EXAMEN I TONÅRSSKOLAN – BRUCE GÖR ALLT RÄTT! NYFIXAD VERSION.

Ibland behöver man bli lite rörd och lite glad. Upptäckte att mitt gamla blogginlägg om Bruce Springsteen och en tonåring i Australien inte funkade. Löste det – och såg det igen! Och blev så rörd och så glad!

EXAMEN I TONÅRSSKOLAN – BRUCE GÖR ALLT RÄTT!

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

JESPER JUUL ÄR DÖD – MEN LEVER KVAR!

 

 

I somras gick den visaste människa jag mött bort.  Jesper Juul var en läromästare i konsten att vara människa, konsten att vara förälder och konsten att inte sluta vara barn. Jag lärde känna honom under många kursdagar på Family Lab Sverige  – inte alltid lätt att förstå sig på och ibland lite bufflig. Men varm och full av humor. Han har varit sjuk i många år och jag unnar honom sin vila.

Tack Jesper för allt du lärt oss alla, tack för dina tankar och dina böcker som lever kvar! Tack för förordet till en av mina böcker, tack för humorn, klarsyntheten och allvaret!

Jag har tidigare skrivit om Jesper i bloggen härhär  och här. Det är svårt att fånga allt om en så mångfacetterad människa som Jesper i några ord. Men jag tycker att författaren och barnläkaren Lars H Gustafsson skriver så väldigt bra i sitt blogginlägg 29 juli. Därför citerar jag honom här:

Till minne av Jesper Juul

Den 26 juli vandrar jag runt med några vänner på kyrkogården i Skarhult, då min mobil surrar till. En journalist på SVT Nyheter berättar att Jesper Juul är död och vill ha min kommentar. Det hela känns alldeles overkligt. Jesper … jag vet ju att han varit sjuk sedan en tid. Men ändå – han är yngre än jag och borde förstås ha fått fortsätta flera år till både som författare och som nyckelperson inom organisationen Family Lab . Jag försöker samla ihop mig för att säga något till journalisten, och när jag sedan läser vad jag tydligen sagt (se här) känns det ändå inte alldeles fel. Men jag vill lägga till några saker.

I intervjun med SVT Nyheter kallar jag Jesper ”en god vän”, trots att jag bara

träffat honom ett fåtal gånger. Men så kan det vara ibland. Jag har följt honom sedan hans kanske mest kända bok, Ditt kompetenta barn, kom ut på svenska 1997. Av de böcker han sedan gett ut är det några som jag personligen haft särskilt stor glädje av:

1999 kom Här är jag! Vem är du? som på få sidor sammanfattar Juuls syn på det vi brukar kalla gränssättning. Från 2003 är Relationskompetens – i pedagogernas värld där Jesper samarbetat med Helle Jensen. Och två år senare, 2005, kom så Livet i familjen.

En av anledningarna till att jag följt Jesper Juuls författarskap så noga och att jag haft stor glädje av de samtal vi haft är förstås att vi skriver om samma frågor. Det vi gemensamt och med viss förvåning konstaterat är att vi ofta kommit till samma slutsatser, trots att vi närmat oss de här frågeställningarna från helt olika håll. Jag är barnläkare och har barnrättsperspektivet som min främsta utgångspunkt, medan Jesper har utgått från sin djupa erfarenhet av familjepedagogiskt arbete.

Om jag ska försöka att kort sammanfatta de av Jespers budskap som betytt mest för mig skulle det kunna bli så här:

Små barn kan och förstår mer än vi tror. Här bygger Juul på solid spädbarnspsykologisk forskning. Den var fortfarande okänd för den stora allmänheten när Juul skrev sin bok om det kompetenta barnet i mitten av 1990-talet.

För att handla rätt i samspelet med barn måste vi fatta varför barnet gör som det gör. Det finns en logik bakom ett barns agerande, och om vi använder vår kunskap och bästa fantasi, vår relationskompetens, går det nästan alltid att förstå.

Barnet behöver förälderns tydlighet – i känsla, ord och handling! Juul förespråkar ett aktivt föräldraskap, där vi som vuxna måste arbeta på att bli klara över våra egna motiv och på att tydligt förmedla till barnet vad vi känner och står för – och varför vi gör det. Gäller också pedagoger!

Barnet är del av ett familjesystem och om familjen i övrigt inte fungerar blir det också svårt för barnet. Utmaningen blir att se barnet som en fullvärdig medlem av familjen och sedan arbeta på att familjelivet i sin helhet ska präglas av lyhördhet, respekt och en rimlig balans mellan de olika medlemmarnas intressen.

Rimliga budskap kan jag tycka. Ändå har Jesper Juul under åren utsatts för mycket kritik. Två angreppslinjer har varit vanligast: Några menar att Juuls tal om det kompetenta barnet ger risk för att barnets förmåga överskattas. Det i sin tur leder då till ett passivt föräldraskap med curlingföräldrar och flumfostran som följd. Den kritiken är, som jag ser det, orättfärdig. Vilket var och en som bemödar sig om att läsa vad Juul faktiskt skrivit borde kunna upptäcka själv.

En annan kritik är att Jesper Juul i sin beskrivning av familjen är fast i ett gammalt könsrollsmönster. Den kritiken har tidigare varit svårare att avfärda, särskilt om man bara läst de första utgåvorna av Ditt kompetenta barn. Det här är också en fråga som vi diskuterat när vi setts. Vi har helt enkelt inte tyckt lika. Men Jespers syn på dessa frågor har förändrats, åtminstone till dels, och i hans senaste böcker finns en ny syn på till exempel pappans roll i familjen.

Jesper Juul är en av dem som i positiv mening betytt mest för en förändrad syn på barn, fostran och familjeliv – både i Norden och i de övriga länder (sammanlagt 13) där Family-Lab nu är verksamma. Och vad vore det för auktoritet som inte också varit omstridd!

För mig har Jesper Juul alltid varit en viktig samtalspartner, också när vi inte samtalat mer direkt. Jag saknar honom redan. Men vet att han har flera efterföljare. Det finns ett viktigt arv att förvalta.

