LYSSNA PÅ BARNEN, DEL 2 AV FÖRELÄSNING.

67379-blonde-sad-little-girl

Här fortsätter jag publiceringen av min sista föreläsning – Lyssna på barnen. Första avsnittet kan du läsa här.  Lite upprepning blir det från tidigare blogginlägg, hoppas du står ut!

HUR SKA VI VETA VAD SOM ÄR RÄTT ELLER FEL?

Vad mycket vi måste besluta om, vi föräldrar! Så många avväganden, så många funderingar! –  Ska jag säga ja nu eller nej? Är jag för snäll, är jag för sträng, är detta viktigt eller oviktigt?  Måste han ha vantar fast han inte vill? Hur mycket ska jag tjata om läxan? Ska hon få gå ut med kompisarna ikväll igen?

Många föräldrar är mycket osäkra idag – det är inte så konstigt.

När jag var barn på 50-talet fanns det inte så många ”föräldrastilar” – alla vuxna var ungefär likadana. Många ”automatiska nej”. Några var lite snällare, några lite strängare, några få riktigt elaka. Men synen på barnen var ungefär likadan: De skulle lära sig veta hut och sköta sig.

Nu är det inte längre så, av många skäl:

  • Vi har idag mycket mer kunskap om barns behov och utveckling
  • Därför är många föräldrar så rädda att skada sina barn
  • På nätet och i tidningar vimlar det av ”experter” som inte sällan har väldigt olika syn på hur barn ska tas om hand.
  • Många föräldrar har väldiga ambitioner i sitt föräldraskap, de vill göra Allt Rätt.
  • Det är också så att vi idag har fler olika målsättningar i vårt föräldraskap – några vill att deras barn främst ska bli självständiga, några vill att deras barn ska nå framgång i livet. Några vill att deras barn ska bli bra människor och några att deras barn ska göra något som de inte själv fått göra.
  • Det finns många föräldrasajter – och det pågår förfärligt hätska diskussioner där

– allt detta påverkar föräldrar så mycket att det ibland helt blockerar glädjen i familjen.

Visst är det bra med kunskap, självklart. Och visst är det gott att dela sina erfarenheter med andra föräldrar. Men –

När vi vänder oss utåt kan vi inte vända oss inåt samtidigt.Och vi behöver vända oss inåt mot oss själva för att hitta vårt eget föräldraskap.

Den bästa läraren är barnet och vår unika relation. Och att vi tänker och funderar – föräldrar tillsammans och var för sig.

Såhär till exempel:

  • Hur är det när det är bra mellan mig och barnet? Vad är det som gör att det känns bra just då – och vad skiljer det från när vi har det knepigt tillsammans?
  • Det är alltid fiffigt att titta på undantagen:
    • Om du tycker att ditt barn ofta är missnöjt  – när är han nöjd?
    • Om ditt barn har svårt att somna – när somnar hon lättare?
    • Om syskonen bråkar nästan jämt – när bråkar dom inte?
    • Om du ofta blir för tjatig – när kan du låta bli att tjata? Och vad händer då?

När vi ger oss tid att reflektera får vi kontakt med ett ständigt pågående lärande mellan barn och förälder. Det påverkas av att barnet ständigt utvecklas och förändras – och att vi vuxna  samtidigt mognar i vårt föräldraskap.

Vår intuition växer:  – Det här är känsligt för mitt barn, det här går lätt som en plätt, det här är till hjälp och det här är knepigt. Så får vi med tiden lättare att navigera.

Några exempel:

  • När du har en liten bebis upptäcker du att barnet från början mest verkar visa två lägen: Allt är bra eller allt är hemskt. Barnet är nöjt eller skriker. Din famn och din röst lugnar. Du lär dig efter några veckor att skriken är lite olika, till exempel när barnet behöver sova eller är hungrigt.
  • Även småbarnet styrs mycket av sina känslor till kropp och själ. Barnet behöver bli mött i sina känslor och få vuxnas hjälp att hantera dem – sätta ord på dem och med tiden reglera dem. Så blir svart-vitt till nyanser i alla färger.
  • För ett skolbarn blir andra barn och andra vuxna allt viktigare. Barnet kanske behöver stöd och hjälp att klara skolarbetet och alla sociala situationer. Och barnet börjar själv hitta sina vägar och beslut.
  • Tonåringen sliter med att söka självständighet, att ta ansvar och hantera faror. Det är en enorm utvecklingstid som innebär stora nya utmaningar för föräldrar.

