PÅMINNELSE OM FÖRELÄSNING!

På torsdag 29/9 har jag näst näst sista föreläsningen – här tjatar jag lite:

https://ingegerdgavelin.wordpress.com/2016/09/06/nast-nast-sista-forelasningen/

Dela gärna!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

NÄST NÄST SISTA FÖRELÄSNINGEN!

974029-s-autumn-boy

Hej igen alla läsare och välkomna tillbaks till bloggen!

En kortis bara –

min näst näst sista föreläsning håller jag

29 september kl 19  i Bollstanäs församlingshem i Upplands Väsby. Arrangör är Svenska kyrkan, Fresta församling.

”Att möta sitt barn – om närhet, respekt och gränser” är temat.  Jag kommer bland annat  att prata om

    • hur man kan hjälpa sitt barn att tycka om sig själv
    • konflikter och konsten att säga nej
    • hur man utvecklas som förälder

Föreläsningen är kostnadsfri. Kaffe 10:-
Anmälan till
Carina Karlsson 08 594 105 30
carina.m.karlsson@svenskakyrkan.se

Om föreläsningen:

Barn påminner oss om vad som är viktigt. Livet som förälder blir sällan som man tänkt sig. Men genom att möta sitt barn – och sig själv kan det bli mycket bättre.
Hur möter vi våra barn så att de får kraft att utvecklas och trivas med andra? Hur kan vi som föräldrar hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor? Hur kan vi hjälpa våra barn att utveckla sin empati och självkänsla?

VARMT VÄLKOMNA!

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Vardag | 3 kommentarer

SOMMAR!

11829409-blommande-smorbollar

Bästa bloggföljare – nu tar bloggen sommarledigt.

Nu ska jag sjunga, odla, hänga med barnbarnen, brodera och läsa massor.

Lite ska jag jobba – med en hemlighet jag berättar om i höst.

Under det här sista jobbåret har jag avslutat många kontakter. En var med en ung man, som jag träffat under lång tid. Vi pratade om vad han har med sig från våra samtal och skrev några punkter på vårt blädderblock. Men så sa han:

– Viktigast är att jag är snäll med mig själv. Om jag är det funkar allt. Om jag inte är snäll med mig, klarar jag ingen av dom där punkterna.

En annan var en kvinna som slitit mycket med att ”stå på tå” hela livet. Hennes avslutningsord var såhär:

IMG_0317

Ta hand om dig, kära läsare – på ditt sätt,  i din kropp och i din verklighet!

 

Publicerat i Förundran, Människovärde, Vardag | 4 kommentarer

TJATA MINDRE – OCH TJATA SNÄLLARE!

5850309-s-little-boy-playing-with-mother-s-pda

Kanske har du läst min miniserie om automatiska tankar och hur man kan gå emot dem? Se mina senaste inlägg om du vill läsa!

Jag fick frågan: hur kan jag hjälpa mitt barn så att hen får goda och vänliga automatiska tankar i stället för krävande, negativa och dömande?

En bra fråga!  För det är det som en människa hört mycket och som har påverkat hen mycket som till slut blir som  ”spår i hjärnan” och dyker upp som automatisk tankar.

Det första jag tänker på som svar är:  Tjata mindre!!!  Och Tjata snällare!!!

Barn måste lära sig mycket av oss vuxna innan de är färdiga att gå ut i världen på egen hand. En del av det måste vi nöta in, faktiskt nöta – att komma ihåg att städa, äta, fixa skolan, ta med sig det dom behöver – och vara justa människor, inte mobba, förstå alla människors lika värde.

För många år sen hade jag kontakt med en mamma som tjatade väldigt mycket. Hon visste om det och vi skojade om det ibland – hur svårt det var att låta bli, hur trött hon var på sig själv  och hur surt barnen reagerade.  Hon hade tre tonårsbarn och verkligen ingen lätt situation.

En gång när vi pratade om detta, frågade jag henne om hon tänkte att tjatet hjälpte.  Svaret kom blixtsnabbt: – Klart det inte gör!  Och jag frågade vidare: – Men varför tjatar du då, om det inte  hjälper?

Då svarade hon: – För att jag tänker att om jag tjatar har jag gjort vad jag kan.

Väldigt tänkvärt svar!  Och sant för så många, har jag upptäckt senare när jag har berättat.

