OM RÄDSLA OCH ORO, TEXT FRÅN APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR

Nu publicerar jag ännu en text – om rädsla, oro och osäkerhet – som finns i min app Mindfulness för föräldrar.  Lyssna gärna på den meditation med samma tema som finns i appen – gratis på AppStore!

 

Det är svårt att vara förälder. Man sätts gång på gång i situationer man aldrig varit i förut och man kan känna sig väldigt osäker på hur man ska göra eller vara. Av och till kan det kännas som en omöjlig uppgift. 

När vi får vårt barn vet vi väldigt lite om att vara förälder. Vi kan ha läst på en del och några kan mycket om barn – men vårt eget föräldrablivande måste vi uppleva och utveckla inifrån. Med just detta barn, i just detta sammanhang, med eller utan stöd från andra människor. Och det tar tid – vi måste lära känna barnet, förstå barnets signaler och hitta sätt att göra barnet nöjt och belåtet. Vissa barn är lätta att förstå och trösta, vissa barn mycket mycket svårare.

Och just detta kan vi inte läsa oss till!

En gång i världen var vi själva barn, sårbara och på väg ut i livet. Det var då vi kunde få med oss tillit och mod, tilltro till oss själva och nyfikenhet på världen. Men alla fick inte det – många bär i stället med sig rädsla och misstro. Det gör det inte lättare.

Ett visst mått av oro är meningsfull, den är  baksidan av ansvar. När vi får barn tar vi på oss ett ansvar – att skydda och hjälpa barnet så det kan gå ut i livet med tillförsikt och med förmåga att klara ut livet.

Det är till och med så att våra hjärnor  har en benägenhet att  söka efter och uppfatta faror – för att vi ska kunna skydda våra barn och oss själva.

Så ett visst mått av oro är väldigt användbar. Och den ska vi  ta  på allvar och se vad vi kan göra av den. Fundera över den, låta den vila sig lite, tala med andra, skapa lugn omkring den.

Men den oro som behärskar tillvaron och till och med lägger sig emellan barn och föräldrar, behöver vi inte.

Om en förälder alltid är orolig för faror, till exempel svåra sjukdomar eller olyckor, kan den förta mycket av den glädje som ligger i att vara förälder och barn.  Den oron visar barnet att livet och världen är farlig. 

Den oron kan också förmedla att föräldern inte tilltror barnet att klara ut sitt liv. Och det är ingen bra ryggsäck att ha med sig ut i livet.

Jag tror ibland att det är svårare att vara förälder nu än någonsin. Jag som mött föräldrar under så många år, märker att många idag är väldigt rädda för att göra fel – säga fel saker, göra sina barn illa.

Och att tankarna ofta blir rätt svart-vita: – Jag kan göra rätt eller fel, inget däremellan. Om jag gör fel blir mitt barn olyckligt.   Om mitt barn gör bort sig, då är det mitt fel, då är det ett tecken på att jag är en dålig förälder.

Men barn far inte illa av att vi tappar humöret ibland, att vi säger korkade saker, att vi ibland är frånvarande och griniga.

Det är inte vad man säger eller gör i enstaka situationer som är avgörande – det är stämningen, vardagen hemma som spelar störst roll.

Att prova sig fram, från stunden när man får in en liten främling i sitt hem till den förundran man känner när man ser sitt barn själv vara förälder, är den enda vägen. När du tillsammans med barnet hittar ett samspel som funkar, har ni det bra tillsammans. Men så skorrar det och skaver – barnet växer! jag hinner inte med! – och så får ni pröva om igen tillsammans.

Med tiden växer intuitionen, kunskapen om vad som är viktigt med just detta barn. Det går lättare om vi ger oss tid att tänka, gärna tillsammans med andra människor. Och så hankar vi oss fram tillsammans, kul ibland och mindre kul ibland. Precis som det ska vara.

I dag är det mycket som stör det här ömsesidiga prövandet.. Det finns så mycket idéer som förvirrar och skrämmer. Alla experter som säger olika saker, alla hätska kommentarer på nätet. Jag har mött många föräldrar som läst väldigt mycket böcker och artiklar för att bli tryggare i sitt föräldraskap. De kunde säga: – Jag vet vad jag inte får säga till mitt barn. Men jag vet inte vad jag ska säga istället! Och jag är så rädd att säga fel!

Pröva dig fram! Om du vill, tala med någon som du litar på, tala med någon som tycker om dig och ditt barn! Och ju äldre barnet blir, tala med barnet! – Du, vi bråkar så mycket nu. Vad ska vi göra så det inte blir så mycket bråk?

Det fanns en gång en klok brittisk barnläkare som hette D W Winnicott. Han myntade begreppet ”tillräckligt bra mamma” och förklarade att barn inte har nån nytta av perfekta föräldrar. Perfekta föräldrar, som säger och gör allt rätt, lär inte barn det de behöver kunna för att klara sig i livet. Barn måste möta oförutsägbarhet, besvikelser, orättvisor, sorger – för att lära sig hantera de svårigheter de måste möta som vuxna. En tillräckligt bra förälder kan stå ut med barnets svårigheter och är ett stöd längs den tuffa vägen. Men gör inte allt rätt och säger inte rätt saker hela tiden.

När man har det svårt med sitt barn eller i livet, är glädjen svår att hitta. Men man kan öva sig i att nå fram till den. Ett bra sätt är att försöka se minst två sidor av en situation. Om du är ledsen för något – finns det något du ändå är glad över? Om du är orolig för ditt barn – finns det något som tillfälligt väger upp oron? Om ni ofta är i konflikt – fundera på när ni inte hamnar i bråk?

Jag minns en mamma som hade det så svårt med sin dotter. Flickan hade allvarliga skolproblem och mamman plågades av ständiga telefonsamtal från skolan om flickans frånvaro och andra bekymmer. Jag frågade mamman hur hon ville att det skulle vara i stället. Hon tänkte lite och så sa hon med stark känsla: ”Jag vill stå på min flickas sida!” Hon upptäckte att hon mitt i eländet hade tappat fokus och inte såg det allra viktigaste: Flickan behövde sin mammas stöd.

När jag själv hade små barn, jobbade jag i många år som kurator på ett barnsjukhus. Där fick jag ofta se att livet plötsligt kan bli väldigt svårt, att olyckor händer och att man varken kan skydda sitt barn eller sig själv från ödet.

Det var ett tufft arbete men också mycket givande. Jag lärde mig där en hjälp mot oro, som jag haft mycket glädje av sedan dess. Kanske kan det också vara något för dig.