Barn lär oss mycket – dom lär oss att vara öppna och nyfikna. Dom lär oss att konflikter är nödvändiga till exempel. Dom tvingar oss att bli lite mer vuxna.

Vår förmåga att ta emot barnets budskap och vara lyhörda spelar stor roll. Och det goda är att vi kan öva upp den lyhördheten!

 

HUR BERÄTTAR BARN? OCH HUR GÖR MAN NÄR MAN LYSSNAR PÅ BARN?

Barn har olika språk i olika åldrar.

    • Från början kommunicerar dom mest med sin kropp – med nöjdhet eller skrik, med trygg sömn eller upprörd kropp. Vi tröstar och lugnar med kroppen och med vår röst.
    • Så kommer orden, från början svåra att förstå. Häromdagen satt jag med en väldigt ledsen tvååring. ”Aggo bilen” grät han – det betydde att storebror Algot åkt iväg till simskolan i grannens bil. Jag kunde inte förstå om han var ledsen för att Algot åkt ifrån honom  eller om han var ledsen för att Algot just fått åka bil. Men jag tror att mina frågor och mitt lugn hjälpte honom att komma igenom sin ledsenhet. Och han behövde få vara ledsen en stund.
    • Och så rinner orden till  – vi ska verkligen uppmuntra orden! – Vad bra att du berättade, nu förstår jag mycket bättre!  – Ååå vad roligt att rimma, att skojprata, att prata med olika dialekter, att leka med orden!
    • Och  så kommer barnets bilder och med tiden barnets små texter. Små teaterföreställningar, lekar att lyssna till.
    • Allt hjälper oss att förstå och komma nära vårt barn. Vi behöver inte ha några svar, det räcker långt med vårt intresse.

Och hur visar vi vårt intresse?

Närvaro är bästa knepet. Att vi finns där, gärna med hela oss. Barnen lär oss närvaro:

  • De tycker mycket om när vi är med dom, på deras nivå.
  • De tycker illa om när vi tänker på annat, sneglar på mobilen, inte är uppmärksamma.
  • Till exempel stunden när vi kommer hem på eftermiddagen – då behöver många barn  en  stunds ”återupprättande av relationen”. Nu är vi tillsammans igen!
  • Det behövs inte så mycket aktiviteter, saker att skynda sig till. Både små och stora barn vill gärna bara vara med oss. Det räcker att prata, läsa, rita, se på nåt tillsammans. Gå ut en stund tillsammans. Självklart är gemensamma aktiviteter  kul – men mer som något att längta till, som undantag.

Jag tänker ibland på hur rastlös jag var som småbarnsmamma, hur jag jagade omkring och försökte vara duktig. Inga roliga minnen. En gång fick jag för mig att ta med mig mina två små flickor, en i taget,  ut och julhandla.  Jag hämtade dem tidigt på dagis och vi åkte på stan och bara gick och strosade i barnets takt (inte helt lätt för mig).  Efter en stund sa min äldsta: Men mamma, jag trodde vi skulle ha bråttom!

Jag minns än på vilken gata i Sundsvall det var.

Närvaro  behövs för att vi ska kunna se barnet i alla nyanser och ur olika vinklar. I mindfulness talar man om att skapa ett större rum inuti för barnet  – så att vi inte fångas i våra egna reaktioner, till exempel oro,  upptagenhet av våra egna minnen, dömande och värderingar. Allt detta leder lätt till tunnelseende så att vi lätt missar barnets många sidor.

Idag har många svårt med närvaro. Många är splittrade idag. Gränserna mellan arbete och privatliv är mer utsuddade. Många föräldrar har berättat för mig hur de ligger och studsar när de nattar barn – de måste  upp och jobba lite innan de får göra kväll. Mobilen och sociala medier frestar. Idag måste många  VÄLJA närvaro – stänga av, lägga undan. Bra, för då lär vi också barnen att stänga av!

Och de här svårigheterna blir tydligaste i i övergångarna när  både barn och föräldrar är som tröttast eller mest stressade och barnen reagerar starkast.

Därför är det bra att ha tränat på närvaro. Att vara van vid att ta tre djupa andetag och  släppa våra egna reaktioner för en stund. Att släppa dömandet, oron och misstron. Att för en stund bara vara precis här och nu. Att hänga med våra barn.

MEN – vi kan och ska och behöver inte vara närvarande jämt. Det finns en massa helt tokiga idéer om det och ett väldigt moraliserande kring föräldrar och barn. Det vill jag inte medverka i.

