APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR – NU ÄR DEN KLAR!

Nu är appen Mindfulness för föräldrar klar! Den innehåller nu 12 texter och 12 meditationer och är alldeles gratis.

Såhär skrev jag när jag introducerade den på bloggen förra året:

Mindfulness innebär att man övar sig i att vara mer närvarande. Att kunna vara närvarande i sin kropp, sitta lugnt och vara med sitt barn i hans lek utan att få myror i kroppen. Vara en stund på barnets nivå. Kroppen är en stor källa till lugn om vi lär oss att använda den så. I lugn andning, i att gå långsamt, i en stunds stillhet kan vi liksom förankra oss.

Nu börjar vardagen i många familjer. Dags att stiga upp tidigt, lägga sig tidigt, dags att komma iväg hemifrån och ha med sig en massa saker. Dags att få hem mat, lugna trötta barn, bekymra sig för jobb och skola – få ihop allt som man tänker måste fås ihop.

För många är det som att bestiga berg – tills man hittar rytmen igen och kanske gillar vardagen lite mer.

Men många föräldrar är stressade och har svårt att stanna upp i det som är. Alla krav, alla måsten, alla idéer om hur det borde vara.

Och barn älskar när vi är närvarande! När vi bara är med dom – inte kollar på mobilen, inte är på väg till något annat, bara är där.

För dem har vi gjort denna app. Den kan ge dig inspiration att reflektera över vad som är viktigt i ditt föräldraliv. Utan pekpinnar, mer möjlighet att skapa lite luft och nya tankar kring det som skaver.

Första delen, som kom förra året,  innehöll texter och meditationer om grunderna i Mindfulness för föräldrar:

  • Föräldraskap    – allt det väcker hos föräldrar
  • Barns egenvärde  – att varje barn är sin egen person med egna tankar och känslor som vi behöver lära känna
  • Empati –  att när vi förstår barnet mer och också förstår oss själva mer blir vår vardag lättare.
  • Acceptans   –  när vi kan ta emot livet som det är och inte hela tiden önska något annat, blir vardagen också lugnare.

Den andra delen som precis har lagts till handlar om känslor. Texterna och meditationerna handlar både om föräldrars och barns känslor.

  • Allmänt om känslor i kropp och själ
  • Ilska – en av de vanligaste frågorna till mig som föräldrarådgivare var: Varför är jag så arg?
  • Glädje – den vi kanske inte alltid talar så mycket om men måste ge stor plats i våra liv.
  • Hopplöshet och hopp – när vi känner hopplöshet hamnar vi i tunnelseende – medan hoppet ger oss nya tankar och nya möjligheter.
  • Skam – den tunga känslan. Att skämmas för sig själv och för sitt barn – ofta en väldigt ensam känsla som behöver komma ut i luften för att spricka
  • Rädsla – den existentiella rädslan som hör ihop med ansvaret för barnet. Rädslan får inte ta över, den är som ett gift i relationen och skapar rädsla också hos barnet.
  • Och självmedkänslan – den som kan lindra de svåra känslorna, lugna ledsenheten och skammen. Den som kan skapa ny självkännedom och bidra till mer hopp och mer glädje.

För dig som vill prova – ge dig tid! Lyssna gärna på meditationerna flera gånger – du kommer alltid att höra nya saker som du inte uppfattat tidigare. Acceptera att du hamnar i tankar, det gör vi alla. När du upptäcker det – döm dig inte utan gå bara tillbaka till meditationen. (Jag har skrivit mycket om mindfulness på många håll i bloggen.)

 

För ett år sedan föddes appen Mindfulness för föräldrar, ungefär samtidigt som min dotter på bilden fyllde 40 år. På bilden är hon väldigt lik min mormor Jenny som var en viktig människa i min barndom.  Det ger mitt liv perspektiv – min egen barndom, mina barns barndom, allt jag lärt av alla föräldrar jag mött – och nu mina barnbarn och den tid jag nu har att fundera och minnas. I vävstolen, i huset i Norrland, i stunderna med ett  barn i famnen minns jag livet som det var – det svåra och den stora stora glädjen.

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Vardag, Vuxna barn | 2 kommentarer

OM SAMTAL

 

Jag tänker på samtalen.

Jag har talat samman hela mitt yrkesliv – i socialtjänsten, på behandlingshem, på sjukhus, på föräldramottagningar, i utbildningar.  Så många möten med människor. Så många samtal.

Vill skriva ett par inlägg om detta. Ett som handlar om professionella samtal i allmänhet och ett som handlar  om mina samtal de sista åren jag jobbade –  mer som konkreta tips. Detta inlägg utgår från mitt arbete som socionom, men jag tror också att lärare, sjukvårdspersonal och andra som arbetar med människor kan ha glädje av det.

Jag tänker att vi samtalar som öppning och skydd. Vi människor vill berätta, vi vill bli hörda och vi vill känna att någon tror på oss. Vi är beroende av att känna oss värdefulla bland människor – och att berätta det som hänt oss.   Men vi vill  inte göra det innan vi känner oss trygga. Därför öppnar vi lite lite på det vi vill berätta och så ser vi hur det blir mottaget.  Eller så pratar vi på ”som skydd” – vi pratar på utan att egentligen berätta något som är viktigt. Båda sätten värda all respekt! Vi ska vara rädda om oss själva.

Ibland lägger vi ut hintar för att se om det går an att säga det viktiga. Kanske som kvinnan jag mötte på mitt allra första socialarbetarjobb. Hon sa om sin man: – ”Han är ju snäll, han slår ju inte barnen.”  Och jag min oerfarna människa frågade inte vem han då slog…

I samtalet talar vi till den andra människan, men minst lika viktigt är att vi samtidigt talar till och med oss själva.  Det är så tydligt ibland att  människor ibland förstår sig själva först när de hör hur de tänker. Först när vi satt ord på våra tankar blir dom riktigt verkliga. När dom gått från munnen till örat!  – Ojj, är det så här jag menar?? Ojjj, är det här så viktigt för mig, det  visste jag inte!

När den besökande har formulerat sin situation för sig själv, kanske för första gången!,  kan han gå vidare. Hon kan utmana sina tankar och sina vanor och börja reflektera på ett nytt sätt.  Det är bra med någon som lyssnar, med tålamod och lugn. Någon som hjälper till att utforska. Men det viktigaste jobbet gör man med sig själv.

Mitt arbete har varit att bidra till att människor vågar vara öppna. Att våga berätta om det som är svårt. Min egen utbildningsterapeut sa att hennes uppgift var att hjälpa mig att prata med mig själv. En fin utgångspunkt.

En gång hörde jag psykiatern Clarence Crafoord ge en så fin bild av vad ett gott samtal kan vara.

Det samtal en åhörare kan se och höra är det som utspelas i en yttre dialog. Du och jag talar tillsammans.  Men varje gång Jag säger något till Dig, har jag först varit i en tyst och snabb inre dialog som hjälpt mig att välja vad jag vill säga.  När mina ord når Dig, går du in i din inre dialog, där du tyst och snabbt funderar över vad jag sagt och vad du vill säga till mig. Så säger Du det till mig och så går jag åter in i min inre dialog. Så fortsätter samtalet, pendlande mellan de yttre orden och de inre. De inre är viktiga och måste få utrymme. De yttre är också viktiga.

Det är bra om samtalet inte är för snabbt. Den inre dialogen måste få ta plats, så att båda parter har möjlighet att låta det sagda sjunka in.

En viktig aspekt av detta är att den professionella inte skall vara upptagen av vad hon själv tänker säga, utan faktiskt vara genuint nyfiken på den andra människans ord och tankar. Idag talar man mycket om samtalsmanualer – men det är egentligen raka motsatsen. Manualen fokuserar på samtalsledaren – samtalet på besökaren.

Jag minns en handledare som alltid poängterade allt jag måste hinna med vid varje samtal – alla frågor, alla skattningar, all bedömning. Vi trivdes inte ihop, den handledaren och jag.  Jag var ju mest nyfiken på det oväntade –  på allt  människor berättade, alla tankar de väckte hos sig själva och hos mig, all klokskap som dök upp, ibland helt otippat.  Inte hann jag följa några manualer!

Och jag visste ju att den klokskap människor fann inuti sig själv är guld värd – mycket mera värd än mina bedömningar och förslag. Och att samtalen var till för att de skulle kunna fokusera på sig själva – inte på hur de skulle skatta vårt samtal.