Det jag lärde mig var att ta tillvara.

När det är lugnt och allt är bra, låt inte oron behärska dig. Tänk i stället att OM nu detta obestämda farliga skulle hända dig, då ska du inte behöva ångra att du inte njöt av det härliga när det fanns där. OM något händer, ska du kunna tänka att du hade förstånd att njuta när du hade allt att njuta av.

Det låter som om man på så vis alltid lever i farans skugga, men så behöver det inte alls vara. Snarare handlar det om att välja fokus – att se de goda, ljuvliga, roliga, galna stunderna i  hela sin  glans och inte låta dem skuggas av oro.

Man kan ju delvis välja sina tankar – åtminstone så mycket att man väljer vad man lägger fokus på. Och detta kan man träna sig i.

Det man talar om blir det mer av.   Tala mycket om det ljusa, vältra dig i det!

Det allra troligaste är att det du är rädd för aldrig inträffar.

Barns oro 

Nästan alla barn har av och till perioder av oro, och några barn har lättare till orostankar. Det kan handla om en större personlig benägenhet att känna oro men också om att barnet varit med om saker som skapar oro.

Som förälder kan du hjälpa ditt barn genom att ha tålamod med barnets rädsla och att ta den på allvar. Du kan lyssna på vad barnet berättar om sina tankar eller, om barnet är litet, trösta med din famn. Tänk inte att du måste överbevisa för barnet att oron är grundlös – du kan lätt hamna i att du varken lugnar barnet eller dig själv.

I stället kan det lugna barnet att få höra att oro hör till livet och att mamma /pappa själv kan vara orolig ibland. Lyssna på vad barnet är oroligt för och säg att du är glad att barnet vill berätta för dig. Tala om hur det känns när oron är borta och vad som kan hjälpa mot oron. Har du själv erfarenhet av att bli mindre orolig, berätta om det.

Ibland behöver barn utmanas i sin oro. De kan behöva uppmuntran att prova saker som de är rädda för, för att upptäcka att de klarar lite mer än de tror. Prata med barnet för att hitta lagom stora utmaningar och ta ett lagom steg i taget.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Det är bra att ge sig tid att fundera över hur man har det tillsammans med sitt barn. Och det är bra att man gör det med fokus både på det som är bra och det som är svårt just nu.

Mindfulness kan bidra till sådan reflektion. Regelbunden meditation erbjuder ett rum för tankar – ett rum med många fönster åt olika håll.

Meditationerna lugnar kroppen och det kan i sin tur lindra oron. Meditationerna hjälper dig att släppa fokus på det du är rädd för och lägga fokus någon annanstans.

Ibland när oron är stor, kan det vara bra att stanna upp i meditationen och bara fokusera på kroppen och förnimmelserna i den, utan att döma och utan att värdera. Självmedkänsla och självmedkänslopaus kan också vara till stor hjälp.

Och – precis som i allt som hör till mindfulness: Regelbunden övning gör att kroppen vänjer sig vid meditationen. Det gör att man mycket lättare kan använda sig av andningen och kroppskontakten när man som mest behöver den.

Mindfulness är inte bara meditationer. Det är också en möjlighet i vardagen – att kunna välja att göra något annat än det vi brukar göra, att bryta mönster.

Om vi följer barnets takt i stället för vår egen kan vi få nya upplevelser tillsammans. Om vi ofta är stressade kan vi gå emot stressen och skapa lugnare helger utan program. Om vi brukar skynda oss hem från förskolan kan vi ta en långsam omväg och se vad som händer. Om vi har strikta rutiner kan vi göra undantag som förvånar både barnet och oss själva. Att se vad som händer i stället för att styra vad som händer!

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

FICK DU INTE VARA GLAD? – REPRIS!

Det här blogginlägget skrev jag våren 2017.  Jag bad mina läsare skriva till mig om de kände igen sig själva i min berättelse – och jag fick flera fina och intressanta svar. Sedan dess har mycket hänt i mitt liv och boken jag funderade på har ännu inte blivit skriven.  Men jag har inte kunnat släppa tanken.  Och nu vill jag verkligen skriva den där boken. 

Läs gärna texten och hör av dig på mail till mig om du skulle kunna tänka dig att bli intervjuad om dina erfarenheter. Hur har du kunnat släppa din ”inlärda depression”? Vad har varit till hjälp och hur har det påverkat ditt liv?

 

I den familj jag växte upp, var det inte OK att vara glad. Det var en mycket allvarsam familj, och det hörde ihop med att en av mina föräldrar hade en djup, kanske livslång, depression.

Denna depression påverkade hela familjen, fast ingen kallade den för depression. På något sätt var glädjen, fnisset, tokigheten och buset förbjuden. Och med den ytlighet, populärkultur, glitter och trams. Föraktat och inte OK. Det som var värt något var allvar, böcker, arbete och hederlighet.

Detta har präglat mig under många många år. Jag blev en väldigt allvarsam människa och fester var det absolut värsta jag visste.   Men jag tror ändå aldrig jag själv varit deprimerad – jag har nog alltid haft mycket livsglädje inuti.

Jag tänker att jag var trygg i allvaret, kände mig hemma där. Det som kanske såg ut som min depression var ett INLÄRT sätt att förhålla sig.

Min glädje har inte alltid synts utåt – men nu gör den det. Jag insåg nånstans längs vägen att jag ville lära om. Och så gjorde jag det.

Det är inte lätt att bryta mönster men det går.

Och många jag känner säger nu att jag är en väldigt glad människa. Allvarsam är jag allt, men också glad.

Jag vet att jag inte är ensam om detta arv. Jag tänker att vi har LÄRT OSS att vara så allvarliga, av en allvarlig och sträng omgivning. Men att det inte alls är samma som en verklig depression.

Nu skriver jag till dig och alla du känner, bästa bloggläsare. Jag går sedan länge och funderar på att skriva en bok om hur man kan lära om när man lärt in något så fel. Att livet inte får vara kul, vilket tok!  Att så totalt få nåt om bakfoten, som en ung kvinna sa till mig i en psykoterapi.

Så – om du känner igen dig i detta – skriv till mig och berätta lite!

Jag vill gärna veta hur du kom på att du ville vara glad, hur du gjorde för att ta dig ur alla automatiska tankar som förbjöd glädje, hur omgivningen reagerade och vad detta nu betyder i ditt liv. Eller något annat du vill berätta på samma tema. Det kan vara en berättelse från när du var liten eller ung, eller från när du är vuxen. Det kan vara en kort eller lång berättelse, med humor eller utan.