Nästa avsnitt av föreläsningen handlar därför om konkreta tips kring hur du kan komma ditt barn närmare och också tröst mot orimliga krav på dig själv.

Du behöver och ska inte vara en perfekt förälder!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

LYSSNA PÅ BARNEN! DEL 1 AV FÖRELÄSNING

 

27678-surprised-baby

 

Jag fick förslaget att publicera mina tre vanligaste föreläsningar här på bloggen, bra idé!  Ni som är riktigt flitiga läsare kommer att känna igen mycket, men för nya läsare och många andra är nog det mesta nytt. Det blir flera inlägg av varje föreläsning.

Den första är en kortföreläsning jag höll häromveckan, skriven  för just den kvällen. Håll till godo!

LYSSNA PÅ BARNEN låter väl bra  – men VARFÖR ska vi lyssna på barnen?

Det är en fråga med många svar. Vi ska lyssna därför att det är viktigt för barnet:

När vi människor känner att någon vill lyssna på oss, känner vi oss värdefulla, det är allmänmänskligt. Och när vi känner oss värdefulla, växer vi. Och tvärtom – när vi blir avvisade eller avspisade krymper vi och skammen växer och frodas.

Det är också så att när vi lyssnar, visar vi vuxna att vi  står ut med barnet, även om det är upprört eller reagerar starkt – eller har fel. Det är då vi verkligen visar barnet att det duger som det är.

Det här gör vi utan ord när vi håller ett litet skrikande barn. Själva hållandet visar barnet att vi vill väl, att vi förstår att det är tufft nu. Att vi står ut. Att det snart blir bättre.

Och vi visar barnet att det tryggt kan visa sig som det är, inte behöver trixa – vara duktig, vara snäll eller vara gullig – för att bli lyssnad på.

När barn försöker förklara sig förstår de sig själva bättre. Det är som om de blir begripliga då, både för sig själv och andra.  Särskilt gäller det när det gäller inre upplevelser och känslor. De kan förstå sig själv och när de kan det, kan de också börja förstå andra människor.

När barn sätter ord på upplevelser blir de giltiga också för dem själva – och då kan de tänka på annat sätt om dem. Se det som hänt mera nyanserat, från flera håll. Fundera, använda föräldern som bollplank.

 

Men vi ska också lyssna på våra barn för att det är viktigt för oss föräldrar. När vi lyssnar förstår vi barnet bättre. Vi får på så vis vägledning i vårt föräldraskap. Det är ju också så kul och intressant att lyssna!

Men vi ska också lyssna för att även vi känner oss värdefulla när vi lyssnar. Och detta, att känna sig värdefull är så otroligt viktigt för alla människor, små och stora.

 

Detta att lyssna är också viktigt för relationen,  oss två tillsammans. I samspråket kan vi mötas – i glädje, i ledsenhet, i funderingar, i skratt och bus. Och då vidgas vår bild av varandra.

 

Men att lyssna och bry sig om vad barnet vill, behöver inte betyda att vi alltid ska göra barnet till viljes. Konflikter är nödvändiga i alla familjer – vi vill ju helt enkelt olika. Vi kan inte leva tillsammans utan konflikter – för då är det alltid någon som ger med sig för mycket och någon som bestämmer för mycket. Däremot behöver konflikter inte alltid vara uppslitande, eller ens bråkiga.

Om man i en familj kan be om det man vill och mötas med respekt för det, är det lättare att ta ett nej. Om man som vuxen brukar möta barnet med respekt är det också lättare att säga nej. Respekten förhindrar inte konflikter men gör dem betydligt lättare att lösa – både för barn och vuxna.

Det är ju så att vi vuxna måste bestämma det mesta i en familj. När barnen växer är det bra  för oss alla om de får bestämma mer – men att vi vuxna ändå står för ansvaret. För ansvaret har vi, det kan vi inte smita ifrån.