Självklart måste man som professionell ha saker att tillföra. Men först måste man få höra hur den människan som bett om samtalet ser på sitt liv, sina svårigheter eller sitt barn.  Först när man vet hur den människan tänker kan man som professionell föra in sina egna tankar, lite ”lagom ovanliga” , som jag lärde jag mig på familjeterapiutbildningen.  Inte så ovanliga så de stöter bort, men gärna något som vidgar synfältet.  Man lever ofta med tunnelseende när man har bekymmer – man lägger till exempel bara märke till  bekymren och inte de stunder då bekymren inte finns där. Det är alltid bra att upptäcka nya perspektiv.

Skam är en viktig aspekt i människors samtal. De flesta skäms för sina svårigheter, för sina barns problem, många för hela sig själva.  När man  fokuserar på hur människor själva tänker om det de berättar, visar man dem sin önskan att förstå utan att döma.

Många människor har svårt att berätta, blir tysta, av många skäl. Vi tolkar lätt tystnad som ovillighet, motstånd, att man inte vill prata. Men tystnad kan handla om så mycket – till exempel  skam, lojalitet med någon, att man har mycket att tänka på, att man faktiskt inte förstår vad vi pratar om.

Det är viktigt att visa att man respekterar tystnaden. En blyg människa tycker ofta det är skönt med korta samtal. Man kan visa att man står ut med tystnaden och inte tänker ”fylla i” med sina egna ord. Intresserade öppna frågor brukar hjälpa.

Jag tänker ofta att vi människor kan tänka på oss själv som subjekt eller som objekt.  Om vi är subjekt är vi huvudpersoner i vårt liv. Vi tänker att vi kan och har mandat att välja och att handla. Det är en bra grund för att kunna förändra i sitt liv.  Om vi i stället känner oss som objekt (för andras åtgärder eller åsikter) har vi ingen upplevelse av att vi kan ta ansvar. Vi känner oss som offer och blir osäkra, rädda eller arga. Det är en utvecklingshindrande position.

Att möta människor som subjekt innebär till exempel att vara lyssnande och vänligt nyfiken. Att man ställer frågor som betonar att den besökande är en unik människa som har sina  skäl till det hon gör och säger.  ”Du kan förändra! Du är någon!” Att man betonar det som kan bidra till hopp och styrka. Att man aldrig aldrig aldrig skambelägger.

När vi utgår från objektsyn påverkar det vår människosyn, den som är allra viktigast för vår samtalskonst.  Om vi tänker att det finns antingen rätt eller fel och att vi normala människor vet bäst hur vi kan hjälpa ”de andra”, de som inte är riktigt normala – då märks det i våra samtalsförsök.  Det synsättet kräver en distans och en signal till den besökande: Kom mig inte för nära!

Ju längre jag har levt och jobbat, ju mer har jag känt igen mig själv i mina besökande. I deras glädje och vanmakt, i deras försök att hitta vägar   Vad händer med oss själva i alla våra samtal?

Stefan Morén är professor emeritus i socialt arbete i Umeå  och hans texter har betytt mycket för mig. Han skriver om detta:

– Kommer vi för nära kan vi upptäcka oss själva i de andra, vi upptäcker oss själva på den ”andra sidan”.   Det innebär en sund påfrestning som är en självklar del  i socialt arbete. Den ska inte självklart förknippas med utbrändhet. Utbrändhet handlar mer om avsaknad av genuina kontakter.

Stefan Morén skrev för längesen att socialt arbete innebär två risktaganden: Att man tränger sig på och kränker när man borde låta vara – eller att man överger när man borde stå kvar. Att bedöma, stå ut med och behärska denna balansgång, detta gränsland, är socialarbetarens viktigaste kompetens.

Han skrev vidare att socialt arbete innebär att slå följe med stor lyhördhet i människans sökande efter nya vägval. För att inte riskera att tränga sig på eller överge behövs ofta att vi väntar, att vi skapar mellanrum där människor får fundera själv.  Mellanrummen är ofta viktiga och innehållsrika – men omvandlas i organisation och dokumentation till ointressanta tomrum.

Åå vad jag har många mellanrum i mina socialarbetarminnen! Människor som kommit tillbaka, ibland efter flera år. Människor som gått och grunnat på våra samtal och vill fortsätta dem, eller bara berätta något som hänt.

Det är en konst att samtala, men en konst man kan lära sig.

Dessa ord av Sören Kierkegaard har genom alla mina yrkesår dykt upp då och då, försvunnit och dykt upp igen.

 

Om jag vill lyckas med att

föra en människa

mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne

där hon är

och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv

när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste

jag visserligen förstå mer

än vad hon gör,

men först och främst förstå,

vad hon förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,

beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andre

i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet

inför den jag vill hjälpa,

och därför måste jag förstå,

att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska

utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta

så kan jag inte heller hjälpa någon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Parterapi, Psykoterapi, Socialt arbete, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

EN BLOGG-BOK – KAN DET VARA NÅT?

När man är pensionär blir man latare och latare. Eller är det så att man väljer på ett annat sätt – bara för att man kan? Eller är det så att det inte längre är så viktigt eller roligt  att skriva saker?

Hursom, jag kommer att sluta blogga om ett tag. Hur långt taget är vet jag inte. Beror på så mycket – och jag har fortfarande en del teman jag skulle vilja skriva om. När bloggen läggs ned försvinner inläggen ut i rymden.

Häromdagen kom jag på att jag kanske ska göra en liten bok av några av mina blogginlägg. Vad tror ni? Det finns vissa som alltid är mycket lästa, till exempel Att tokälska sin tonåring,   och så finns det några som jag själv gillar lite extra och så finns det några kring speciella teman som jag vill ha med. Hittills har det blivit 126 blogginlägg.

Ni läsare får väldigt gärna tipsa mig om vilka inlägg ni vill att jag ska ta med i boken – om den nu blir av.

Och så får ni väldigt gärna tipsa mig om teman som ni vill att jag ska skriva om!

Allt gott till er!

/ Ingegerd

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Parterapi, Psykoterapi, Socialt arbete, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 5 kommentarer

TILL DIG SOM BÄVAR FÖR TONÅRSTIDEN

Jag träffade häromdagen en småbarnsmamma som berättade att hon är så rädd för när hennes barn ska bli tonåringar. Hon ser framför sig droger och ätstörningar och allt möjligt annat elände.  Minns att jag också bävade innan mina barn blev tonåringar. Tänkte att jag skulle få höra sanningar jag inte skulle orka med….

Till denna mamma och många andra vill jag skriva detta.

Det är en myt att barn blir förfärliga/råkar illa ut när de är tonåringar. Visst – de är ibland känsliga och mer lättpåverkade. Och de drivs av sitt växande att ge sig ut hemifrån. Och de måste ta ställning till sina föräldrars sätt att leva, ibland med hjälp av inifrånkraft som kan såra.

Men de flesta ungdomars tonårstid är rätt lugn och konflikterna stannar ofta inuti.

Jag tänker att det bästa man kan göra sin tonåring gör man innan de fyller tretton. Man skapar en tillvaro hemma där barn trivs. Där de kan vara som de är och där de känner sig trygga. Och framförallt, ett hem dit de vågar komma hem hur det än är. Även om de gjort bort sig, råkat illa ut, skäms för något eller någon – att de alltid alltid är välkomna hem. Att någon väntar hemma, någon bryr sig och frågar lagom mycket hur det har varit därute – någonstans där de vågar berätta.

Och att vi lyssnar på våra barn, samtalar med dem, hör dem resonera och stöttar allt som är bra. Att vi kan vara med dom på deras planhalva, frågar hur de menar, berättar om hur vi själva tänker utan att lägga in all vår prestige i att få rätt.  Att vi uppmuntrar det självständiga tänkandet.

Att vi tar dom på allvar. Och står på deras sida.

Och att vi tål ett nej från vår tonåring. Vi vill att våra tonåringar ska kunna säga nej till sina kompisar, till dom som erbjuder droger, till dom som kommer dom för nära.  Men dom måste pröva att säga nej nånstans!  Och det är hemma dom börjar – om dom vågar och tror att vi klarar av det. Vi måste kunna möta deras nej med intresse och förståelse  – och sen måste vi säga vårt. Ja eller nej. Ju äldre dom blir, ju mer måste vi ta hänsyn till deras nej.

Jag minns en flicka som hade väldigt mycket konflikter med sin mamma. Mamma sa en gång ”det där har du alldeles rätt i” om något som flickan sagt. ”Åå mamma, jag älskar när du säger så!” fick hon till svar. Och så lättade det lite mellan dom två.