Tack, Lars H för dina ord! Du förvaltar hans arv rikast av alla!

Lars H-s blogg hittar du här:

http://www.larshgustafsson.se/

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Socialt arbete, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

OM BARNS EGENVÄRDE – ÄNNU EN TEXT UR APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR!

Vet ni, idag är det fem år sedan jag skrev mitt första inlägg i bloggen Vardag och Förundran!

Det har blivit 110 inlägg som har visats 339 120 gånger. Inte mycket för en stjärnbloggare – men väldigt mycket för mig! Roligt har det varit och meningsfullt har det känts.

Dagens inlägg blir det sista i vår och det sista i serien App-texter. Som många av er läsare vet, har jag under våren publicerat de texter som finns i min app Mindfulness för föräldrar. Till alla texter hör en meditation som du hittar i appen – gratis på AppStore!

Bästa följare – vi hörs igen i höst! Då hoppas jag vara färdig med blogg-boken och på god väg med nästa bok, ”Fick du inte vara glad?”

Förundras i sommar,  lev lite i barnets takt – ta hand om dig och vårt klot!

 

BARNS EGENVÄRDE

Temat Barns egenvärde handlar om att våra barn är egna individer som har rätt att vara den de är och uttrycka sig själv.

Det betyder att de har rätt att inte vara som vi vill att de ska vara. De varken kan eller ska uppfylla våra ambitioner och drömmar.

Barn har tidigt sina egna tankar och känslor, och visar dem med sin kropp och sina ord. Om barn känner att de duger som de är, känner de sig värdefulla och det är en fantastiskt bra grund för att utvecklas.

Men detta betyder inte att vi inte ska påverka våra barn eller att de utvecklas bäst helt i ”frihet”. Barn har ingen nytta av att bli behandlade som små gudar eller att få göra vad som helst. Vi behöver lära dem mycket genom deras uppväxt och de behöver vår hjälp och ledning för att kunna fungera bland människor. De behöver också vuxnas stöd för att lära känna sig själva och andra människor.

Vuxna är ansvariga för barn och det är alltid en ojämlik relation. Vi vuxna har makten och måste hantera den med varsamhet och värme. Den som har makten måste vara mycket snäll!

När vi respekterar barnets egenvärde lär vi dem att respektera andras. När vi säger till dem ”nu vill jag att vi gör såhär” hjälper vi dem att förstå andra människors egenvärde. Och det är föräldrarnas egenvärde som de lär sig förstå och hantera först. När vi visar våra barn att vårt egenvärde är viktigt, visar vi dem att man inte ska slarva bort vem man är som människa.

I Myla och Jon Kabat Zinns bok Everyday Blessings finns en berättelse om ett barn som inte vill bli fastspänd i sin bilstol. Är det ”bara trots” som vi ska hantera – eller är det ett barn som vill kunna se molnen? Och vad betyder det i så fall?

När vi människor uppmuntras till och hittar vårt egenvärde känner vi oss värdefulla. Många av oss vuxna har inte fått uppleva det utan kämpat hela vårt liv för att försöka passa in. Vi har kämpat för att bli älskade och förstådda och ibland försökt med prestationer eller andra tricks för att duga. För den som inte själv inte blivit respekterad är det inte helt enkelt att möta barnet med respekt.

Att ”göra rum inuti” för ett barn är att försöka se bakom ytan. Att försöka förstå och att visa intresse för barnet.

Detta är alltid svårare med vissa barn, särskilt de barn som är olika oss själva. En stor utmaning för alla föräldrar!

Vi behöver ha närhet till vårt eget egenvärde för att klara detta. Vi behöver veta vem vi är och vad vi vill. Så, om inte förr, blir vår egen upplevelse av vårt värde utmanat i kontakten med barnet. Till exempel en skrikande treåring som inte vill ha på stövlar. Kan du möta din treåring med respekt för hans känslor?

 

Hur ser barnets ”egna väg” ut i olika åldrar och hur kan vi möta den?

När vi har ett spädbarn är det bra att tänka på att vi är barnets första möte med världen. Vi behöver visa att vi och världen vill hjälpa henne och ta ansvar för henne. Hon har en plats och hon hör till. När vi bär henne och försöker trösta henne och möta det hon behöver, känner hon vår önskan och blir tryggare.

Ett lite större barn ger sig iväg på egna utflykter och behöver en trygg hamn att komma tillbaka till. Han mår väl av att se att vi gläds åt hans nyfikenhet och uppmuntrar honom att utforska världen.

Men han mår också väl av att vi säger nej ibland och alltid har ett öga på honom så att han kan känna sig trygg. Man brukar säga att det är bra om föräldrar ”sitter och fikar med ögon i nacken”, att de tar hand om sig själva lite men samtidigt bryr sig om sitt barn.

Om vi är alltför oroliga för barnet visar vi honom att världen är farlig och också att vi inte litar på honom.

Ett skolbarn behöver att vi följer och stöder henne men ibland på ännu lite mer avstånd.

Vi kan nu inte längre veta riktigt allt som händer henne. Vi måste visa henne förståelse för att hon vill utforska världen utan att vi är med och att det innebär att hon möter svårigheter ibland. Vi måste acceptera att andra vuxna och kompisar blir viktiga för henne, kanske även sådana vi inte riktigt tycker om.

Vi måste visa henne att hon kan berätta vad som händer för oss, så att hon inte blir ensam med sina svårigheter. Vi måste kunna säga nej ibland, men vårt nej måste vara respektfullt och begripligt för barnet.

Tonåringen mår väl av att vi är intresserade av det som händer honom men också låter honom ha mycket för sig själv. Ju mer vi intresserar oss för hans funderingar, desto mer kommer han att berätta för oss.

Vi behöver se lite bakom hans val och försöka förstå dem – och säga nej om han riskerar att hamna i farligheter. Tonåringen ser ofta i svart-vitt och behöver samtala med vuxna och jämnåriga för att få nyanser. Men för att det ska fungera behöver du lyssna mycket på tonåringens tankar. Han behöver träna sig i att förklara sig, inte att försvara sig. Och ibland behöver han bara få vara ifred.