Ett busenkelt exempel är väl Glassen före maten… Ni vet den där stunden då alla är hungriga och trötta, nyss har kommit hem, egentligen behöver varann lite extra men de vuxna är upptagna med att få maten på bordet. DÅ vill barnet, precis som nästan varje eftermiddag, ha en glass före maten. Såhär kan det gå till:

  • Barnet vill ha en glass före maten
    • Du säger nej.
    • Barnet skriker eller gråter
    • Du säger nej.
    • Barnet fortsätter skrika eller gråta.
    • Nu kan du välja:
    • –Du kan bli arg: Att du ALLTID ….Sluta skrik!
      • –Barnet fortsätter skrika och krig utbryter.
    • Du kan ge barnet en glass.
    • –Då blir det frid och fröjd till nästa dag.
    • Du kan säga ”jag ser att du är ledsen och arg. Jag fattar det. Men jag vill inte att du ska äta glass nu före maten.” + eventuell förklaring. Och lite värme och förståelse. Och kanske en frukt. Och en kram.

Jag kan inte lova dig att detta löser eftermiddagens kris alla dagar, men chansen är rätt stor. När barnet ropar efter en glass före maten, är det ibland kontakt hen söker. Precis som ”jag vill se på TV!!” Barn behöver precis som vi en stunds vila och avkoppling,  – äntligen hemma, jag vill ha en stund med dig i soffan! En klassisk övergång!

Jag hörde om en helt ensamstående fyrabarnsmamma en gång. Hon kom hem med alla fyra, från en riktigt liten till en nioåring, på eftermiddagen och hade för vana att alltid lägga sig på köksgolvet en stund innan hon gjorde något annat.  Hon låg där – den minste kravlade lite på henne, de två mittersta lekte omkring henne och den äldste ville berätta om skoldagen.  Sen, när alla fått en liten mammastund, kunde hon fixa mat och annat. Visst är det fint!

Mycket mer finns att säga om konflikter. Men en sak är riktigt viktig:

Det är bra om konflikter avslutas, att man sätter punkt. Och det är vi vuxna som kan göra det – det kan inte barn. ”Hördu, nu vill jag inte bråka mer. Är det något kvar som du vill prata om?” Vilken livsvisdom att föra över till våra barn!

 

VAD HÄNDER NÄR VI LYSSNAR?

När vi lyssnar på varandra, lär föräldrar och barn sig att möta varann och förstå varann. Vi får gemensamma erfarenheter inuti oss, erfarenheter som vi använder i nya situationer.

  • När vi har en liten bebis, förstår vi efter några slitsamma veckor eller månader om barnet skriker av hunger, trötthet eller famnlängtan.
  • Har vi en tvååring kan vi  möta barnet ilska  och önskan att få bestämma med  alltmer lugn, förståelse och stadighet – utan att bli jättearga själva eller få skuldkänslor. Vi kan ge den där lilla stundens kram eller en kort lek så att barnet känner sig sett mitt i ilskan. Eller hjälpa med ord på ilskan.
  • Har vi en 6-åring som pendlar i humöret och kanske får stora utbrott  kan vi möta det med tålamod och förtröstan – för att vi vet att detta är ett led i barnets utveckling och det kommer att ge med sig.
  • Har vi en tonåring hjälper vårt lyssnande honom att känna sig begriplig, även om vi inte alls håller med om det han säger. Vi behöver inte ta alla strider, vi kan tjata vänligt, vi kan visa vår omsorg.

 

Vi utvecklas tillsammans, det är grejen. Men jag säger inte att det är lätt.

Vi är två unika människor som med tiden kan hjälpas åt att försöka förstå varann.

 

Föreläsningen fortsätter om några dagar!

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 1 kommentar

TRUMP OCH VÅRA BARN

Ingegerd Gavelins foto.

Igår kom min man in i sovrummet vid 4-tiden på morgonen och berättade att det går illa. Jag kunde inte somna om – låg i sängen och var rädd och förtvivlad länge. Särskilt rädd för att Trump inte erkänner klimathotet.

Men så tänkte jag om. Jag har inte råd att vara rädd och förtvivlad, jag är för gammal för det. Och jag är nära fyra små barn som inte har nytta av rädda och förtvivlade vuxna.

Nu tänker jag att vi alla behöver samla oss, att vi alla behövs för att göra den här världen bättre. Att vi alla kan göra något och att vi kan visa alla barn att även små små saker spelar roll. Att aldrig erkänna hatet som en möjlighet, att alltid hålla människors lika värde högt – annars vinner normaliseringen av hatet. Att göra motstånd. Att leva ett värdigt liv.

På så vis bidrar vi inte till rädsla och hopplöshet hos barn och ungdomar. Vi visar dem att vi alla har makt att påverka vår omvärld. Och att vi vuxna inte känner hopplöshet – för det gör barn verkligt rädda.