Det man missar när man tänker så, är att tjatet påverkar barnen. Det påverkade  mammans tre barn – kanske så att dom inte trivdes hemma, kanske så att de stängde sina öron så fort hon öppnade sin mun.

Det finns i alla åldrar något vi retar oss på hos våra barn – det kan vara långsamhet, slarv, ovilja att göra det vi vill att dom ska göra. Ibland har tjatet mer med vår oro och ledsenhet att göra. Vi tjatar när vi är vanmäktiga, när vi är förtvivlade och när vi är trötta. När vi inte vet vad vi ska göra.

Men när tjatet dominerar livet hemma, får barnet hela tiden höra om allt hen inte kan, inte lyckas med, inte duger till. Och barn som känner sig misslyckade eller påhoppade, tappar sugen och drar sig undan – när de egentligen skulle behöva bli uppmuntrade, peppade, värmda. För att orka vända behöver de snarare höra att vi ser deras försök, att vi är stolta över dem, att vi älskar dom precis som dom är.

Vi vuxna skulle aldrig stå ut med att ha någon i vår närhet som ständigt talar om för oss vad vi gör för fel.

Men vad kan man göra i stället för att tjata? Här följer några tips:

  • Det finns många situationer då vi faktiskt inte vet hur barnet tänker och vad som ligger bakom det barnet gör – så första tipset är att fråga barnet: – Hur tänker du nu? – Har du nån idé om hur vi ska komma vidare med detta? – Kan vi hjälpas åt så jag får slut på mitt tjat? – Vad kan jag göra så vi inte hamnar i detta alltid? Och vad kan du göra?
  • Den vanligaste anledningen till att barn inte gör det vi bett dem göra, är att de glömmer. De har huvudet fullt av annat – sin lek, sin egen utveckling, vad som händer dom i skolan och bland kompisarna. Sällan handlar det om ”trots” eller protest – sina protester brukar barn försöka uttrycka till oss (och vi lyssnar inte alltid tillräckligt lyhört).  Om det handlar om glömska – hur lär vi oss komma ihåg? Prata med ditt barn om påminnelser – hur kan hen göra? Vad funkar för dig själv? Listor, påminnelser i mobilen, att föräldern påminner med snäll röst?
  • Fundera på situationer när du inte behövt tjata – när barnet tagit ansvar för något på egen hand, när till exempel morgonbestyren fungerade utan bråk. Vad hände då? Det finns alltid undantag från tråkigheter och misslyckanden – vad tror du bidrog till den bra stämningen den dagen?
  • Det finns några ord man ska akta sig särskilt för, orden aldrig och alltid.  – Du gör aldrig det jag ber dig om! – Alltid ska du krångla när vi ska åka till farmor!  Dom två orden skapar hopplöshet – både hos barnet och också hos dig själv. Tjatet påverkar också dig, du har hört dig själv säga samma saker så du blir arg bara du hör dig!
  • Du kan prova en tjatfri vecka och se vad som händer. Jag har hört många berättelser om vad som hänt – att barn plötsligt gör saker av sig själv, att hela stämningen blir gladare och friare hemma, att både barn och föräldrar blir mer kreativa.
  • Ibland är det så att vi begär något av våra barn som dom faktiskt inte kan fixa. Vi tror att de kan men det är inte så. Jag minns en pojke som inte kunde städa fast han var tolv år – han fick bara inte till det. (Inte vet jag om han kan städa än – men han har i alla fall doktorerat i medicin.) Jag minns en flicka som aldrig kunde sova borta – fast hon var nästan vuxen. Hon fick sådan ångest.
  • Det är först när du kan se på detta med acceptans som du kan komma vidare. Acceptans har jag skrivit om här. Det betyder inte att du ska gilla det du ser, men när du ser det som det är med klara ögon kan du och ditt barn börja fundera på vad som är möjligt. Kanske behövde pojken få hjälp med att få struktur i städningen? Kanske behövde flickan psykologisk hjälp så att hon vågade släppa taget – eller behövde familjen familjeterapi så att hon inte behövde ta ansvar för sina föräldrar? Kanske saker tar längre tid än vi vuxna tycker är rimligt?
  • Och du kan alltid prova att tjata med snäll röst! Chansen är mycket större att ditt barn lyssnar då.

Du kommer att tjata grinigt ändå ibland. Vi är inte mer än människor, vi föräldrar.