När vi har ett vuxet barn behövs också vår respekt. Vi har fortfarande en stor makt i vårt barns liv, större än vad vi ibland anar. Vi ska uppmuntra vuxenheten, och vi kan också visa förståelse för att vårt vuxna barn behöver få känna sig trygg hos oss ibland.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Det är i stunden vi kan se vad som behövs – om vi är där. Vi behöver vara närvarande. I närvaron växer vår intuition. Det räcker inte att tänka – känsla och empati behövs också.

Närvaron tränas i meditationer och i yoga. När vi är vana vid att andas lugnt och vara i vår kropp, är det lättare att ta sig till närvaron när den behövs.

När vi i meditationerna funderar över barnet och försöker ”skapa ett större rum” för barnet inom oss, gör vi det möjligt att se barnets egenvärde från fler håll. Vi ser bakom ytan. Då kanske vi ser flera nyanser av barnet och kanske kan förstå bättre.

Människor förändras och växer hela tiden. När vi gör rum också för barnens växande kan de visa sig som de verkligen är. Då kan de också finna sin egen väg – bådadera är nödvändiga för att bli vuxen. Det mesta av det ser vi kanske när de är i tonåren, men detta börjar redan hos det lilla lilla barnet.

När vi ser och uppmuntrar barnets egenvärde, ökar barnets möjlighet att se det själv. Och då mognar barnet. Då kan barnet i lugn och ro träna sig att säga nej, t ex att kunna stå emot det som inte är bra. Då lär barnet känna sig själv och kan alltmer förstå sig själv.

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

OM RÄDSLA OCH ORO, TEXT FRÅN APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR

Nu publicerar jag ännu en text – om rädsla, oro och osäkerhet – som finns i min app Mindfulness för föräldrar.  Lyssna gärna på den meditation med samma tema som finns i appen – gratis på AppStore!

 

Det är svårt att vara förälder. Man sätts gång på gång i situationer man aldrig varit i förut och man kan känna sig väldigt osäker på hur man ska göra eller vara. Av och till kan det kännas som en omöjlig uppgift. 

När vi får vårt barn vet vi väldigt lite om att vara förälder. Vi kan ha läst på en del och några kan mycket om barn – men vårt eget föräldrablivande måste vi uppleva och utveckla inifrån. Med just detta barn, i just detta sammanhang, med eller utan stöd från andra människor. Och det tar tid – vi måste lära känna barnet, förstå barnets signaler och hitta sätt att göra barnet nöjt och belåtet. Vissa barn är lätta att förstå och trösta, vissa barn mycket mycket svårare.

Och just detta kan vi inte läsa oss till!

En gång i världen var vi själva barn, sårbara och på väg ut i livet. Det var då vi kunde få med oss tillit och mod, tilltro till oss själva och nyfikenhet på världen. Men alla fick inte det – många bär i stället med sig rädsla och misstro. Det gör det inte lättare.

Ett visst mått av oro är meningsfull, den är  baksidan av ansvar. När vi får barn tar vi på oss ett ansvar – att skydda och hjälpa barnet så det kan gå ut i livet med tillförsikt och med förmåga att klara ut livet.

Det är till och med så att våra hjärnor  har en benägenhet att  söka efter och uppfatta faror – för att vi ska kunna skydda våra barn och oss själva.

Så ett visst mått av oro är väldigt användbar. Och den ska vi  ta  på allvar och se vad vi kan göra av den. Fundera över den, låta den vila sig lite, tala med andra, skapa lugn omkring den.

Men den oro som behärskar tillvaron och till och med lägger sig emellan barn och föräldrar, behöver vi inte.

Om en förälder alltid är orolig för faror, till exempel svåra sjukdomar eller olyckor, kan den förta mycket av den glädje som ligger i att vara förälder och barn.  Den oron visar barnet att livet och världen är farlig. 

Den oron kan också förmedla att föräldern inte tilltror barnet att klara ut sitt liv. Och det är ingen bra ryggsäck att ha med sig ut i livet.

Jag tror ibland att det är svårare att vara förälder nu än någonsin. Jag som mött föräldrar under så många år, märker att många idag är väldigt rädda för att göra fel – säga fel saker, göra sina barn illa.

Och att tankarna ofta blir rätt svart-vita: – Jag kan göra rätt eller fel, inget däremellan. Om jag gör fel blir mitt barn olyckligt.   Om mitt barn gör bort sig, då är det mitt fel, då är det ett tecken på att jag är en dålig förälder.

Men barn far inte illa av att vi tappar humöret ibland, att vi säger korkade saker, att vi ibland är frånvarande och griniga.

Det är inte vad man säger eller gör i enstaka situationer som är avgörande – det är stämningen, vardagen hemma som spelar störst roll.

Att prova sig fram, från stunden när man får in en liten främling i sitt hem till den förundran man känner när man ser sitt barn själv vara förälder, är den enda vägen. När du tillsammans med barnet hittar ett samspel som funkar, har ni det bra tillsammans. Men så skorrar det och skaver – barnet växer! jag hinner inte med! – och så får ni pröva om igen tillsammans.

Med tiden växer intuitionen, kunskapen om vad som är viktigt med just detta barn. Det går lättare om vi ger oss tid att tänka, gärna tillsammans med andra människor. Och så hankar vi oss fram tillsammans, kul ibland och mindre kul ibland. Precis som det ska vara.

I dag är det mycket som stör det här ömsesidiga prövandet.. Det finns så mycket idéer som förvirrar och skrämmer. Alla experter som säger olika saker, alla hätska kommentarer på nätet. Jag har mött många föräldrar som läst väldigt mycket böcker och artiklar för att bli tryggare i sitt föräldraskap. De kunde säga: – Jag vet vad jag inte får säga till mitt barn. Men jag vet inte vad jag ska säga istället! Och jag är så rädd att säga fel!