Om jag får ditt svar, vill jag gärna göra en intervju med dig.

Jag har inte riktigt bestämt om jag ska skriva den där boken, jag börjar bli lite lat. Men jag är nyfiken på din berättelse!

Och om jag skriver boken, garanterar jag din anonymitet och vi diskuterar tillsammans hur jag får använda din berättelse.

Spännande!

Maila mig på ingegerdgavelin@msn.com!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 3 kommentarer

FÖRÄLDRASAMTAL – HUR GÖR MAN?

Jag blev påmind om att jag lovat skriva ett blogginlägg om föräldrasamtal, utöver det jag skrev förra våren om professionella samtal i allmänhet.

Så nu vill jag skriva om att samtala med föräldrar, det som tog min mesta arbetstid de sista 29 (!) åren jag jobbade. Femton år som kurator på barnklinik, fjorton år med föräldramottagning. Om föräldramottagning kan du läsa här.

Att söka hjälp är mycket svårt för många människor och att söka hjälp för sitt barn el­ler sitt föräldraskap är alldeles särskilt laddat. Det finns en djupt laddad föreställning att det är föräldrars fel om barn har svårigheter. Många tror också att om barn har det svårt kommer de att få ett olyckligt liv. Det är tankar som föräldrar har med sig när de kommer till föräldrarådgivare. De är rädda att bli kritiserade eller få höra otäcka ”sanningar”. De är rädda att bli dömda – de flesta har redan dömt sig själva hårt.

Därför är det så viktigt att lyssna respektfullt på människors berättelse, att inte leta efter ’fel’, att inte väcka skam.  Att fokusera mer på familjens resurser än deras problem.

Och därför är det också så viktigt att utgå från varje familjs livssituation och varje familjs tankar om vad de behöver.

”Det kändes så bra att bara vara sig själv, uttrycka sin egen rädsla och oro … utan att jag bedöms, utan journalskrivning. Själva miljön, det gamla varma huset kändes mycket tryggt… ” skrev en förälder i en utvärdering av Föräldramottagningen i Sundsvall.

Föräldrasamtal på riktigt börjar med att föräldrarådgivaren berättar om villkoren för samtalet och vem hen är – och sen får föräldern berätta. Och berätta. Och berätta.

Vad kan man tillföra som föräldrarådgivare?

Jag tänker att det här är det viktigaste:

  • Lyssna o försöka förstå
  • Hjälpa föräldern att förstå barnet men också sig själv som förälder
  • Undersöka vad föräldern redan ”provat” och hur det har blivit
  • Tillföra kunskap
  • Hjälp att hitta och bevara hoppet
  • Råd och tips om vad föräldern kan göra
  • Ge råd om annan hjälp

Att försöka förstå är viktigt för vilka råd man kan ge. Man utforskar tillsammans med föräldern genom vänligt intresserade frågor, öppna frågor. – Berätta mer, hur kan det se ut en vanlig dag?

Att fortsätta lyssna och att hjälpa föräldern att själv formulera olika tankar är hjälpsamt.

  • Vad har du provat? Hur blev det?  Hur länge provade du?
  • Hur tror du det skulle bli för barnet om du gör si eller gör så?
  • Vad betyder problemet för sammanhanget – t ex för syskonen eller vuxenrelationen. Finns det andra som har åsikter?
  • Vilka  råd har du fått och av vem? Vad har det betytt för dig?

Att hjälpa föräldern att förstå sitt barn är minst lika viktigt. – Hur tror du att det här är för barnet? Vad brukar barnet visa för dig? – Brukar ni prata om det som händer? – Vad säger barnet då?

För många föräldrar är orden ”prata med barnet” samma som att föräldern pratar, föreslår, vädjar, tjatar eller klagar. Inte alla tänker att barnets egna tankar om problemet kanske innehåller lösningen.

Många föräldrar vet rätt lite om barn och barns utveckling. Många tror att barn klarar mer än vad de faktiskt gör – att sova borta, vara självständig, vara ”duktig” på olika sätt. De behöver få veta att det bekymmer de berättar om inte är ovanligt, att barn är olika och utvecklas i olika takt. Men också att det finns saker som kan vara till hjälp.

Några få behöver snarare oroas – barnet och föräldern behöver mer hjälp och då ska man kunna berätta var hjälpen finns och hur man når den.

De flesta föräldrar som söker hjälp styrs av starka känslor. Känslorna styr mycket i vardagen och får ibland för stor betydelse. Ibland har känslorna med förälderns egen barndom att göra, – eller med föräldrarelationen . Ibland är det känslor som är dolda och lite skamliga – som man inte så självklart delar med någon i sitt nätverk. Att berätta om sitt spädbarns svårigheter  att somna kan kännas lätt – men att berätta om en tonårings skolproblem är mycket svårare.

Många föräldrar är rädda, t ex att något är allvarligt fel för barnet. För rådgivaren är det viktigt att komma ihåg att rädslan ofta kan se ut som vrede, apati, hopplöshet, eller likgiltighet och man kan behöva frilägga själva rädslan för att komma vidare. – Vad är du mest rädd för? är en bra fråga.

Föräldrar kan vara trötta intill utmattning, ibland kanske för att något annat i livet kräver sitt. Kanske sjukdom eller ohälsa, arbetslöshet eller sorg.

Föräldrar känner ofta skam. Att skämmas för sitt barn är tungt, liksom att skämmas för sig själv som förälder. Vi människor skäms ofta men talar sällan om skammens kraft. Om vi kan prata om den i ett samtal får skamtrollen en chans att spricka.

Att känna skuld är vanligt. Det kan handla om att tänka att man är en dålig förälder, eller att man tror att andra människor tycker det. Man kan känna skuld för att man är fattig – eller rik. För att man bråkar mycket – eller är för snäll. Att man skilt sig – eller inte skilt sig. Man kan tro att barns problem hör ihop med föräldrars fel – särskilt mammors fel! Ibland har man reell skuld för att man har gjort ett fel – och då kan man behöva tala om hur man kan erkänna för sitt barn och be om förlåtelse.

En av de vanligaste frågorna jag mötte på föräldramottagning var: Varför blir jag så arg? Den är värd att stanna vid. Som i alla nära relationer reagerar vi med vrede när vi känner oss sårade eller besvikna på barnet. Ibland har man tänjt sig för mycket och behöver fundera kring det. Ibland har föräldrar en känsla av att ha förlorat mot barnet – som om familjelivet är ett krig som kan vinnas.