Men du kan bestämma dig för att tystna när du kommer på dig själv. Du kan bestämma dig för att säga till ditt barn att du faktiskt inte vill tjata mer. Ni kan kanske tillsammans skratta åt alltihop och hitta nya vägar.

Barn är jättebra på att börja om. Om vi vuxna tar ansvar för vårt tjat kan barnen ta ansvar för annat.

Och då behöver de inte känna sig så misslyckade när deras automatiska tankar dyker upp.

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | 1 kommentar

INSTRUKTION FÖR MOD OCH TÅLAMOD. DEL 4 I SERIEN OM FÖRÄNDRING.

1174172-baby-boy(1)

Det här är del 4 i serien om hur man kan utmana inlärda sätt att vara – sådant man kanske lärt sig tidigt i livet för att de varit till stor hjälp just då. Jag ville skriva om att det faktiskt är möjligt att lämna sådana livsmönster som inte längre behövs och inte heller är så hjälpsamma.

För det du har lärt in kan du lära om. Det låter klämkäckt men är det inte. Inte är det lätt heller. Men möjligt.

I del 1 och del 2 beskrev jag grunderna i det här tänket. I del 3 berättade jag om automatiska tankar.

Vill du fortsätta? Nu är det dags att utmana dig själv! Såhär kan du göra:

Fundera över vilken situation du vill ändra på.  Kanske vill du ta ett steg fram ur försiktigheten, kanske vill du backa från onödiga konflikter, kanske vill du sluta vara så duktig jämt. Eller något helt annat.

Välj något enkelt först! Det enkla kan vara för att du kan få draghjälp av någon du litar på?  Kanske något som är litet men naggande gott? Kanske ett riktigt gott sammanhang?

Välj något som inte känns för stort eller för utmanande. Om du är blyg till exempel – bestäm bara att du ska göra något litet annorlunda, ta ett litet steg framåt. Om du har svårt att lita på någon – utmana dig att vara lite mer öppen med någon du känner dig trygg med. Om du är väldigt ansvarsfull och duktig – pröva att säga att du inte kan ta på dig något mer ansvar den närmaste veckan eller månaden.

Ge dig tid att tänka. Ta inte i från tårna. Se på dig själv med nyfikenhet och hopp.

Ibland tänker människor att dom måste förklara sig vid en förändring, gärna med lite stora ord. Det behöver du inte! Kanske ingen ens märker att du gör något annorlunda, kanske någon bara lägger märke till att du är lite modigare, lite mindre på hugget, lite lugnare.

Finns det någon som ser dina ansträngningar? Kan du be någon om stöd?

Och så när du vågat – skriv ned för dig själv i din lilla bok:

  • Vad hände?
  • Vad tänkte du?
  • Vad kände du?
  • Hur kändes det i kroppen?
  • Hur reagerade omgivningen?
  • Lärde du dig något nytt?

Anteckna allt som går bra, allt som känns OK.

Anteckna också dina farhågor och ditt tvivel, de är också viktiga.

Glöm föralldel inte självmedkänslan!

Och glöm inte tålamodet! Det du gör är ovant för dig. Det är väldigt lätt att falla tillbaka i gamla mönster, det är därför du behöver tålamod och lugn.

– Jaja, nu blev det sådär igen. Inte så konstigt. Jag får pröva igen.

Och så fortsätter du såhär. Ett litet steg nu, ett litet steg om några dagar.  Ha tålamod, men tappa inte modet! Det tar tid att ändra vanor och att ändra tankar – men det går!

När du tappar bort dig – börja om igen. Om du är stressad, starkt påverkad av andra människor eller i dålig fysisk form är du ett lätt byte för dina automatiska tankar. Då faller du lätt in i gamla mönster. Men när du upptäcker det – börja bara vänligt om igen. Kritisera dig inte – du är människa!

Tänk att du fortsätter såhär tre-fyra månader. Ge inte upp men vila ibland – och skriv dina lärdomar i din lilla fina bok. – Vad är svårt, vad är lätt? Hur känns det i kroppen när du utmanar dig?

Och alltid,  alltid självmedkänslan med!

När de automatiska tankarna kommer farande, hälsa dom välkommen:

– Jaja. Jag brukar tänka så. Jaja, men det är inte sannare för att jag brukar tänka så. Det är bara tankar.

Har du tur slår humorn till efter ett tag: – Men vad håller jag på med?