Pröva dig fram! Om du vill, tala med någon som du litar på, tala med någon som tycker om dig och ditt barn! Och ju äldre barnet blir, tala med barnet! – Du, vi bråkar så mycket nu. Vad ska vi göra så det inte blir så mycket bråk?

Det fanns en gång en klok brittisk barnläkare som hette D W Winnicott. Han myntade begreppet ”tillräckligt bra mamma” och förklarade att barn inte har nån nytta av perfekta föräldrar. Perfekta föräldrar, som säger och gör allt rätt, lär inte barn det de behöver kunna för att klara sig i livet. Barn måste möta oförutsägbarhet, besvikelser, orättvisor, sorger – för att lära sig hantera de svårigheter de måste möta som vuxna. En tillräckligt bra förälder kan stå ut med barnets svårigheter och är ett stöd längs den tuffa vägen. Men gör inte allt rätt och säger inte rätt saker hela tiden.

När man har det svårt med sitt barn eller i livet, är glädjen svår att hitta. Men man kan öva sig i att nå fram till den. Ett bra sätt är att försöka se minst två sidor av en situation. Om du är ledsen för något – finns det något du ändå är glad över? Om du är orolig för ditt barn – finns det något som tillfälligt väger upp oron? Om ni ofta är i konflikt – fundera på när ni inte hamnar i bråk?

Jag minns en mamma som hade det så svårt med sin dotter. Flickan hade allvarliga skolproblem och mamman plågades av ständiga telefonsamtal från skolan om flickans frånvaro och andra bekymmer. Jag frågade mamman hur hon ville att det skulle vara i stället. Hon tänkte lite och så sa hon med stark känsla: ”Jag vill stå på min flickas sida!” Hon upptäckte att hon mitt i eländet hade tappat fokus och inte såg det allra viktigaste: Flickan behövde sin mammas stöd.

När jag själv hade små barn, jobbade jag i många år som kurator på ett barnsjukhus. Där fick jag ofta se att livet plötsligt kan bli väldigt svårt, att olyckor händer och att man varken kan skydda sitt barn eller sig själv från ödet.

Det var ett tufft arbete men också mycket givande. Jag lärde mig där en hjälp mot oro, som jag haft mycket glädje av sedan dess. Kanske kan det också vara något för dig.

Det jag lärde mig var att ta tillvara.

När det är lugnt och allt är bra, låt inte oron behärska dig. Tänk i stället att OM nu detta obestämda farliga skulle hända dig, då ska du inte behöva ångra att du inte njöt av det härliga när det fanns där. OM något händer, ska du kunna tänka att du hade förstånd att njuta när du hade allt att njuta av.

Det låter som om man på så vis alltid lever i farans skugga, men så behöver det inte alls vara. Snarare handlar det om att välja fokus – att se de goda, ljuvliga, roliga, galna stunderna i  hela sin  glans och inte låta dem skuggas av oro.

Man kan ju delvis välja sina tankar – åtminstone så mycket att man väljer vad man lägger fokus på. Och detta kan man träna sig i.

Det man talar om blir det mer av.   Tala mycket om det ljusa, vältra dig i det!

Det allra troligaste är att det du är rädd för aldrig inträffar.

Barns oro 

Nästan alla barn har av och till perioder av oro, och några barn har lättare till orostankar. Det kan handla om en större personlig benägenhet att känna oro men också om att barnet varit med om saker som skapar oro.

Som förälder kan du hjälpa ditt barn genom att ha tålamod med barnets rädsla och att ta den på allvar. Du kan lyssna på vad barnet berättar om sina tankar eller, om barnet är litet, trösta med din famn. Tänk inte att du måste överbevisa för barnet att oron är grundlös – du kan lätt hamna i att du varken lugnar barnet eller dig själv.

I stället kan det lugna barnet att få höra att oro hör till livet och att mamma /pappa själv kan vara orolig ibland. Lyssna på vad barnet är oroligt för och säg att du är glad att barnet vill berätta för dig. Tala om hur det känns när oron är borta och vad som kan hjälpa mot oron. Har du själv erfarenhet av att bli mindre orolig, berätta om det.

Ibland behöver barn utmanas i sin oro. De kan behöva uppmuntran att prova saker som de är rädda för, för att upptäcka att de klarar lite mer än de tror. Prata med barnet för att hitta lagom stora utmaningar och ta ett lagom steg i taget.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Det är bra att ge sig tid att fundera över hur man har det tillsammans med sitt barn. Och det är bra att man gör det med fokus både på det som är bra och det som är svårt just nu.

Mindfulness kan bidra till sådan reflektion. Regelbunden meditation erbjuder ett rum för tankar – ett rum med många fönster åt olika håll.

Meditationerna lugnar kroppen och det kan i sin tur lindra oron. Meditationerna hjälper dig att släppa fokus på det du är rädd för och lägga fokus någon annanstans.

Ibland när oron är stor, kan det vara bra att stanna upp i meditationen och bara fokusera på kroppen och förnimmelserna i den, utan att döma och utan att värdera. Självmedkänsla och självmedkänslopaus kan också vara till stor hjälp.

Och – precis som i allt som hör till mindfulness: Regelbunden övning gör att kroppen vänjer sig vid meditationen. Det gör att man mycket lättare kan använda sig av andningen och kroppskontakten när man som mest behöver den.

Mindfulness är inte bara meditationer. Det är också en möjlighet i vardagen – att kunna välja att göra något annat än det vi brukar göra, att bryta mönster.

Om vi följer barnets takt i stället för vår egen kan vi få nya upplevelser tillsammans. Om vi ofta är stressade kan vi gå emot stressen och skapa lugnare helger utan program. Om vi brukar skynda oss hem från förskolan kan vi ta en långsam omväg och se vad som händer. Om vi har strikta rutiner kan vi göra undantag som förvånar både barnet och oss själva. Att se vad som händer i stället för att styra vad som händer!

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

FICK DU INTE VARA GLAD? – REPRIS!