På lördag ska nazister demonstrera i Stockholm och deras manifestation skyddas av våra skattepengar. Det första jag kan göra är att vara med på motdemonstrationen.

När jag gick hem genom Vasaparken på kvällen lekte barn och vuxna i snön. Först damp jag i backen med svung. När jag sen fotade allt det vackra kom en ung man förbi och frågade om han skulle hjälpa mig så jag också kom med på fotot. Då blev jag glad. Och sen drack jag årets första glögg.

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Människovärde, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

ÄR FÖRÄLDRAR IDAG MER OSÄKRA ÄN TIDIGARE?

 

Jag fick en fråga i en kommentar:

  • Under alla dina år i samtal med föräldrar, märker du någon skillnad i hur man ser på sin föräldraroll och hur mycket krav man lägger på sig själv för att känna sig tillräcklig? (..) har vi svårare att lita till oss själva idag? Det är en fråga jag är nyfiken på.

Bra fråga – och jag har funderat mycket på den!

Jag har jobbat med föräldrar sedan jag blev socionom 1974 och jag tror nog att jag måste svara ja på frågan.

Såhär:

Alla barn är unika, alla föräldrar är unika. Alla samspel mellan barn och föräldrar är unika. Det finns inte ett rätt och ett fel när det gäller att ta hand om barn – alla föräldrar måste hitta sin väg. Den hittar man i kontakten med barnet, utifrån sina egna förutsättningar, utifrån sina erfarenheter och sin omvärld. Det finns aldrig ett enda rätt sätt!

När jag var barn på 1950-talet tror jag de flesta föräldrar gjorde ungefär lika. Lydnad var viktigt, att ha ett  ”väluppfostrat” barn var föräldrars stolthet. Man funderade inte särskilt mycket på barnens känslor eller utveckling, bara dom uppförde sig.

Idag har vi mycket mer kunskap om barn och barns utveckling än så. Föräldrar är också väldigt ambitiösa idag. Men tyvärr tänker många att man måste göra allt rätt i varje stund.  Och när man tänker så blir det alldeles bort-i-tok.

Många ”experter” uttalar sig i tid och otid om hur barn ska tas om hand. Från respektfulla tankar om att visa barnen värme och tillit, till respektlösa uttalanden om ”föräldrar idag” som ”låter barnen ta makten”. Ofta i rätt uppskruvad ton.

Idag finns också ett nät som  kokar av åsikter om hur man ska ta hand om barn. Väldigt många olika vinklar förs fram  – och många kommentarer är fyllda av ilska, förakt, beskäftighet och övertygelse om att man vet bäst, det enda rätta.  Det blir så förvirrande för många föräldrar att läsa allt detta att de inte orkar sortera – de bara känner sig dåliga.

Ju mer föräldrar vänder sig utåt för att få hjälp, desto mer förvirrade blir de. Och man kan inte vända sig utåt och inåt samtidigt.

Jag tänker att vi måste vända oss inåt, inuti oss själva,  för att hitta vårt eget föräldraskap. Vi bär oss våra egna barnerfarenheter där inne, och vi bär med oss vår känsla för och vår kunskap om vårt eget lilla barn.  Ur det  kan det komma ett föräldraskap som är precis anpassat till vår situation och som dessutom kan förändras när barnet växer och vi blir klokare.

För klokare blir vi. När vi gör något som känns bra OCH när vi gör något som inte känns bra, får vi vår föräldraerfarenhet som med tiden utvecklas till en förnämlig intuition. Och en intuition som förändras.

Naturligtvis är det bra att be om hjälp när man känner sig villrådig, att läsa bra böcker och dela sina tankar med människor man känner sig trygg med. Och att söka kunniga människor man litar på.

Men det är bra att börja med att använda sin egen känsla, sin egen erfarenhet. Jag minns en mamma som jag mötte på min kurs i Mindfulness för föräldrar. Hon utbrast: Men – om jag bara tänker efter så vet jag ju precis vad min pojke behöver! Det är ju bara det att jag inte tänker efter!

När vi vänder oss utåt, till experternas råd, kan vi inte samtidigt vända oss inåt, till vår egen känsla och vår egen förståelse för vårt eget barn. Ditt unika föräldraskap kan du bara hitta tillsammans med ditt unika barn.

Det är så lätt att tolka och döma sitt barn, särskilt i skarpt läge när vi är trötta, barnet är trött och hungrigt eller när skolan larmar om bekymmer. Då hamnar man lätt i tunnelseende och man ser bara vissa sidor av sitt barn. Det är då man får för sig att man vet.