Sorg finns också i föräldraskapet, till exempel när barnet blir tonåring. Det känns som om det allra viktigaste i livet håller på att ta slut. Många föräldrar lägger hela sin livsmening i familjen och barnen och märker nu att de inte längre är viktigast för någon. Och samtidigt möter de barnets ifrågasättande.

Jag tänker att hopp är avgörande för förändring. I samtalet kan vi bidra till att föräld­rar hittar sitt eget hopp. 

  • Vi fokuserar på familjens resurser, mindre på deras problem.
  • Vi fokuserar på barnets växande och mognad.
  • Kommunikation mellan barn och föräldrar och mellan föräldrar skapar för­ändring. Våra samtal kan bidra till en bättre kommunikation.

Ett par föräldrar är oroliga för sin 3-åriga dotter som är rädd på nätterna och har svårt att sova. Flickan har nyligen blivit storasyster. De har fått rådet att  sitta i hennes rum långt ifrån henne och undvika ögonkontakt – och flickan blir hysterisk. Pappan tänker att hon kanske har autistiska drag eftersom hon är noga med sina kläder.  Efter ett par samtal säger pappan: ”Det är ju det här med tankens kraft! När vi tror att det är något fel på henne blir det ju på ett vis. När du säger att hon verkar vara en härlig unge blir det ju på ett helt annat vis!”

Det är alltid bra att låta föräldern berätta i lugn och ro, men ibland, när man inte förstår, är det ärligt att bryta in med frågor.

Några frågor är väldigt användbara tycker jag:

  • Undantagsfrågorna – om föräldern berättat om många eländen, misslyckanden, evighetskonflikter och förfärliga skolmöten är det bra att fråga: – Du, när är det bra för ditt barn? När har ni det bra hemma? Hur ser det ut då? Vad skiljer dom stunderna från det jobbiga? När sover din pojke bättre, när kan din flicka lugna sig i en konflikt och berätta vad hon tänker? När trivs pojken i skolan? Undantagsfrågorna väcker ofta nya tankar hos föräldern – och också mycket känsla. Ibland stor ledsnad. I oron och ilskan har man kanske tappat bort det som är bra.

En annan hjälpsam fråga är:

  • När tror du att ditt barn känner sig värdefull?

Vi som möter människor har ofta idéer om hur de vill ha det. Men vi har väldigt ofta fel!

Jag minns en mamma som hade det jättesvårt med en tonårsflicka som ibland stannade hemma från skolan. Flickan hade sorg och mamman visste hur svårt hon hade det. Det som var svårast för mamman var när skolpersonal ringde henne till jobbet och berättade att flickan inte kommit till skolan. Ibland visste mamman redan om det och var införstådd med flickans val. Hon blev så stressad och förtvivlad just för att skolan ringde henne. När jag frågade henne hur hon skulle vilja ha det, svarade hon – till sin egen förvåning och med stort eftertryck: Jag vill stå på min flickas sida!

Så en användbar fråga är:

  • Hur skulle det vara för att det skulle kännas riktigt bra för dig?

Bra fråga är också:

  • Vad är det som är värst för dig i detta? Det är en tuff fråga som man inte ska använda i början av samtalet. Ofta kommer ledsna svar om tunga tankar: – Vad har jag gjort för fel? – Ska det alltid vara såhär? – Är det här första tecknen på att mitt barn kommer att få det svårt i livet?

Råd och tips:

Att inte direkt gå in i expertrollen är viktigt. Självklara ”expertsvar” tar lätt ifrån föräldern hens egna idéer om lösningar, den egna intuitionen –  och faktiskt eget ansvar.

Men föräldrar vill ofta ha råd. Om du ger råd, formulera dem som dina idéer och föreslå föräldern att prova dem under en tid och sedan utvärdera dem.

Här följer några tips och trix som kan vara användbara:

Kortföreläsningar

Jag brukade använda några små korta berättelser som brukade vara till hjälp för att bryta föräldrars ledsenhet och vanmakt. Ofta normaliseringar, om hur barn brukar reagera i olika situationer och åldrar. Det lindrade känslan av ensamhet för föräldern.

Bland annat brukade jag använda en bild om hur vissa barn (nej människor!) inte kan nås när de är som argast.

  • Argbilden
  •  
    • När man inte kan nå barnet
    • Hur man kan göra då
    • När man kan nå barnet
    • Hur man kan göra då
    • Värdet av att lugna ned sig själv

Att berätta om Övergångar är också användbart. Hur kan man lindra situationer då barn (och vuxna) har svårt att ställa om från ett till annat?

Jag hade också en bild som handlade om Då – nu – sedan. Den handlar om tankar och känslor som brukar dyka upp när barn har svårigheter, till exempel i skolan. Bilden handlar om hur man kan lägga sitt fokus rätt och släppa tankar som bara slukar kraft. Den kan också handla om hur man kan ta hjälp av andra som känner barnet.

Att prata om Acceptans är ofta användbart. När föräldern fastnar i hopplöshetstankar , tankar som binder energi och vidmakthåller sorg, kan det vara bra att fundera på hur det skulle kunna kännas att bara se saker som de är. Det kan ge kraft och nya tankar.

Jag hade också bilder kring skillnad mellan beröm och uppmuntran och kring nackdelen av belöningssystem.

Ofta blev det också samtal kring att prata om vad barnets beteende kan betyda än om själva beteendet.

Jag tänker att beteende är ett språk, och att barnet berättar med sitt beteende – alldeles särskilt  barn som inte är vana att berätta hur de tänker och känner. När vi vuxna bara försöker få bort beteendet missar vi allt det kan handla om.

Kanske en liten flicka som kommer hem från skolan och är arg och skrikig. Kanske finns det något i skolan hon inte klarar av – kanske är ett barn eller någon vuxen inte snäll mot henne? Om vi bara försöker få henne snäll och tyst, hjälper vi inte henne att lyssna på och lita på sina känslor. Om vi hjälper henne att berätta och visar att vi vill hjälpa henne, visar vi henne att hon kan lita på vuxna.

En ofta använd bild när det gäller tonåringar var den om

Alla dessa tre behövs för att tonåringar ska mogna. Bilden gav ofta upphov till samtal om vad som dominerade kommunikationen i familjen och hur man kan förändra den för en bättre stämning hemma. Och den normaliserade också! 