Fortsätt! Det är i handling, i kroppen, i det verkliga som förändring sker. Det förändrar i sin tur dina tankar och dina känslor.

Så här är det tänker jag:

DU KAN VÄLJA DINA TANKAR – TILL EN VISS NIVÅ.

DU KAN VÄLJA OM DU SKA TRO PÅ TANKARNA ELLER INTE.

DU KAN UTMANA DINA TANKAR.

 

Och – var snäll mot dig själv:

 

För att man skall kunna flyga

måste modet vara

något större än rädslan

För att man skall kunna flyga

måste skalet klyvas

och den ömtåliga kroppen blottas

 

För att man skall kunna flyga

måste man gå högst upp på strået

också om det böjer sig

och svindeln kommer

och en gynnsam vind råda

 

Ur ”Instruktion för skalbaggar”

Margareta Ekström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Vardag | 1 kommentar

DE AUTOMATISKA TANKARNA – VÅRA TYSTA FÖLJESLAGARE.

67379-blonde-sad-little-girl

Detta är del 3 i serien om överlevnadsstrategier och symtom. Om hur man kan lära om det man har lärt sig tidigt i livet.

I förra inlägget skrev jag om automatiska tankar och här vill jag berätta mer om hur jag ser på dom:

Automatiska tankar är tankekedjor som ofta dyker upp i vårt huvud i olika situationer – ständiga påminnelser om ditt och datt, ibland som om någon ständigt vill tala om något för oss.

De automatiska tankarna har vi lärt oss tidigt i livet. De kan till exempel komma ur våra föräldrars livshållning eller ur något som någon viktig vuxen förmedlat när vi var barn. Det har inte behövt vara uttalade ord som någon sagt, det kan vara ordlöst men starkt. Ofta har de handlat om försök att förstå och hantera tillvaron.

Många automatiska tankar är hjälpsamma:

  • ”Det här klarar jag nog.”
  • ”Nu måste jag tänka mig för.”
  • ”Nu måste jag koppla av en stund.”

De som ständigt hör positiva automatiska tankar är bara att gratulera!

Men många automatiska tankar är inte alls hjälpsamma:

  • ”Jag är hopplös.”
  • ”Det finns ingen jag kan lita på.”
  • ”Det här kommer aldrig att funka.”
  • ”Ingen kan tycka om mig.”

De negativa automatiska tankarna har en stark makt över hur vi hanterar livet, men vi är oftast inte medvetna om dem. De är så vanliga för oss att vi inte lägger märke till dem, precis som luften vi andas. Vi är som marinerade i dom.

Men de påverkar oss, vad vi gör och vad vi känner – minst lika starkt som om någon annan sade orden till oss. Framför allt kan de trigga igång modlöshet, hjälplöshet, kraftlöshet. Vi hamnar i tankebanor som är likadana, år ut och år in. Ingen plats finns för förändring eller nyfikenhet.

  • ”Jag är en sån som alltid hamnar i dåliga relationer.”
  • ”Mina barn tycker jag är en dålig pappa.”
  • ”Det är ingen idé, det går inte att göra något åt.”

Så var särskilt uppmärksam på de automatiska tankarna och deras osynliga makt över ditt liv! De finns där alltid, som en bakgrundsmusik – och först när du upptäcker dom kan du få makt över dom.

Makten ligger i att veta om dom men inte låta dom få bestämma. Att behandla dom med vänlighet och gärna lite humor. Såhär till exempel:

  • Tänk att jag tänker såhär!
  • Dom är bara hitte-på, mina automatiska tankar. Mina hyss!
  • Jaja, så där brukar jag ju tänka. Men det är ju inte mer sant för att jag tänker det  ofta.
  • Men tänk om det inte är sant! Tänk om jag har fått alltihop om bakfoten!

Det handlar om att pröva nya sätt att tänka och vara. Att vara lite nyfiken. Att släppa taget.

En kvinna jag mötte för många år sedan hade svåra automatiska tankar sedan barndomen. Hon tänkte många många gånger varje dag:

  • jag är så ful
  • ingen kan bry sig om mig
  • jag är inte värd något

Hon var så plågad av detta, men hon såg inte att det var just tankarna som drog ned henne. Så fort hon var med om något, både roligt och tungt,  kom tankarna och höll henne på mattan: Hon hade inget värde som människa.