Men vi kan faktiskt inte veta. Barnet har erfarenheter och tankar som de inte delar med oss – alltfler ju äldre de blir. Alla våra idéer gör att vi fastnar  i ”rätt och fel” och metodtänkande.

Vi kan pröva att ”skapa ett större rum” inuti oss –  för barnet och för barnets känslor. Att försöka se barnets reaktioner från flera håll, vara mera öppen. Då finns det inte samma behov av att göra rätt  – då handlar det mer om att barnet kan känna sig förstått.

Mer om detta i nästa inlägg, där jag publicerar min föreläsning Lyssna på barnet!

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 3 kommentarer

OM ATT LYSSNA PÅ BARNEN – SISTA FÖRELÄSNINGEN 26 OKTOBER!

IMG_3589

 

MIN SISTA FÖRELÄSNING BLIR ONSDAGEN 26 OKTOBER KL 19 – 20

I FÖRSAMLINGSSALEN, MATTEUS KYRKA, VANADISVÄGEN 35 I STOCKHOLM

Temat är Lyssna på barnen!

Vet ni – när jag var kring sex år brukade jag ligga på kvällarna och låtsas att jag gav råd till föräldrar. Lyssna på barnen, brukade jag viska för mig själv där i sängen i lilla Kinnared i Halland.

Det låter inte klokt men det är faktiskt sant. Jag hade  mina skäl – som yngst av tre syskon i en familj där kommunikation inte var bästa grenen.

När vi lyssnar på barn hjälper vi dem att känna sig värdefulla. När vi lyssnar på dom kan vi förstå hur dom tänker – och då blir det lättare att vara förälder. Och när barnen blir lyssnade på, förstår de sig själva. Från när de är små tills de blir vuxna! Det här har jag skrivit om ofta, till exempel här.

Så läggs grunden till att tro på det man vill och det man säger. Det betyder ju inte att man alltid kan få som man vill – men om barnet möts med respekt och värme är det lättare att ta ett nej. Konflikter är oundvikliga men blir lättare att möta om barnet inte känner sig nedvärderat.

Det här låter så enkelt men är inte alltid så enkelt! Temat Lyssna på barnen har varit aktuellt i nästan alla föräldrasamtal jag varit med om.

Väldigt mysigt ska det bli att tala om detta!

Föreläsningen kostar 50 kr, ingen föranmälan behövs!

VARMT VÄLKOMNA!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

NU FÅR NI HJÄLPA MIG!

 

597016-african-american-mother-and-son

Onsdagen 26/10 ska jag hålla en liten föreläsning i Matteus kyrka i Stockholm. Den ska heta Lyssna på barnen! och jag går och klurar på den nu.

Jag tänker att jag ska dela den i fyra delar:

  • Varför ska vi lyssna på barnen?
  • Hur gör man när man lyssnar på barn?
  • Varför är det så svårt för många föräldrar?
  • Att lyssna på sig själv som förälder

Vad tror ni om det? Är det nån som har något ni vill att jag ska säga, någon fråga, något ni själva funderar på?

Det här blir min allra sista föreläsning och ett nytt tema, även om jag har talat om detta i nästan alla föräldrasamtal och i andra föreläsningar.

Berätta gärna som kommentar!

 

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

FÖRELÄSNING I SUNDSVALL 8/10!

IMG_2947

För många många år sedan började jag föreläsa i Sundsvall –  och sen har det fortsatt. Många många ämnen, många olika sammanhang.

Och nu har jag min näst sista föreläsning på föräldramässan i Sundsvall på lördag och den ska handla om TONÅRINGAR, ett av mina favoritämnen. Jag har samtalat  med så många ungdomar och så många tonårsföräldrar och jag har själv haft tre tonåringar som har lärt mig så mycket.

När man har tonåring hemma handlar det ibland om tokkärlek, ibland om baxande, ibland om oro, ibland bara glädje. Allt det vill jag berätta om på lördag.

Jag vet att många föräldrar funderar över sin tonåring, det har många tonårsföräldrakurser lärt mig. Och mitt allra mest lästa blogginlägg handlade om tonåringar, nästan 100 000 visningar har det blivit. Att tokälska sin tonåring heter det och samma namn har lördagens föreläsning.

Jag har med mig mina böcker till försäljning till bra pris, bland annat Lita på din tonåring – om trots och tillit.

Varmt välkommen!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Människovärde, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar