten finns en inläst meditation som du hittar i appen.  Längre fram lägger jag ut texter om olika känslor – ilska, glädje, hopp, oro….

Jag har skrivit mycket om känslor tidigare i appen, t ex här om känslorna när man är tonårsförälder.

 

Föräldraskap är mycket känslosamt. Där ryms starka känslor av glädje och stolthet, men också ilska, oro och sorg. Ofta blandade och ibland svåra att förstå.

Så är det för att föräldraskapet tangerar så viktiga saker i våra liv: Våra innersta önskningar, och allt som väcks av barnet – vår egen bakgrund och vårt ansvar. Glädjen – den djupa, svårfångade glädjen. Rädslan att inte hålla måttet, att barnet ska få det svårt för att jag inte räcker till. Skammen att barnet visar upp mig som en bristfällig förälder. Ilskan, som ibland kommer som en blixt.

Vi vuxna smittas av barnets känslor. Våra känslor kan förvåna i sin kraft – varför blir jag så arg? Varför blir jag så orolig? Jag orkar inte känna så mycket!

Och barnet väcker våra minnen från vår egen barndom eller tonårstid. Ibland är det till verkligt stor hjälp – vi kan förstå hur barnet känner. Men för många är det tvärtom. Minnena väcker rädsla, vanmakt, sorg eller andra tunga känslor. Det kommer ord ur vår mun som vi inte hört sen vi var barn. Vi känner oss som hjälplösa offer och har svårt att lämna förtrollningen vi hamnar i. Om detta har jag haft många, många samtal med föräldrar.

När vi kan se våra känslor med vänlighet och acceptans, kan vi också förstå oss själva. Det är lugnande och tröstande i sig:

  • Nu är jag så arrrrg, jag blir tokig! Såhär känner jag just nu, det är en känsla som ofta kommer – när jag är trött, när jag är stressad, när mitt barn inte gör som jag vill.
  • Men ilskan säger inte sanningen – det är en känsla i den här stunden. En annan stund kan allt kännas annorlunda. Det får vara så.
  • Jag är inte en hopplös och omöjlig förälder för det. Jag får andas lugnt några gånger. Det är en känsla, bara en känsla. De flesta föräldrar känner såhär ibland. Nu får jag ta hand om mig själv litegrann så jag kan lugna mig själv.

 Känslorna ÄR. Dom är varken bra eller dåliga, dom bara finns där. Dom är signaler från oss själva till oss själva. – Nu är det bra! – Nu är det hemskt! – Nu är jag sååå glad!

Vi behöver våra känslor för att förstå vad som är viktigt för oss: Vår glädje för att söka mer glädje. Vår vrede för att förstå att något gör oss illa. Vår ledsnad för att förstå vad vi längtar efter eller sörjer. Våra gamla barnkänslor för att kunna välja att börja om i stunden.

Det är hur vi använder och förstår känslorna som avgör om dom är till hjälp för oss. Och det måste vi också lära barnen.

Några av oss dras väldigt lätt med i våra känslor. De behöver öva sig på att hålla distansen till dem så att känslorna inte helt får styra livet. Några av oss har svårt att nå kontakt med sina känslor. De behöver öva sig på att känna mer och tro på sin känsla.

 

Om barns känslor

Barn föds med starka känslor och onyanserade känslor. Det är svart och vitt, av och på. Hungrig – mätt. Nöjd – onöjd. Rädd – trygg. Det lilla barnet visar sina känslor för alla – skrik och förtjusta gurgel, nyfikna ögon eller bortvända. Vissa barn är mer temperamentsfulla än andra – så är det bara.

Hela barndomen igenom försöker barnet lära sig använda sina känslor: Förstå dem, nyansera dem, uttrycka dem. Och vi vuxna , framförallt föräldrar, är deras förebilder och lärare i detta. Mest i det vi gör, men också i det vi säger. Med tiden lär dom sig också av sina kompisar.