Det här blogginlägget skrev jag våren 2017.  Jag bad mina läsare skriva till mig om de kände igen sig själva i min berättelse – och jag fick flera fina och intressanta svar. Sedan dess har mycket hänt i mitt liv och boken jag funderade på har ännu inte blivit skriven.  Men jag har inte kunnat släppa tanken.  Och nu vill jag verkligen skriva den där boken. 

Läs gärna texten och hör av dig på mail till mig om du skulle kunna tänka dig att bli intervjuad om dina erfarenheter. Hur har du kunnat släppa din ”inlärda depression”? Vad har varit till hjälp och hur har det påverkat ditt liv?

 

I den familj jag växte upp, var det inte OK att vara glad. Det var en mycket allvarsam familj, och det hörde ihop med att en av mina föräldrar hade en djup, kanske livslång, depression.

Denna depression påverkade hela familjen, fast ingen kallade den för depression. På något sätt var glädjen, fnisset, tokigheten och buset förbjuden. Och med den ytlighet, populärkultur, glitter och trams. Föraktat och inte OK. Det som var värt något var allvar, böcker, arbete och hederlighet.

Detta har präglat mig under många många år. Jag blev en väldigt allvarsam människa och fester var det absolut värsta jag visste.   Men jag tror ändå aldrig jag själv varit deprimerad – jag har nog alltid haft mycket livsglädje inuti.

Jag tänker att jag var trygg i allvaret, kände mig hemma där. Det som kanske såg ut som min depression var ett INLÄRT sätt att förhålla sig.

Min glädje har inte alltid synts utåt – men nu gör den det. Jag insåg nånstans längs vägen att jag ville lära om. Och så gjorde jag det.

Det är inte lätt att bryta mönster men det går.

Och många jag känner säger nu att jag är en väldigt glad människa. Allvarsam är jag allt, men också glad.

Jag vet att jag inte är ensam om detta arv. Jag tänker att vi har LÄRT OSS att vara så allvarliga, av en allvarlig och sträng omgivning. Men att det inte alls är samma som en verklig depression.

Nu skriver jag till dig och alla du känner, bästa bloggläsare. Jag går sedan länge och funderar på att skriva en bok om hur man kan lära om när man lärt in något så fel. Att livet inte får vara kul, vilket tok!  Att så totalt få nåt om bakfoten, som en ung kvinna sa till mig i en psykoterapi.

Så – om du känner igen dig i detta – skriv till mig och berätta lite!

Jag vill gärna veta hur du kom på att du ville vara glad, hur du gjorde för att ta dig ur alla automatiska tankar som förbjöd glädje, hur omgivningen reagerade och vad detta nu betyder i ditt liv. Eller något annat du vill berätta på samma tema. Det kan vara en berättelse från när du var liten eller ung, eller från när du är vuxen. Det kan vara en kort eller lång berättelse, med humor eller utan.

Om jag får ditt svar, vill jag gärna göra en intervju med dig.

Jag har inte riktigt bestämt om jag ska skriva den där boken, jag börjar bli lite lat. Men jag är nyfiken på din berättelse!

Och om jag skriver boken, garanterar jag din anonymitet och vi diskuterar tillsammans hur jag får använda din berättelse.

Spännande!

Maila mig på ingegerdgavelin@msn.com!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 4 kommentarer

FÖRÄLDRASAMTAL – HUR GÖR MAN?

Jag blev påmind om att jag lovat skriva ett blogginlägg om föräldrasamtal, utöver det jag skrev förra våren om professionella samtal i allmänhet.

Så nu vill jag skriva om att samtala med föräldrar, det som tog min mesta arbetstid de sista 29 (!) åren jag jobbade. Femton år som kurator på barnklinik, fjorton år med föräldramottagning. Om föräldramottagning kan du läsa här.

Att söka hjälp är mycket svårt för många människor och att söka hjälp för sitt barn el­ler sitt föräldraskap är alldeles särskilt laddat. Det finns en djupt laddad föreställning att det är föräldrars fel om barn har svårigheter. Många tror också att om barn har det svårt kommer de att få ett olyckligt liv. Det är tankar som föräldrar har med sig när de kommer till föräldrarådgivare. De är rädda att bli kritiserade eller få höra otäcka ”sanningar”. De är rädda att bli dömda – de flesta har redan dömt sig själva hårt.

Därför är det så viktigt att lyssna respektfullt på människors berättelse, att inte leta efter ’fel’, att inte väcka skam.  Att fokusera mer på familjens resurser än deras problem.

Och därför är det också så viktigt att utgå från varje familjs livssituation och varje familjs tankar om vad de behöver.

”Det kändes så bra att bara vara sig själv, uttrycka sin egen rädsla och oro … utan att jag bedöms, utan journalskrivning. Själva miljön, det gamla varma huset kändes mycket tryggt… ” skrev en förälder i en utvärdering av Föräldramottagningen i Sundsvall.

Föräldrasamtal på riktigt börjar med att föräldrarådgivaren berättar om villkoren för samtalet och vem hen är – och sen får föräldern berätta. Och berätta. Och berätta.

Vad kan man tillföra som föräldrarådgivare?

Jag tänker att det här är det viktigaste:

  • Lyssna o försöka förstå
  • Hjälpa föräldern att förstå barnet men också sig själv som förälder
  • Undersöka vad föräldern redan ”provat” och hur det har blivit
  • Tillföra kunskap
  • Hjälp att hitta och bevara hoppet
  • Råd och tips om vad föräldern kan göra
  • Ge råd om annan hjälp

Att försöka förstå är viktigt för vilka råd man kan ge. Man utforskar tillsammans med föräldern genom vänligt intresserade frågor, öppna frågor. – Berätta mer, hur kan det se ut en vanlig dag?

Att fortsätta lyssna och att hjälpa föräldern att själv formulera olika tankar är hjälpsamt.

  • Vad har du provat? Hur blev det?  Hur länge provade du?
  • Hur tror du det skulle bli för barnet om du gör si eller gör så?
  • Vad betyder problemet för sammanhanget – t ex för syskonen eller vuxenrelationen. Finns det andra som har åsikter?
  • Vilka  råd har du fått och av vem? Vad har det betytt för dig?

Att hjälpa föräldern att förstå sitt barn är minst lika viktigt. – Hur tror du att det här är för barnet? Vad brukar barnet visa för dig? – Brukar ni prata om det som händer? – Vad säger barnet då?

För många föräldrar är orden ”prata med barnet” samma som att föräldern pratar, föreslår, vädjar, tjatar eller klagar. Inte alla tänker att barnets egna tankar om problemet kanske innehåller lösningen.

Många föräldrar vet rätt lite om barn och barns utveckling. Många tror att barn klarar mer än vad de faktiskt gör – att sova borta, vara självständig, vara ”duktig” på olika sätt. De behöver få veta att det bekymmer de berättar om inte är ovanligt, att barn är olika och utvecklas i olika takt. Men också att det finns saker som kan vara till hjälp.

Några få behöver snarare oroas – barnet och föräldern behöver mer hjälp och då ska man kunna berätta var hjälpen finns och hur man når den.

De flesta föräldrar som söker hjälp styrs av starka känslor. Känslorna styr mycket i vardagen och får ibland för stor betydelse. Ibland har känslorna med förälderns egen barndom att göra, – eller med föräldrarelationen . Ibland är det känslor som är dolda och lite skamliga – som man inte så självklart delar med någon i sitt nätverk. Att berätta om sitt spädbarns svårigheter  att somna kan kännas lätt – men att berätta om en tonårings skolproblem är mycket svårare.

Många föräldrar är rädda, t ex att något är allvarligt fel för barnet. För rådgivaren är det viktigt att komma ihåg att rädslan ofta kan se ut som vrede, apati, hopplöshet, eller likgiltighet och man kan behöva frilägga själva rädslan för att komma vidare. – Vad är du mest rädd för? är en bra fråga.

Föräldrar kan vara trötta intill utmattning, ibland kanske för att något annat i livet kräver sitt. Kanske sjukdom eller ohälsa, arbetslöshet eller sorg.

Föräldrar känner ofta skam. Att skämmas för sitt barn är tungt, liksom att skämmas för sig själv som förälder. Vi människor skäms ofta men talar sällan om skammens kraft. Om vi kan prata om den i ett samtal får skamtrollen en chans att spricka.

Att känna skuld är vanligt. Det kan handla om att tänka att man är en dålig förälder, eller att man tror att andra människor tycker det. Man kan känna skuld för att man är fattig – eller rik. För att man bråkar mycket – eller är för snäll. Att man skilt sig – eller inte skilt sig. Man kan tro att barns problem hör ihop med föräldrars fel – särskilt mammors fel! Ibland har man reell skuld för att man har gjort ett fel – och då kan man behöva tala om hur man kan erkänna för sitt barn och be om förlåtelse.

En av de vanligaste frågorna jag mötte på föräldramottagning var: Varför blir jag så arg? Den är värd att stanna vid. Som i alla nära relationer reagerar vi med vrede när vi känner oss sårade eller besvikna på barnet. Ibland har man tänjt sig för mycket och behöver fundera kring det. Ibland har föräldrar en känsla av att ha förlorat mot barnet – som om familjelivet är ett krig som kan vinnas.

Sorg finns också i föräldraskapet, till exempel när barnet blir tonåring. Det känns som om det allra viktigaste i livet håller på att ta slut. Många föräldrar lägger hela sin livsmening i familjen och barnen och märker nu att de inte längre är viktigast för någon. Och samtidigt möter de barnets ifrågasättande.

Jag tänker att hopp är avgörande för förändring. I samtalet kan vi bidra till att föräld­rar hittar sitt eget hopp. 

  • Vi fokuserar på familjens resurser, mindre på deras problem.
  • Vi fokuserar på barnets växande och mognad.
  • Kommunikation mellan barn och föräldrar och mellan föräldrar skapar för­ändring. Våra samtal kan bidra till en bättre kommunikation.

Ett par föräldrar är oroliga för sin 3-åriga dotter som är rädd på nätterna och har svårt att sova. Flickan har nyligen blivit storasyster. De har fått rådet att  sitta i hennes rum långt ifrån henne och undvika ögonkontakt – och flickan blir hysterisk. Pappan tänker att hon kanske har autistiska drag eftersom hon är noga med sina kläder.  Efter ett par samtal säger pappan: ”Det är ju det här med tankens kraft! När vi tror att det är något fel på henne blir det ju på ett vis. När du säger att hon verkar vara en härlig unge blir det ju på ett helt annat vis!”

Det är alltid bra att låta föräldern berätta i lugn och ro, men ibland, när man inte förstår, är det ärligt att bryta in med frågor.

Några frågor är väldigt användbara tycker jag:

  • Undantagsfrågorna – om föräldern berättat om många eländen, misslyckanden, evighetskonflikter och förfärliga skolmöten är det bra att fråga: – Du, när är det bra för ditt barn? När har ni det bra hemma? Hur ser det ut då? Vad skiljer dom stunderna från det jobbiga? När sover din pojke bättre, när kan din flicka lugna sig i en konflikt och berätta vad hon tänker? När trivs pojken i skolan? Undantagsfrågorna väcker ofta nya tankar hos föräldern – och också mycket känsla. Ibland stor ledsnad. I oron och ilskan har man kanske tappat bort det som är bra.

En annan hjälpsam fråga är:

  • När tror du att ditt barn känner sig värdefull?

Vi som möter människor har ofta idéer om hur de vill ha det. Men vi har väldigt ofta fel!

Jag minns en mamma som hade det jättesvårt med en tonårsflicka som ibland stannade hemma från skolan. Flickan hade sorg och mamman visste hur svårt hon hade det. Det som var svårast för mamman var när skolpersonal ringde henne till jobbet och berättade att flickan inte kommit till skolan. Ibland visste mamman redan om det och var införstådd med flickans val. Hon blev så stressad och förtvivlad just för att skolan ringde henne. När jag frågade henne hur hon skulle vilja ha det, svarade hon – till sin egen förvåning och med stort eftertryck: Jag vill stå på min flickas sida!

Så en användbar fråga är:

  • Hur skulle det vara för att det skulle kännas riktigt bra för dig?

Bra fråga är också:

  • Vad är det som är värst för dig i detta? Det är en tuff fråga som man inte ska använda i början av samtalet. Ofta kommer ledsna svar om tunga tankar: – Vad har jag gjort för fel? – Ska det alltid vara såhär? – Är det här första tecknen på att mitt barn kommer att få det svårt i livet?

Råd och tips:

Att inte direkt gå in i expertrollen är viktigt. Självklara ”expertsvar” tar lätt ifrån föräldern hens egna idéer om lösningar, den egna intuitionen –  och faktiskt eget ansvar.

Men föräldrar vill ofta ha råd. Om du ger råd, formulera dem som dina idéer och föreslå föräldern att prova dem under en tid och sedan utvärdera dem.

Här följer några tips och trix som kan vara användbara:

Kortföreläsningar

Jag brukade använda några små korta berättelser som brukade vara till hjälp för att bryta föräldrars ledsenhet och vanmakt. Ofta normaliseringar, om hur barn brukar reagera i olika situationer och åldrar. Det lindrade känslan av ensamhet för föräldern.

Bland annat brukade jag använda en bild om hur vissa barn (nej människor!) inte kan nås när de är som argast.

  • Argbilden
  •  
    • När man inte kan nå barnet
    • Hur man kan göra då
    • När man kan nå barnet
    • Hur man kan göra då
    • Värdet av att lugna ned sig själv

Att berätta om Övergångar är också användbart. Hur kan man lindra situationer då barn (och vuxna) har svårt att ställa om från ett till annat?

Jag hade också en bild som handlade om Då – nu – sedan. Den handlar om tankar och känslor som brukar dyka upp när barn har svårigheter, till exempel i skolan. Bilden handlar om hur man kan lägga sitt fokus rätt och släppa tankar som bara slukar kraft. Den kan också handla om hur man kan ta hjälp av andra som känner barnet.

Att prata om Acceptans är ofta användbart. När föräldern fastnar i hopplöshetstankar , tankar som binder energi och vidmakthåller sorg, kan det vara bra att fundera på hur det skulle kunna kännas att bara se saker som de är. Det kan ge kraft och nya tankar.

Jag hade också bilder kring skillnad mellan beröm och uppmuntran och kring nackdelen av belöningssystem.

Ofta blev det också samtal kring att prata om vad barnets beteende kan betyda än om själva beteendet.

Jag tänker att beteende är ett språk, och att barnet berättar med sitt beteende – alldeles särskilt  barn som inte är vana att berätta hur de tänker och känner. När vi vuxna bara försöker få bort beteendet missar vi allt det kan handla om.

Kanske en liten flicka som kommer hem från skolan och är arg och skrikig. Kanske finns det något i skolan hon inte klarar av – kanske är ett barn eller någon vuxen inte snäll mot henne? Om vi bara försöker få henne snäll och tyst, hjälper vi inte henne att lyssna på och lita på sina känslor. Om vi hjälper henne att berätta och visar att vi vill hjälpa henne, visar vi henne att hon kan lita på vuxna.

En ofta använd bild när det gäller tonåringar var den om

Alla dessa tre behövs för att tonåringar ska mogna. Bilden gav ofta upphov till samtal om vad som dominerade kommunikationen i familjen och hur man kan förändra den för en bättre stämning hemma. Och den normaliserade också! 

Ibland kom föräldrar till vuxna barn, ofta i svåra situationer. Ofta handlade de samtalen om hur man kan stegvis släppa taget och ansvaret för ett vuxet barn – så att barnet kan ta ansvar för sig själv. Och samtidigt finnas kvar som stöd för barnet.

 

Några ord om föräldrarådgivaren:

Det är viktigt att ha en gedigen utbildning för detta arbete, helst familjeterapeutisk. Det krävs gedigen kunskap om barns utveckling, om psykologi och om psykoterapi men också kunskap om familjesystem och olika kulturer och traditioner. När man arbetar med familjer når man människor i djupt existentiella skeenden som kan beröra familjehistoria i generationer, svåra samhällsfrågor, sorg och kris, parrelationer och frågor kring barn som far illa.

Men man måste också ha en god självkännedom och självklart ha hjälp av en kunnig handledare. Man måste ha modet att ge sig in i samtal som inte kan manualiseras – samtal som verkligen är existentiella. Man måste kunna vara närvarande i rummet och i dialogen.

När vi är upptagna av oss själva och vad vi själva ska säga härnäst, är det svårt att vara i en närvarande dialog.

När vi utgår från att se de föräldrar som kommer till oss som objekt – där vi har rätt och de har fel – fastnar vi i krav att vi ska veta rätt. Att ”vi normala” ska hjälpa ”de andra”. Det kräver att vi håller en distans till föräldern.

Om vi i stället kan tänka att en dialog är bästa hjälpen, kan vi också upptäcka oss själva i våra besökares svårigheter. Då kan vi mötas och då blir det ett alldeles unikt möte.

Vi måste vara fria att lyssna – då kan verkligen vad som helst hända.

Och då är det verkligen kul att jobba!

 

Jag tänker att det viktigaste i föräldrastöd är

  • ATT FÖRÄLDERN KÄNNER SIG TRYGG I SAMTALET
  • ATT FÖRÄLDERN FÅR BERÄTTA UTAN ATT SKÄMMAS
  • DÅ KAN FÖRÄLDERN PRÖVA NYA EGNA TANKAR OCH OCKSÅ TA EMOT NYA TANKAR .

En förälder skrev i sin utvärdering:  

Det var skönt att komma till ett ställe där man inte kände sig dum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Socialt arbete, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

OM SJÄLVMEDKÄNSLA – TEXT FRÅN APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR

 

 

De sista åren jag arbetade på min föräldramottagning pratade jag ofta om självmedkänsla med föräldrar och andra.

Det hade en stark kraft, märkte jag. Så här kan självmedkänsla beskrivas:

När vi människor upplever något som gör oss illa, påverkar det oss till både kropp och själ. Det kan handla om att vi blir rädda, sårade, arga eller stressade. Kanske känner vi hopplöshet eller meningslöshet. Kroppen reagerar då precis som den gör vid ett yttre hot. Stresshormonerna påverkar, vi spänner musklerna och andas ytligare.

Men de hot som vi upplever idag kommer sällan från fysiska risker. Vi blir inte jagade av ett vilt djur på någon savann längre. Istället kommer hoten ofta från våra egna tankar: – Tänk om…. tänk om jag blir arbetslös, tänk om min älskade lämnar mig, tänk om mitt barn inte får några kompisar!

Men inte nog med det – samtidigt som vi reagerar så starkt på våra tankar, börjar vi kritisera oss själva för våra tankar och känslor:  – Att jag aldrig lär mig…. – jag ÄR hopplös…. – ingen kan tycka om mig när jag är såhär….. – jag förstör mitt barn för alltid…  – jag är inte som dom andra som verkar klara allt….  Skammen kommer krypande över oss och gör oss handlingsförlamade.

Dessa reaktioner, när vi slår på oss själva, förstärker stressreaktionerna i kropp och själ och vi mår genast mycket sämre.

För de flesta människor är detta så vanligt att man inte ens märker det själv. Dessa kritiska tankar är ofta helt automatiserade. De är som luften vi andas, men de påverkar oss starkt ändå.

När vi kan upptäcka denna självkritik hos oss själva, kan vi istället försöka lugna och hjälpa oss själva. I stället för att gå hårt åt oss själva, kan vi vänligt försöka trösta och lugna oss. Vi kan göra det på många vis, och när vi gör något vänligt mot oss själva kan det vara lika hjälpsamt som om någon annan ger oss en kram.

Så det vi behöver är vänlighet mot oss själva. Inte ”tycka-synd-om” men medkänsla:

Nu är det tufft. Nu behöver jag ta hand om mig själv och vara rädd om mig. Nu behöver jag andas lugnt och vila mig. Nu behöver jag tala med någon som tycker om mig. Jag är inte ensam, alla människor har det svårt ibland.

Jag har träffat så många föräldrar som haft en så stark inre kritiker, en grinig röst som hela tiden talar om att de gör fel, säger fel, är dåliga och misslyckade föräldrar.

Samtidigt finns det  en så hätsk ton i hela samhället idag. Just föräldraskap – där vi kanske är som allra mest sårbara – diskuteras riktigt riktigt elakt. Där triggas skammen, skulden och misslyckandekänslorna. Och rädslan att göra sitt barn illa.

Här behövs extra mycket självmedkänsla!

 

Det finns en enkel självmedkänslomeditation som brukar kallas Självmedkänslopaus. Jag använder den själv ibland när något oroar mig eller jag är ledsen eller riktigt arg. Meditationen formulerar man med egna ord men med ungefär följande innehåll i tre steg:

  • Nu är det svårt. Det känns i min kropp och märks i mina tankar. Det här är ett ögonblick av smärta, rädsla eller stress.   – Eller annan liknande fras.
  • Andra känner också såhär. Jag är inte ensam om att ha det svårt. Alla människor har det svårt ibland. – Eller annan liknande fras.
  • Jag vill mig väl, vill ge mig omtanke och omsorg. Jag vill tycka om mig själv som jag är och förlåta mig själv. Jag vill ta hand om mig själv på bästa sätt.   – Eller annan liknande fras.
  • Upprepa gärna fraserna så många gånger som du vill.

Som all annan meditation, stärks den av att man är van vid den och hittar sina egna formuleringar. Så öva på den, gärna vid små bekymmer och mindre dramatiska händelser. Öva på bussen, på jobbet, en stund på kvällen. Då är den lättare att ta till när du som mest behöver den.

Barnets självmedkänsla

Vår inre kritiska röst kommer ur det vi har fått höra från viktiga människor i hela vårt liv. Kanske från viktiga vuxna när vi var små.

Därför är det bra att tänka på vad man ofta säger till sitt barn. Är det ofta kritiska saker, det vi retar oss på eller som bekymrar oss? Kan vi lägga mer tonvikt på positiva saker – dela glädje, berätta något som gör barnet gott, skratta tillsammans? Uppmuntra barnet?

Naturligtvis måste vi ibland tala om svårigheter och lära barnet sånt som det behöver lära sig – men om det kritiska dominerar vår tid tillsammans är det inte bra.

Du kan hjälpa ditt barn att känna självmedkänsla. Beroende på barnets ålder, kan du lära barnet att ta hand om sig själv. Ni kan prata om vad som är till hjälp när man är ledsen, arg eller rädd för något. Ofta har barn egna tankar om detta, och när de får prata om dem blir de tydligare för sig själv.

Det du gör visar barnet vad som är möjligt. Berätta för ditt barn hur du själv gör när du tar hand om dig själv!

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Utöver det som redan nämnts, lägg märke till tillfällen i vardagen när du blir självkritisk eller dömer dig själv. Bara lägg märke till dem och påminn dig om att du har rätt att ha det bra. Att inget blir bättre av att du dömer dig själv. Du är bara en vanlig människa.

Kanske finns inte utrymme till självmedkänslopaus eller någon meditation – men du kan påminna dig vänligt om hur lätt du har till kritik mot dig själv. Bara det kan göra att det lättar lite.

Skapa gärna vanor i vardagen som gör det möjligt för dig att reflektera över vad som händer dig i svåra situationer. Kanske vill du föra dagbok, kanske vill du bara sätta dig ner, med en frukt eller en kopp kaffe, och ge dig tid att lugna kroppen och sinnet. Kanske kan du gå en promenad när allt lugnat sig och känna vinden mot kinden och marken under dina fötter. Kanske kan du och ditt barn göra något tillsammans som hjälper er att återställa relationen om ni haft en svår konflikt.

Prioritera det som gör dig gott! Du är värd det. Det är inte lätt att vara förälder.

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 1 kommentar