Ibland kom föräldrar till vuxna barn, ofta i svåra situationer. Ofta handlade de samtalen om hur man kan stegvis släppa taget och ansvaret för ett vuxet barn – så att barnet kan ta ansvar för sig själv. Och samtidigt finnas kvar som stöd för barnet.

 

Några ord om föräldrarådgivaren:

Det är viktigt att ha en gedigen utbildning för detta arbete, helst familjeterapeutisk. Det krävs gedigen kunskap om barns utveckling, om psykologi och om psykoterapi men också kunskap om familjesystem och olika kulturer och traditioner. När man arbetar med familjer når man människor i djupt existentiella skeenden som kan beröra familjehistoria i generationer, svåra samhällsfrågor, sorg och kris, parrelationer och frågor kring barn som far illa.

Men man måste också ha en god självkännedom och självklart ha hjälp av en kunnig handledare. Man måste ha modet att ge sig in i samtal som inte kan manualiseras – samtal som verkligen är existentiella. Man måste kunna vara närvarande i rummet och i dialogen.

När vi är upptagna av oss själva och vad vi själva ska säga härnäst, är det svårt att vara i en närvarande dialog.

När vi utgår från att se de föräldrar som kommer till oss som objekt – där vi har rätt och de har fel – fastnar vi i krav att vi ska veta rätt. Att ”vi normala” ska hjälpa ”de andra”. Det kräver att vi håller en distans till föräldern.

Om vi i stället kan tänka att en dialog är bästa hjälpen, kan vi också upptäcka oss själva i våra besökares svårigheter. Då kan vi mötas och då blir det ett alldeles unikt möte.

Vi måste vara fria att lyssna – då kan verkligen vad som helst hända.

Och då är det verkligen kul att jobba!

 

Jag tänker att det viktigaste i föräldrastöd är

  • ATT FÖRÄLDERN KÄNNER SIG TRYGG I SAMTALET
  • ATT FÖRÄLDERN FÅR BERÄTTA UTAN ATT SKÄMMAS
  • DÅ KAN FÖRÄLDERN PRÖVA NYA EGNA TANKAR OCH OCKSÅ TA EMOT NYA TANKAR .

En förälder skrev i sin utvärdering:  

Det var skönt att komma till ett ställe där man inte kände sig dum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Socialt arbete, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

OM SJÄLVMEDKÄNSLA – TEXT FRÅN APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR

 

 

De sista åren jag arbetade på min föräldramottagning pratade jag ofta om självmedkänsla med föräldrar och andra.

Det hade en stark kraft, märkte jag. Så här kan självmedkänsla beskrivas:

När vi människor upplever något som gör oss illa, påverkar det oss till både kropp och själ. Det kan handla om att vi blir rädda, sårade, arga eller stressade. Kanske känner vi hopplöshet eller meningslöshet. Kroppen reagerar då precis som den gör vid ett yttre hot. Stresshormonerna påverkar, vi spänner musklerna och andas ytligare.

Men de hot som vi upplever idag kommer sällan från fysiska risker. Vi blir inte jagade av ett vilt djur på någon savann längre. Istället kommer hoten ofta från våra egna tankar: – Tänk om…. tänk om jag blir arbetslös, tänk om min älskade lämnar mig, tänk om mitt barn inte får några kompisar!

Men inte nog med det – samtidigt som vi reagerar så starkt på våra tankar, börjar vi kritisera oss själva för våra tankar och känslor:  – Att jag aldrig lär mig…. – jag ÄR hopplös…. – ingen kan tycka om mig när jag är såhär….. – jag förstör mitt barn för alltid…  – jag är inte som dom andra som verkar klara allt….  Skammen kommer krypande över oss och gör oss handlingsförlamade.

Dessa reaktioner, när vi slår på oss själva, förstärker stressreaktionerna i kropp och själ och vi mår genast mycket sämre.

För de flesta människor är detta så vanligt att man inte ens märker det själv. Dessa kritiska tankar är ofta helt automatiserade. De är som luften vi andas, men de påverkar oss starkt ändå.

När vi kan upptäcka denna självkritik hos oss själva, kan vi istället försöka lugna och hjälpa oss själva. I stället för att gå hårt åt oss själva, kan vi vänligt försöka trösta och lugna oss. Vi kan göra det på många vis, och när vi gör något vänligt mot oss själva kan det vara lika hjälpsamt som om någon annan ger oss en kram.

Så det vi behöver är vänlighet mot oss själva. Inte ”tycka-synd-om” men medkänsla:

Nu är det tufft. Nu behöver jag ta hand om mig själv och vara rädd om mig. Nu behöver jag andas lugnt och vila mig. Nu behöver jag tala med någon som tycker om mig. Jag är inte ensam, alla människor har det svårt ibland.

Jag har träffat så många föräldrar som haft en så stark inre kritiker, en grinig röst som hela tiden talar om att de gör fel, säger fel, är dåliga och misslyckade föräldrar.

Samtidigt finns det  en så hätsk ton i hela samhället idag. Just föräldraskap – där vi kanske är som allra mest sårbara – diskuteras riktigt riktigt elakt. Där triggas skammen, skulden och misslyckandekänslorna. Och rädslan att göra sitt barn illa.

Här behövs extra mycket självmedkänsla!

 

Det finns en enkel självmedkänslomeditation som brukar kallas Självmedkänslopaus. Jag använder den själv ibland när något oroar mig eller jag är ledsen eller riktigt arg. Meditationen formulerar man med egna ord men med ungefär följande innehåll i tre steg:

  • Nu är det svårt. Det känns i min kropp och märks i mina tankar. Det här är ett ögonblick av smärta, rädsla eller stress.   – Eller annan liknande fras.
  • Andra känner också såhär. Jag är inte ensam om att ha det svårt. Alla människor har det svårt ibland. – Eller annan liknande fras.
  • Jag vill mig väl, vill ge mig omtanke och omsorg. Jag vill tycka om mig själv som jag är och förlåta mig själv. Jag vill ta hand om mig själv på bästa sätt.   – Eller annan liknande fras.
  • Upprepa gärna fraserna så många gånger som du vill.

Som all annan meditation, stärks den av att man är van vid den och hittar sina egna formuleringar. Så öva på den, gärna vid små bekymmer och mindre dramatiska händelser. Öva på bussen, på jobbet, en stund på kvällen. Då är den lättare att ta till när du som mest behöver den.

Barnets självmedkänsla

Vår inre kritiska röst kommer ur det vi har fått höra från viktiga människor i hela vårt liv. Kanske från viktiga vuxna när vi var små.

Därför är det bra att tänka på vad man ofta säger till sitt barn. Är det ofta kritiska saker, det vi retar oss på eller som bekymrar oss? Kan vi lägga mer tonvikt på positiva saker – dela glädje, berätta något som gör barnet gott, skratta tillsammans? Uppmuntra barnet?

Naturligtvis måste vi ibland tala om svårigheter och lära barnet sånt som det behöver lära sig – men om det kritiska dominerar vår tid tillsammans är det inte bra.

Du kan hjälpa ditt barn att känna självmedkänsla. Beroende på barnets ålder, kan du lära barnet att ta hand om sig själv. Ni kan prata om vad som är till hjälp när man är ledsen, arg eller rädd för något. Ofta har barn egna tankar om detta, och när de får prata om dem blir de tydligare för sig själv.

Det du gör visar barnet vad som är möjligt. Berätta för ditt barn hur du själv gör när du tar hand om dig själv!

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Utöver det som redan nämnts, lägg märke till tillfällen i vardagen när du blir självkritisk eller dömer dig själv. Bara lägg märke till dem och påminn dig om att du har rätt att ha det bra. Att inget blir bättre av att du dömer dig själv. Du är bara en vanlig människa.

Kanske finns inte utrymme till självmedkänslopaus eller någon meditation – men du kan påminna dig vänligt om hur lätt du har till kritik mot dig själv. Bara det kan göra att det lättar lite.

Skapa gärna vanor i vardagen som gör det möjligt för dig att reflektera över vad som händer dig i svåra situationer. Kanske vill du föra dagbok, kanske vill du bara sätta dig ner, med en frukt eller en kopp kaffe, och ge dig tid att lugna kroppen och sinnet. Kanske kan du gå en promenad när allt lugnat sig och känna vinden mot kinden och marken under dina fötter. Kanske kan du och ditt barn göra något tillsammans som hjälper er att återställa relationen om ni haft en svår konflikt.

Prioritera det som gör dig gott! Du är värd det. Det är inte lätt att vara förälder.

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 1 kommentar

STRESSPODDEN OM FÖRÄLDRASTRESS

Häromdagen blev jag intervjuad i Stresspodden. Lyssna gärna – men OJJJ så fel det blev när jag berättade om mamman som lade sig på köksbordet när hon kom hem på eftermiddagen med alla barn…… (hon lade sig på köksgolvet….)
Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag | 2 kommentarer

OM SKAM – TEXT FRÅN APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR

Nu var det längesen jag skrev något i bloggen. Många pensionärsskäl till det!

Några av er minns att jag har gjort en app, Mindfulness för föräldrar, som innehåller inlästa meditationer om föräldraskap och barn. Här i bloggen publicerar jag då och då de texter som hör till varje meditation och idag handlar den om Skam – den svåra känslan som vi oftast sliter med i hemlighet och som påverkar vår kraft och vår glädje:

 

Skam är en oerhört stark kraft i människors liv. En plågsam känsla, och den är extra plågsam för att man sällan berättar om sin skam för någon annan. Ofta när vi säger att vi mår dåligt, är det skam vi känner – men vi vet det inte alltid. Vi mår bara dåligt.

Förr sa man ”skamochskuld” för att man inte orkade prata bara om skammen – den är så obehaglig. Men skam och skuld är så olika saker. Enkelt uttryckt handlar skuld om något vi gjort – som vi kanske kan sona, be om ursäkt för, ställa till rätta.

Men skam handlar om oss själva –  våra tankar om oss själva och hur vi tror att andra tänker om oss. Inte vad jag gör utan vem jag är. – Jag är omöjlig, jag är fel, ingen kan älska mig.

Och vi tror gärna på våra fantasier om vad andra tänker om oss.

Många barn känner mycket skam, alldeles särskilt de som får mycket skäll och kritik, de som misslyckas med mycket. Men också de tysta, de osedda, de som anpassat sig så att de tappat bort sig själva.

Men också många vuxna skäms, och en del har fått skammen i arv. Det behöver inte handla om dåliga förhållanden, t ex missbruk eller fattigdom hemma. Det räcker att föräldrarna  skäms. Man lär in sin familjs skam och tar den på sig.

Skammen är nästan alltid tyst, ingen pratar om den. Den är också smittsam. Förr sa man till och med att terapeuter inte ville prata om skam  för att då skulle terapeuten  börja skämmas – så smittsam är skammen!

Skammen ligger ofta gömd under andra känslor, som ilska, sorg och rädsla. Den handlar nästan alltid om relationer med andra människor – både nära relationer och de vi möter i sociala sammanhang. Man kan vara så övertygad om att andra människor inte tycker om en, att man låser in sig i något som ser ut som ointresse eller förakt. Man fastnar i sig själv när man skäms och stänger därmed andra ute.

Skammen har två sidor:

– Den ena sidan handlar om rädsla för avvisande. Vi människor är i grunden flockdjur, vi kan inte klara oss utan varann. Att bli avvisad från gruppen är på så sätt livsfarligt – därför känns skammen så starkt. Men den handlar också om förväntan – ju mer vi förväntar oss av någon, desto värre känns skammen om vi blir avvisade.

  • Den andra sidan handlar om att lite lagom skam är bra för att vi ska kunna hantera sociala situationer, t ex att fika med sina arbetskamrater eller att stå i kö. Den till synes skamlösa pratar om sig själv hela tiden, den som har lite lagom skam lyssnar i stället och bidrar till en dialog. Den skamlösa tränger sig före, den med lagom skam väntar på sin tur. Vi reglerar avstånden till varann med hjälp av skam. Skammen kan ge möjlighet till eftertanke och självreflektion.

Båda sidor av skammen lärs in i relationer – och de kan också läras om i relationer. Är du uppvuxen i en familj med mycket skam, kan du med hjälp av varma relationer senare i livet växa ur den.

Skammen hör ibland ihop med idéer om perfektion – att man måste vara perfekt för att vara värd att tyckas om. Då är det nära till hands att ta på sig en rustning för att skydda sig mot sina brister och sina tankar om andras kritik. Den rustningen leder alltid fel – gör oss bara räddare och kväver oss. Den får oss att känna oss som bluffar och vi blir allt räddare för att avslöjas. Vi gör oss allt ensammare.

I stället behöver vi våga känna och visa vår sårbarhet – våra rädslor, våra misstag, vår ensamhet. Det kan från början kännas som att öka skammen, att ta en alldeles för stor risk. Men det kan också minska ensamheten på riktigt.

 

Vad hjälper mot skam?

Brené Brown skriver om skamtålighet i sin bok Mod att vara sårbar. Vi kan nog inte  helt slippa ”skamattacker” men vi kan mildra deras verkningar genom att

– Lära känna vår skam – vad brukar du skämmas för? Skam är biologi och biografi – den känns i kroppen,. Var känns den? Vad brukar utlösa den? Vad minns du av din barndoms och tonårs skam?

– Jämföra skammen med verkligheten. Är den realistisk? Om du jämför med andra – visst gör också dom fel, misslyckas,  går upp i vikt – och tappar kraften?

– Berätta om skammen för någon du litar på!

– Be om det du behöver när du känner skam. Behöver du en kram – be om den. Behöver du    hjälp att fundera – be om det. Behöver du skratta – be om det! Allt som hjälper hjälper.

 

Du är aldrig ensam om din skam. Du delar den med nästan alla du möter – men alla gör vad de kan för att dölja den, var och en på sitt sätt.

 

Barns skam

Rädslan att bli övergiven är den starkaste skräcken av alla för ett barn. Barn anpassar sig alltid till vuxna, och ett barn som skäms och är rädd för vuxnas vrede kan verkligen gå långt för att anpassa sig.

Ett barn kan också uppleva sin skam så stark att han lägger all sin energi på att tränga undan den. Vi känner alla igen barnet som håller för öronen och skriker i högan sky när vi försöker förklara något, barnet som viker undan med blicken, barnet som verkligen tappar ansiktet inför våra ögon.

Ett annat sätt för barnet att hantera skam är att försöka ta upp kampen mot de vuxna. Att inte erkänna dem som viktiga, att försöka ta över makten och kämpa mot dem. Det kan se ut som skamlöshet men kan vara precis tvärtom, en mycket stark skam som måste döljas. Att bemöta den kampen med maktmedel gör det bara värre.

I den situationen, när barnet skäms, når man inte honom med förmaningar och tillrättavisningar. Inte heller med konsekvenser eller straff. Det ökar på skammen och gör barnet helt ensam med sin upplevelse. Kommunikationen bryts och barnet känner det som att det inte tjänar något till att försöka förklara sig. Konsekvensen kan se ut att hjälpa för stunden, barnet blir kanske lugnt och fogligt. Men hon har knappast lärt sig något. Hon förstår inte mer av sig själv eller av de vuxna. Hon har bara lärt sig att lyda.

Det är som om skammen först måste brytas och relationen måste återupprättas. Först när vi kan se varann i ögonen igen kan vi prata om det som hänt. Först när vi nått varann kan vi hitta nya vägar. Först när en vuxen är vänlig, kan barnet möta blicken.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 För att du ska kunna skämmas mindre behöver du först förstå och uppmärksamma din skam. Du behöver känna igen den när den kommer och hitta vägar ut ur den.

I meditationen kan du lära känna din skam på ett varligt sätt och också pröva vägar att hantera den. Du behöver se på den med vänliga ögon. Det kan ta tid att göra dig friare från skammen, men varje gång du benämner den för dig själv är du på god väg.

I meditationen kan du reflektera över din skams ursprung och över din stolthet. Du kan hitta din acceptans och ditt tålamod. Och du kan lugna din kropps reaktioner.

Du kan också använda mindfulness i din vardag, utan att behöva meditera. Pröva dig fram vad som är lugnande för dig när du känner skam eller någon annan plågsam känsla. Var uppmärksam på hur det känns i din kropp och hur dina tankar går när du känner mindre skam. Vad har påverkat dig? Är det något du kan ta in mera av i ditt liv?

Andningsankaret – att dra tre djupa andetag – kan lugna både kroppen och tankarna. Att ta en paus mitt i det svåra, att på ett eller annat sätt ta hand om dig själv, kan bli en signal till dig att du är värd att ha det bra. Sinnesintryck – musik som stärker dig, en frukt att äta långsamt, att lägga händerna samman eller be någon om en kram – ger samma signal. Att röra sig långsamt kan också bidra. Du kan hitta ditt eget sätt!

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 3 kommentarer

APP-TEXT OM HOPPLÖSHET OCH HOPP

Nu fortsätter jag min serie av texter från appen Mindfulness för föräldrar. Till varje text finns en meditation som du kan använda. Appen hittar du gratis  i AppStore – tyvärr bara för Iphone. Pröva att använda appen under några veckor! Fördjupa dig i en text + meditation i taget under några dagar eller använd det som känns mest aktuellt just idag!

Här kommer texten om Hopplöshet och Hopp:  

Många föräldrar känner av och till hopplöshet för sitt barn och för sig själv som förälder.

Det kan handla om när man inte kan trösta sitt spädbarn. Det kan vara när man inte kan hitta en väg att hantera konflikter med sin treåring utan själv känner sig överkörd. Det kan handla om oro för att barnet inte verkar ha det bra i skolan. Det kan handla om en tonåring som rymmer hemifrån och inte verkar bry sig ett dugg om skolarbetet.

Allt bidrar till en känsla av vanmakt – man kan inte påverka och man känner sig som en dålig förälder. Och man kan inte se någon utväg.

Det här bidrar ofta till tunnelseende för föräldrar. Ju mer man tänker dessa tankar, desto mindre möjligheter ser man. Problemen tornar upp sig och skymmer sikten för annat. Det blir som tanke-loopar som man inte riktigt kommer ur. Och de förstärker känslan av vanmakt.

Som vanligt i Mindfulness för föräldrar är det bra att stanna en stund i sin känsla. Vad bidrar till hopplösheten? Vilka ord finns i den? Vilka minnen dyker upp? Vilka rädslor tornar upp sig?   Inte för att vältra sig i hopplöshet, men för att försöka förstå sig själv.

Ofta upptäcker man att man tänker i tankekedjor som ser likadana ut. Man har fastnat. Då kan det vara bra att bryta – att hjälpa sig själv att se andra sidor av situationen. Det finns alltid minst en sida till!

Det finns alltid ett stort hopp i att barn utvecklas hela tiden. Mycket av det som vi oroas för kommer att gå över när barnet växer och lär sig nya saker. Och när du och andra vuxna lär känna ditt barn alltmer så att ni lättare kan hjälpa barnet. Men vi måste vara öppna för att lägga märke till utvecklingen!

  • Du hittar med tiden hur du kan trösta ditt lilla barns gråt.
  • Konflikterna med din treåring blir lättare att hantera när du kan förebygga dem med framförhållning och lugn, och inte reta dig på att ditt barn vill vara med och bestämma.
  • Du kan ta reda på mer om hur ditt barn har det i skolan och ta hjälp av skolpersonalen. Kanske ska du och barnet prata en stund varje kväll om hur det varit i skolan – vad som varit bra och vad som inte varit bra.
  • Din tonåring växer på sig – och under tiden får du jobba på en bra relation, ta vara på varje kontaktsökande och stötta i skolarbetet.

Vad ger dig hopp? Finns det andra sidor av livet som kan vara värt att titta på? När är det inte bråk, när kan du lugna ditt barn?

Nästan alla föräldrasamtal jag haft har innehållit en stund då föräldern sa: Jo men faktiskt…. Igår sa han så här… och i förra veckan kunde hon verkligen….. Dom tankarna kom ofta när jag frågade om undantagen, de stunder då det är gott, lugnt, roligt hemma. Dom stunderna brukar alltid finnas.

Men när man är jätteledsen och kanske jätterädd tappar man lätt bort de ljusa ögonblicken. Lyft upp dom, skriv upp dom i en liten vacker bok och läs i den när du tappat ditt hopp!

Den som tappat hoppet måste leta efter sitt eget hopp igen. Det gäller både för barn och vuxna. Andras klämkäcka hopp är sällan till nytta.

Föräldrar som har barn med många bekymmer kan känna extra mycket hopplöshet. En del barn är nästan desperata av all kritik de får överallt, alla konflikter i skolan och på fritiden. Dessa barn behöver extra mycket hopp – och det behöver deras föräldrar också. Då får man verkligen jobba på att välja vilka strider som är nödvändiga att ta, vad som verkligen är viktigt. Det är barn som inte får misslyckas för ofta.

Precis som föräldrar behöver lyfta på allt gott för barnets skull, behöver vi göra det för vår egen skull.

Såhär skrev jag i ett blogginlägg 2014, ”Hur hjälper man en desperat?”:

”Vi kan säga till Kalle: Du, det här blev ingen bra dag. Men i morgon är en ny dag – vi börjar om då! Jag vet att du kan, och jag vill hjälpa dig. Vi får fundera ut nåt sätt som vi kan göra tillsammans.

Och väldigt ofta har barn idéer! Ofta vet de vad de vill att vuxna ska göra i stället för att tjata och bråka på dom. – Lyssna på mig, säger de ofta.

Ibland kan man höra desperationen i orden de skriker: – Ni lyssnar inte på mig! skriker dom och vi hör bara att dom skriker. – Det var inte jag som började! skriker dom och vi skriker tillbaka. – Det är hopplöst! skriker dom och vi känner samma hopplöshet.

Men många barn säger bara ”vetinte” när vi frågar. Då får vi vara påhittiga själva, fundera högt och se vad som verkar passa.

En Kalle behöver hjälp att lyckas, att känna att han inte är värdelös. Han behöver hjälp att börja om. Och han behöver ditt lugn och ditt längre tidsperspektiv. Han behöver höra att du ser att saker tar lång tid att lära sig och att det viktigaste är att Kalle är på rätt spår.

Ibland behöver vi sänka våra krav på Kalle och framförallt välja vilka konflikter vi ska ta  med honom. Han får helt enkelt inte misslyckas för mycket. Det är inte till hjälp för honom att vi tänker att ”han borde verkligen kunna” eller ”de andra barnen i klassen klarar ju….” – han kan ju inte! Om han kunde skulle han inte misslyckas!

Oftast är det bra att ta en sak i taget. Vad känns viktigast just nu? Vad tycker Kalle är jobbigast? Kanske är det skolan och läxorna, kanske är det att hantera konflikter. Hur kan du hjälpa honom med det?

Gör en liten plan tillsammans med honom. Han behöver din vänlighet och värme för att våga tro på att det kan bli bättre. Han behöver att du lyssnar noga på honom. Han behöver att du uppmuntrar honom, följer med i hans ansträngningar och att du visar honom på hans framsteg. Följ upp planen efter en vecka, efter två. Räkna med misslyckanden, men lägg fokus på det som funkar och framförallt på ögonblicken då du ser att Kalle kämpar.

Kalle brukar behöva träna sig i uthållighet. Att träna sig i att göra på andra sätt än de vanliga – vara tyst när han bara vill prata rakt ut, sitta stilla när han bara vill springa. Kanske kan man prata med läraren om på vilket sätt Kalle vill bli påmind, kanske kan Kalle få springa ett par varv runt skolgården under en lång lektion.

Men uppmuntran är kanske allra viktigast av allt för Kalle. Kalle behöver få syn på och glädjas åt sina framsteg. När han lyckats med något behövs det en vuxen som ser det och gläds med honom. Och när han inte lyckas behövs någon som säger att en del saker är svåra att lära sig, man måste träna mycket.

Faktum är att vuxna mår också väl av att uppmuntra!

De desperata barnen behöver vuxna som inte låter sina sårade känslor ställa sig mellan sig och barnet. De behöver vuxna som alltid står på deras sida, för att de inte ska känna sig så ensamma.

De behöver få uppleva att deras känslor räknas och att det är tryggt att vara öppen. De behöver känna att det är tryggt att be om det de behöver.

Det är inte lätt att vara vuxen när Kalle är ledsen och arg. Det är inte lätt att vara förälder.”

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 Precis som i alla andra starka känslor är det bra att ha stunder då man har lite distans till sin hopplöshetskänsla och kan se den lite från sidan. Se på den med vänlighet och acceptans – så här hopplöst känns det, nu är jag verkligen ledsen och orolig.

Både denna acceptans och andningen i meditationen kan lugna kroppen. Och när kroppen är lugnare kan man lättare få andra perspektiv.

Man kan komma på saker som ger mer hopp. Man kan lättare kommunicera med sitt barn. Man kan se att barnet behöver vuxnas lugn och tillit.

Ge dig tid för meditation och din andning! Ge dig också tid att någon stund på dagen reflektera över och gärna skriva ned allt gott som händer, allt som ger dig hopp. Det är så lätt att glömma det när du är uppriven. Skriv i en liten fin bok och läs i den ofta. Den kan bli en fin vuxenpresent till ditt barn om några år.

Mindfulness är inte bara meditation och stilla stunder. Andra saker kan också vara hjälpsamma – för många är en promenad eller ett träningspassa bra sätt att få bort vanmakten ur kroppen. Lägg märke till vad som gör just dig gott och försök att låta det få ta större plats i ditt liv. Allt som gör gott är bra!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 1 kommentar