När barn känner starka känslor behöver de oss särskilt. De små barnen kan bli rädda för sina känslor. Barnen vill inte alltid komma nära oss när de är som argast, men de mår bra av att veta att vi finns nära, att vi står ut med deras vrede och inte fördömer den. Då kan barnet låna vårt lugn.

Barn behöver förstå vad de olika känslorna innebär. Jag brukar säga att det är bra om man vet om man är arg eller ledsen när man skriker, kanske vid sex års ålder? Att förstå sig själv, att lita på att man har rätt att känna som man gör.

Hur hjälper vi våra barn med deras känslor? Det gör vi genom att

  • visa dem att vi vill veta vad de känner
  • acceptera deras känslor även om vi tycker att de reagerar fel eller för mycket
  • hjälpa dem att uttrycka sig själv
  • hjälpa dem att förstå sig själv, genom att vi försöker förstå dem
  • visa dem hur man kan göra när man känner något väldigt starkt – till exempel gå till någon vuxen och berätta, hitta sitt eget sätt att söka lugn, göra något meningsfullt av sin känsla.
  • hjälpa dem att lugna sig själva om det blir för jobbigt för dem

Att bekräfta barns känslor är ofta väldigt hjälpsamt. När vi måste säga nej till exempel – då kan vi samtidigt visa vänlig förståelse för det barnet vill: ”Ja, jag vet att du så gärna vill följa med Clara hem. Men jag vill inte det nu, jag vill att vi går hem till oss.”

De behöver med tiden också lära sig skilja på känslornas tyngd:

  • En del är kraftfulla och starka, betydelsefulla och ger oss signaler om vad som är viktigt
  • En del är känslovirvlar som inte har så stor betydelse.
  • Alla känslor kommer och går och förändras hela tiden.

Barnet behöver hjälp att reglera sina känslor med tiden, så att de som tonåringar och unga vuxna kan lita på sina känslor men ändå inte låta dem styra sitt liv. Det är en stor och långsiktig uppgift i alla familjer.

Vi vuxna har lite för lätt att förringa barns känslor, ibland till och med skratta åt dem. Det tycker dom intensivt illa om. Och de lär sig ingenting om sig själva – mer än att skämmas för sig själv.

Och varje gång vi visar barnen respekt för det de känner lär de sig självrespekt.

Vi vill så gärna ha glada och nöjda barn. För några föräldrar är varje missnöje från barnet något som måste försvinna eller som måste åtgärdas. Antingen genom att man försöker uppfylla barnets alla önskningar, eller genom att man förbjuder eller förnekar allt negativt barnet gör eller säger.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, alldeles särskilt när vi är upprivna eller stressade. Det hör ibland ihop med tankar och känslor som vi burit med oss länge, ända från barndomen. De är så vanliga för oss att vi inte riktigt märker dem.

Ibland är de bara som tankemönster. Bara tankar som kommer i vissa situationer, som inte riktigt hör ihop med det som händer. Det brukar kallas automatiska tankar.

När det gäller föräldraskap kan det till exempel handla om att vi är rädda att något ska hända vårt barn. Eller att vi är rädda för vad andra ska säga om vårt barn eller vårt föräldraskap. 

Men varje situation är ny, alldeles särskilt med barn som utvecklas hela tiden. Och det är bara i nuet som vi kan välja hur vi vill säga eller göra.

Det är i stunden, just när något händer, vi har chansen att se vidare. Därför är uppmärksamhet i nuet så viktigt.

Vi kan ha nytta av några djupa andetag i stunden – och då är det bra om vi har övat på det innan, i lugna situationer.

När vi möter våra känslor med vänlighet och acceptans blir vi mer bekanta med dem. Då har vi större chans att kunna gå utanför vårt tunnelseende och då kan vi se mer möjligheter.

Det kan vara bra att stanna upp i sin känsla och ”ge den ett större rum”. Att titta på den och fundera på vilka ord som finns i den.

När vi är uppmärksamma på våra känslor och tankar är det lugnande för oss. Det är som om vi skapar ett litet mellanrum mellan oss själva och känslan/tanken– så att vi kan titta på den, vända och vrida på den. Då blir vi inte så överväldigade.

Så mindfulness handlar inte alls bara om meditationer. Minst lika mycket handlar det om att i stunden kunna observera det som är. Ibland behöver vi lugna oss själva. Vi kan göra det med vår kropp – andas några djupa andetag eller gå långsamt. Det kan i sig lugna våra tankar. Och vi kan lugna våra känslor med hjälp av både kropp och tankar.

Att röra sig, gärna utomhus, lugnar oss. Att ge oss tid att välja det vi behöver för att må bra, ger oss en signal om att vi är värda att ha det bra. Att välja bort en del av det som splittrar oss eller upprör oss ger samma signal.

Och barn tycker om att se att vuxna gör det som är bra för dem.

Samma betydelse kan ett samtal med en vänlig människa ha. När vi har satt ord på våra känslor och möter förståelse, kan vi också lättare ta hand om oss själva.

Och då kan vi också lättare hantera känslan. Vi kan se oss själva som i en spegel och fråga oss: vad är verkligt viktigt nu? Kanske har vi ingen aning – men när vi tar ett steg tillbaka kan vi ibland se klarare.

Då kan vi också ge oss själva självmedkänsla och därmed lugna oss själva.

– Nu är det tufft. Nu är jag rädd / ledsen / väldigt arg. Nu behöver jag lugna mig själv. Jag måste vara snäll mot mig själv nu och inte döma mig – annars blir det bara värre.

När vi besvarar och möter barns känslor, kan barnen ta dem på allvar själva och använda dem. Och vi kan se vad som är tufft för dem.

Vi kan inte skydda våra barn mot lidande – men vi kan hjälpa dem att hantera det svåra.

Vi kan inte heller skydda oss själva från lidande.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

APPTEXT 4/12 OM ACCEPTANS

Acceptans är den tredje grundstenen i Mindfulness för föräldrar. Att kunna lämna sina önskningar om hur det ”borde vara” och i stället se saker som dom är.  När man kan släppa idéerna om hur ens barn borde göra och säga, hur familjelivet borde vara, hur man själv borde vara som förälder – då är man fri att tänka nytt, fri att pröva nya sätt, fri att släppa taget om sina favvotvångstankar.

Jag har skrivit om acceptans många gånger i bloggen, leta gärna i sökfunktionen! Men här kommer lite mer, från appen Mindfulness för föräldrar. Till texten finns en  meditation som du kan lyssna på.

 

Acceptans betyder att se något precis som det är. Inte att gilla läget eller gå med på något. Bara att se det som det är.

Det är som det är, antingen vi vill det eller inte. Hur gärna vi än skulle vilja att det är på ett annat sätt, är det såhär det är.

Det handlar om att kunna vara nära barnet hur det än är, för att kunna se det som händer på nya sätt och kanske hitta nya möjligheter. Och framförallt för att barnet ska känna att det är OK att vara som det är.

Man lägger ofta mycket energi kring att inte acceptera: Om han ändå kunde ta ansvar för sina läxor! Andra barn i den åldern klarar ju det! Om hon ändå kunde komma ihåg att skicka med vantarna till förskolan! Och så går tankarna runt runt i samma banor.

Acceptansen handlar inte om resignation, liknöjdhet eller passivitet. I stället hjälper den oss att bli fri att välja hur vi kan förhålla oss till det som händer. Om vi ska göra något eller inte göra något. Om vi ska försöka förändra något eller släppa taget.

Det som har hänt har redan hänt. Nästa ögonblick kräver något nytt. Acceptansen kan hjälpa oss att vara mer uppmärksamma på vad som händer. Vi kan bli mer nyfikna på barnets tankar och känslor och därmed mindre dömande.

Och vi kan också bli mer uppmärksamma på vår egen känsla så att vi kan vara mindre dömande mot oss själva.

Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, ofta genom att vi reagerar automatiskt och inte ger oss tid att utforska våra tankar. Ofta reagerar vi ur rädsla eller andra starka känslor. Väldigt ofta reagerar föräldrar med tankar om vad andra människor skulle säga om det som händer.

Vi reagerar ofta i mönster som är så vanliga för oss att vi inte ser dem. Och ju starkare vi reagerar, desto mer hamnar vi i tunnelseende: Vi hittar inga utvägar.

Men allt som händer kan ses på många sätt. Hur vi ser avgör vad vi väljer att göra.

Till exempel ett barn som skriker. Tänker vi att hen försöker manipulera oss – eller ser vi barnets rädsla, ilska eller förtvivlan?

Idag talar vi mycket om barns problembeteende. Det kan till exempel vara barn som inte gör som vi vill, som är slarviga eller som ofta hamnar i konflikter.

Det kan vara ett litet barn som ständigt plockar och river i skåp och bokhyllor. Vi kan beskriva det som olydnad: – ”Han vet ju att han inte får!” Vi kan också beskriva det som nyfikenhet och upptäckarglädje – och plocka undan det som inte tål att plockas fram.

Om vi tänker att barnet har ett problembeteende blir våra föräldrareaktioner ofta oro, hjälplöshet, vrede och kanske skam inför andra föräldrar. Vi tänker att barnet manipulerar oss och känner det som en attack på vår auktoritet. Då känner vi oss ännu mer arga, hjälplösa och kanske desperata. Vi kanske ger barnet ett straff utan att försöka förstå varför barnet gör så. Allt detta bygger mer distans mellan förälder och barn och barnet upplever oss som dömande.

Vad kan vi göra i stället? Vi kan försöka vara öppna och se under ytan, under barnets beteende. Vad kan det handla om? Då skapar vi ett större rum för barnet inuti oss. Och det kan i sin tur ge oss ledtrådar så vi kan möta barnet med större förståelse och större nyfikenhet.

Vi kan se med acceptans på oss själva och det som hänt. ”Nu är det som det är.” Vi kan kanske andas djupt och testa att för en stund vara totalt närvarande. Vi kan försöka ha tillit till barnets och våra egna reaktioner – utan att värdera. De är alltid meningsfulla på något sätt.

Vi kan också upptäcka våra egna behov av trygghet och av att inte vara rädd. Utifrån det kan vi också se mer och förstå mer.

Hur vi agerar –med empati eller dömande – har stor betydelse för vår relation. Det handlar om att antingen bygga tillit eller att bygga murar.

Ibland behöver barnet oss för att kunna bli lugna i en upprörd situation. När vi är med barnet i det akuta skedet utan att gå igång i känsloutbrott är vi till stor hjälp. Barnet kan låna vårt lugn. Sedan kan vi mötas och hjälpas åt. Men du – vad var det som hände? Vet du vad som gjorde dig så arg? Eller var du mest ledsen?

Barn behöver hjälp att förstå sig själva – varför är jag så arg? Är någon dum mot mig? Är jag hungrig, trött, ledsen? Vad hjälper mig när jag mår såhär? Det är verkligen livskunskap att få hjälp med sina reaktioner utan att bli dömd.

Naturligtvis blir vi vuxna arga och orättvisa ibland – barn behöver inte perfekta föräldrar. Men vi kan återställa relationen, be om förlåtelse, förklara vad som hände oss. Barn kan ofta förstå – de vet ju precis hur arg och ledsen man kan bli! Vi ska inte säga till barnet att vi aldrig ska bli så arga igen, för det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi ska försöka ta hand om vår ilska på ett annat sätt – och det kan öppna för fina samtal om vad man kan göra när man är riktigt riktigt arg.

Varje barn måste hitta sin väg i livet, kanske inte alltid den vi vill. De behöver känna sig älskade och värdefulla hur det än är. Inte bara när de är glada och behändiga utan också för sina svåraste sidor.

När man är accepterad för hela sig, även när man minst av allt är lyckad, kan man växa och mogna.

Acceptans är inte att vara naiv och passiv. Vi måste ofta säga nej till våra barn. Men om vi dömer dem bygger vi en mur mellan dem och oss och förlorar därmed en möjlighet att stödja dem.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Egen träning i mindfulness är till stor hjälp. Om vi är vana vid de djupa andetagen och att se på våra tankar och känslor med en anings distans, har vi mycket lättare att ta till det i akuta situationer. Vi kan lugna oss själva genom andningen och då har vi större chans att komma ur våra egna låsningar. Då öppnar sig mer möjligheter.

När vi med hjälp av meditationer skapar ett större rum för barnets och våra egna reaktioner, är det lättare att möta dem med acceptans.

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 2 kommentarer

APPTEXT 3/12 OM EMPATI

 

Här kommer den tredje texten som finns i min app Mindfulness för föräldrar.

Om du laddar ner appen finns det en meditation som hör till varje text. Lyssna på den, gärna flera gånger. Och försök att inte värdera din upplevelse, varken dina egna tankar eller själva inläsningen! Bara följ med.

 

EMPATI

Empati är förmåga till inkännande, att kunna förnimma och sätta sig in i en annan människas känslor. Vi föds alla med denna förmåga. Barn är tidigt uppmärksamma på andra barns och sina föräldrars känslor.

Genom våra egna känslor kan vi förstå barnets. Om barnet får utveckla och förstå sina egna känslor, förstår det med tiden även andra människor.

Vad är en känsla? Känslor är som signaler från mig själv till mig själv. De ger oss värdefull information om oss själva – så därför har alla känslor sitt värde.

Känslorna kommer och går. En del är kraftfulla, starka och betydelsefulla och ger oss signaler om vad som är viktigt. En del är känslovirvlar som inte har så stor betydelse.

Alla känslor förändras. Både stor känslomässig smärta och kroppslig smärta brukar förnimmas som vågor som kommer och går.

När vi ser på känslor med öppenhet och vänlighet, ger vi dem ett större rum. Vi kan se på dem på ett respektfullt vis: Så här känns det nu. Så kan vi också få syn på annat hos känslan – hur den känns, vad den hör ihop med, vad den påminner oss om. Ibland kan man se att det är en viktig känsla, ibland att vi inte alltid ska följa den.

Men viktigt är att se känslan just som en känsla, bara en känsla. Du är inte dina känslor. Känslor är inte heller verkligheten. Ibland kan de leda oss vilse.

Vad önskade du mest från dina föräldrar när du var barn? Vilka ord/bilder kommer för dig vid den frågan?

Ofta när jag frågat så, har jag fått svaret: – Jag önskar att jag blivit accepterad som den jag var. Eller: – Jag önskade vänlighet, värme, förståelse, respekt, trygghet.

Allt det dessa människor önskade kommer ur empati, ur förmågan och önskan att förstå barnet.

Föräldrars empati innebär att de försöker se något ur barnets synvinkel. Att försöka förstå hur barnet tänker – och vad barnet förstår, utifrån sin ålder.

Det är lätt att visa empati mot någon liten som gjort sig illa, men betydligt svårare mot någon som sparkar oss och säger fula ord. Ett annat exempel är när vi vill olika – ibland får vi nästan ta till en ”viljemässig empati”.

Om vi besvarar och möter barns känslor, kan barnen själva ta sina känslor på allvar och använda dem. Detta gör i sin tur att vi kan se vad som är tufft för barnen.

Vi kan inte skydda våra barn mot lidande – men vi kan hjälpa dem att hantera det. Vi kan inte heller skydda oss själva från barnets lidande, kanske det allra svåraste för föräldrar.

Det vi kan lära dem är att deras känslor räknas och att vi står ut med dem. Att de kan lita på att vuxna är med dem när de har det svårt, och att de tryggt kan visa sina känslor för oss. Till det hör också att det är tryggt för barnen att be om det de vill ha – även om de inte alltid får som de vill.

Ibland sårar våra barn oss och då ställs vi verkligen på prov. De kanske avvisar oss eller gör något som vi upplever som fientligt. Då är det bra om vi inte låter våra sårade känslor ställa sig mellan oss och barnet. Barn behöver att vi finns kvar för dom hur det än är. Det är alltid föräldrars ansvar att återuppbygga och förbättra relationen – det mäktar inte ett barn med.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Det är svårt att visa och känna empati med våra barn om vi är mentalt frånvarande. Vi behöver vara uppmärksamma på dem och se dem i alla deras nyanser.

Om vi har tränat oss att stanna upp, andas djupt och släppa taget om våra egna reaktioner en stund, är det lättare att lyssna på sitt barn utan att värdera eller döma. Bara vara tillsammans med barnet.

Vi behöver också vara uppmärksam på våra egna tankar och känslor, vara empatiska mot oss själva. Då kan vi ändra våra automatiska tankar och känslor och bli mer stödjande för barnet. Kanske innebär det att vi ibland tar ett steg tillbaka och låter barnet klara ut en svårighet på egen hand, så att det kan lära sig av sin egen erfarenhet. Vi kan behöva träna oss i att stå ut med barnens känslor, t ex ledsenhet och ilska.

När vi är mer närvarande, kan vi välja att tala eller vara tysta. Vi kan vänta in barnet och visa att vi litar på deras egen förmåga.

Det här kan ingen lära ut, vi måste hitta denna empatiska förmåga inuti oss själva. Vi har den alla!

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Vardag | 3 kommentarer

APPTEXT 2/12: FÖRÄLDRASKAP

 

I höst publicerar jag de texter som finns i min app Mindfulness för föräldrar.  Till alla texterna finns inlästa meditationer som du hittar i appen (som du hittar på AppStore).

Här är texten som handlar allmänt om Föräldraskap, mitt yrkesområde de sista 31 åren jag jobbade:

 

OM FÖRÄLDRASKAP

Att bli förälder är verkligen att förlora kontrollen! Det blir sällan som man tänkt sig. Det är något av det mest utmanande, meningsfulla och roliga vi gör.

Barn och föräldrar är helt beroende av varandra. Vi delar glädjen och smärtan, och detta gör oss föräldrar sårbara på ett sätt vi inte varit sedan vi själva var barn.

Vår inre upplevelse av att vara förälder talas det lite om. Det skrivs spaltmeter om sömn, mat och metoder för barnuppfostran – men de inre tankarna är vi ofta helt ensamma om.

Vi måste hitta vår egen väg som förälder – dels utifrån vår egen person men framförallt utifrån varje enskilt barn. Alla förändringar och utmaningar längs vår resa tillsammans med barnet gör att vi utvecklar en känslighet som med tiden blir en intuition.

Föräldraskapet påminner oss om vad som är viktigt i livet. Många berättar att de omprövar mycket när de blivit föräldrar. Många funderar på sina föräldrars sätt att leva, många omprövar sina drömmar.

Föräldraskapet påminner oss om våra egna upplevelser av att vara barn. Positiva minnen för många, men för några människor väcks svåra minnen till liv av föräldraskapet.

Men våra egna barnerfarenheter är inte det viktigaste. Viktigare är att möta varje barns behov och personlighet – så att varje barn blir vår lärare i att vara förälder till just det barnet.

Jag tänker att vi hittar det vi behöver genom att ge oss tid att fundera. Är vi två föräldrar tillsammans behöver vi prata mycket med varann, men vi behöver också fundera var för sig.

Vi behöver vara verkligt uppmärksamma på vårt barn för att förstå vad barnet behöver och mår väl av. Och vi behöver också vara uppmärksamma på oss själva så vi lär känna våra gränser och förstår vad vi själva behöver.

Ju äldre barnet blir, desto mer kan vi förstå barnet med hjälp av vår empati och vår intuition. Ju mer vi förstår barnet, ju mer öppna kan vi vara och ju mer klarsynta blir vi. Vi kan se att ett barns utveckling är ett ständigt prövande där många svårigheter löser upp sig av sig själv. Vi kan möta vårt barn som det är utan att ständigt försöka göra om honom. Vi kan alltmer lita på barnets förmåga att ta hand om sig. Tiden är med oss!

Det här betyder absolut inte att vi alltid är lugna inför allt som händer. Och det behövs inte heller!

Barn behöver levande människor som förebilder, inte experter eller pedagoger. De behöver människor som reagerar och gör misstag, som inte alltid är rättvisa eller förstående. De behöver träna sig att möta människor som tappar tålamodet och människor i kris – hur ska de annars klara sig ute i världen?

Den gamle engelske barnläkaren och barnpsykoanalytikern DW Winnicott lärde oss att barn inte har nytta av perfekta föräldrar. Då lär de sig inte så mycket. Det räcker med ”tillräckligt bra föräldrar” och icke-dömande föräldrar – därför att vi människor växer bäst när vi inte blir dömda.

Allt detta tal om föräldraskap kan bli verkligt stressande för många. Vi är ju viktiga, som trygghet, förebild och guide i livet. Barndomen påverkar hur barnet ser på sig själv och världen.

Vi har ofta som mål att våra barn ska bli självständiga människor. Men vägen dit går genom beroende. Vi kan vi inte hjälpa barn bli trygga vuxna utan att de är djupt beroende, anknutna, till oss under många år. Det kan kännas skrämmande för många.

Men vi har tid på oss! Vi har tid att göra misstag, fundera och prova nytt. Vi har hela barnets barndom och ungdomstid på oss. Barnet är vår guide och hjälper oss att se vad som är verkligt viktigt just nu. Vi mognar tillsammans, barn och föräldrar.

Vi kan till exempel upptäcka att vi bär med oss familjeteman som vi vill ompröva. Det kan t ex handla om att duktighet, lydighet eller prestation varit viktigast i vår ursprungsfamilj. Det kan handla om att vi lärt oss att man alltid ska vara lojal med sin familj och att konflikter alltid är något ont.

Vi kanske upptäcker att vi lätt dras med av automatiska tankar, känslor och handlingsmönster som inte är bra för oss. Vi behöver kanske öva oss i att bryta dem.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

När vi utgår från icke-dömande uppmärksamhet kan vi se barnet som det är och då har vi större chans att se vad som behövs. Då kan vi välja.

Både våra tankar och känslor lugnas av vänlig uppmärksamhet. De är ju bara tankar och känslor, inte verkligheten. ”Nu tänker jag såhär. Jag får den tanken rätt ofta – men den är inte sanningen.” ”Nu kommer den känslan, den känner jag igen – men den är kanske inte sann.”

Med hjälp av mindfulness kan man skapa ett litet mellanrum mellan sig och sina tankar och känslor, så att man ser dem med lite distans. Då har man också lättare att svara på dem, i stället för att blint reagera.

Men för att detta ska bli användbart, är det bra att man tränar när det ”är lugnt”. Om vi är vana vid att i stunden skapa det lilla avståndet så att vi iakttar oss själva med vänlighet, är det mycket lättare att ta till när det verkligen behövs.

Självmedkänsla är bra att ha ibland. När vi kritiserar och dömer oss själva reagerar vi med kroppens kamp-flykt-system. När vi är vänliga mot oss själva berörs omsorgssystemet i våra kroppar. Vi kan lugna oss genom vår egen kropp, till exempel genom att andas djupt och lugnt. Eller kanske lägga handen mot kinden eller bröstet. Också detta är bra att träna i lugna stunder, t ex regelbundet på väg till jobbet eller innan man somnar.

Och när vi tar hand om oss själva visar vi barnet att vi människor kan ta hand om oss själva. . När vi berättar hur vi tänker och känner, visar vi barnen att det är möjligt att lugna sig själv.

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Vardag | 5 kommentarer