Vi samtalade under en tid, och en dag kom hon glädjestrålande och sa:

– Varje gång jag får en såndär automatisk tanke nu, så dyker det upp en automatisk mot-tanke!  Jag har visst ett värde, jag har visst rätt att vara glad!

 

I nästa inlägg fortsätter jag att berätta hur du kan gå emot dina automatiska tankar och på sikt förändra ditt sätt att leva.

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 4 kommentarer

DET MAN LÄRT KAN MAN LÄRA OM! DEL 2 OM ÖVERLEVNADSSTRATEGIER OCH SYMTOM.

IMG_3666

 

Det här är en fortsättning på mitt inlägg HAR DIN ÖVERLEVNADSSTRATEGI BLIVIT DITT SYMTOM? som väldigt många läste.

Jag har fått en del synpunkter – till exempel från en god vän som beskrev sin barndoms stora svårigheter och fortsatte: – men jag har ju klarat mig utan symtom? Och det har han! Självklart är det inte någon lag att allt svårt i barndomen ger vuxensymtom.

Alla familjer har det svårt ibland. Och många  saker löser sig och blir bättre – nytt livsutrymme skapas eller man får kontakt med andra människor som ger det man behöver. Inte är det någon lag, detta.

En annan man skrev att duktighet och följsamhet verkligen blivit hans symtom och att  hans fru inte längre står ut och att barnen mår inte bra. Det fanns förtvivlan i hans ord.

Jag vill verkligen skriva att det är möjligt att lämna sina livsmönster, att ändra sina egna tankar och därmed sina känslor. Jag vet det.

För några räcker det med att bara börja göra och säga annorlunda, utan så mycket funderande. Bara bli lite tydligare, välja annorlunda, säga ja eller nej lite mer, lyssna på vad man själv vill.

Men många behöver slita mer med frågan. Det tar tid och det krävs mod, självmedkänsla, tålamod och lite humor. Men det är möjligt!

Här är några första tips till dig:

Använd gärna en liten fin anteckningsbok och skriv ned dina reflektioner. Det är bra att sätta ord på dina tankar, bra att följa din egen process. Och kul att läsa i när du kommit vidare – tänk att jag tänkte såhär!

Ge dig tid att fundera. Vad är det som skaver? När känner du dig obekväm, när reagerar människor som står dig nära? Hemma, på jobbet, med ditt barn, med din partner?

Första steget är att bli uppmärksam på det som händer.  Ta dig tid att lära känna vad som händer – hur du reagerar i olika situationer, vilka tankar som kommer. Lär känna dom tankarna – dom är ofta vad som kallas automatiska. Så automatiska att du inte ens lägger märke till dom – men dom styr mycket. Kanske såhär:

    • Visst kan jag göra det! Jag har lite svårt just nu att hinna, men nog hinner jag om jag försöker. Klart jag ska ställa upp!
    • Det är inte mitt fel! Att dom alltid är ute efter mig!
    • Jag vill ju bara väl.
    • Jag måste, jag vill vara bäst. Jag får lägga på ett extra kol.
    • Det är inte så viktigt… visst är jag med på det där. Jag vill inte ställa till besvär.

Börja alltså med att fundera på vad som händer. Bara så, utan att värdera. Såhär ser det ut. Med all vänlighet mot dig själv. När du gör det, lägger du basen för din förändring.

I vilka situationer känner du att du följer din överlevnadsstrategi på ett sätt som du inte trivs med?

Välj ut ett par situationer och titta närmare på dem:

Vad hände? Kan du hitta fram till

  • vad du tänkte?
  • vad du kände?
  • hur det kändes i kroppen?
  • vad du gjorde?

Gör dom här observationerna vid några tillfällen tills du känner igen dom.

Skriv ner dom i din bok – försök fånga många aspekter, även motstridiga,  och var väldigt ärlig mot dig själv!

Men gör det mycket vänligt, alldeles icke-dömande, med vänlig nyfikenhet!

Och var särskilt uppmärksam på dina tankar!

När du har gjort detta några gånger, kan du se ett mönster? Vet du mer om vad som triggar dig och skapar det du kallar symtom?

 

Vilka automatiska tankar hittar du? Dom tankarna är bra att få syn på – mer om det i nästa inlägg!!

Och längre fram vill jag berätta hur du kan hitta vägar att komma vidare. Följ med!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 7 kommentarer