Nå, hur gick det för mig? Fick jag höra sanningar jag inte orkade med?  Jotack, jag fick höra tuffa sanningar – som jag aldrig i livet skulle vilja vara utan.

 

PS Du kan läsa mer om tonåringar  på många ställen i bloggen – prova sökfunktionen! Jag har också skrivit en bok till tonårsföräldrar – Lita på din tonåring – om trots och tillit. DS

PPS Roligt med många nya följare – men jag kan inte lägga till er, ni måste själva fylla i er mailadress på mobilen eller i datorn. DDS

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | Lämna en kommentar

ATT TOKÄLSKA SIN TONÅRING – NY LIITE BÄTTRE VERSION!

Tonåringar kan verkligen behöva tokälskas. Inte alltid är de så behändiga. Jag har alltid tyckt det är så kul att jobba med dem och med deras föräldrar. Varför är det så roligt att fundera just kring tonåringar?

De sysslar med så mycket viktigt. När föräldrar tycker att de verkar ha helt tappat taget om livet och avvecklas mer än utvecklas – så sysslar tonåringarna i hemlighet med att bli vuxna.

Deras hjärnor möbleras om under hela tonåren. Under en period får de svårt med planering, riskbedömning, ordning och reda, impulskontroll och mycket mera.  Då kan de behöva mycket hjälp – samtidigt som dom inte gärna vill behöva hjälp.

Hela tonåren tränar de sig i ansvar, i nära relationer, i att säga nej och säga ja. De tränar hemma och utmanar sina föräldrar. De tränar sig att älska och förlåta – och att fräsa ifrån och markera sina gränser – något många föräldrar aldrig tränat sig i. Några av dem har perioder av instängdhet och sorg, andra njuter av sina nya vänner och sin nya frihet.

De utmanar oss vuxna för de vill ha nya relationer till oss – de vill inte längre vara i underläge, vill inte att vi ska bestämma det de själva kan bestämma om.

Klart det blir fel ibland. Klart det blir konflikter för vi vill olika. Men tonåringarna vill inte vinna över oss. De vill bara möta respekt och glädje. De vill att vi ska bry oss om dem, men inte styra dem. (Ibland vill dom också ha ett par jeans, våra pengar, stor frihet och obegränsad service. Men vinna en maktkamp har dom inget behov av.  Och dom tål ett nej.)

Föräldrars ord har väldig kraft. Fast det inte verkar så, tror tonåringarna länge på det vi säger.   Så säg inte att du tycker att din tonåring är hopplös – i alla fall inte utan att be om ursäkt efteråt!

Rätt vad det är har dom blivit vuxna. Då visar dom allt dom lärt sig. Och då måste vi ha en ny relation till dem.

Till dess – tänk på att visa dem respekt, uppmuntra alla tecken på mognad och skydda dem när det är nödvändigt! Ta inte alla strider, tjata inte för mycket och låt dig för allt i världen inte avvisas!!

Den här tiden väcker många känslor hos de flesta föräldrar – stolthet, rädsla, sorg, vrede, avvisandeskam och stor glädje. Ta hand om dig under den här tiden! När tonåringen säger: ”Skaffa dig ett liv, mamma!” kan det verkligen vara ett uttryck för omsorg : ”Mamma, jag ser att du får det tufft när jag flyttar. Gör något för ditt eget liv!”

Om du känner dig utestängd och sårad – ta det inte för personligt! Din tonåring håller på med något eget, inte något som egentligen är riktat mot dig. Snart kommer du att få möta din tonåring på ett nytt sätt – en som vill ha mer kontakt, som har mer humor, som vill vara med dig igen – fast på sina egna villkor! En ung människa som du kan få följa  in i vuxenlivet.

Vill du veta mer om min syn på tonåringar och föräldraskap, läs boken Lita på din tonåring – om trots och tillit. Finns på nätbokhandlarna och  på bibliotek!

Och här på bloggen finns många andra inlägg som handlar om tonåringar, till exempel min föreläsning Lita på din tonåring i fyra delar. Leta i sökfunktionen efter fler!

Välkomna, alla nya följare! Och du som vill följa bloggen, fyll i din mailadress här till höger (på datorn) eller längst ned i mobilen!

PS – detta inlägg publicerades första gången i januari 2015 och är det i särklass mest visade inlägget i min blogg. Igår började det dansa igen i statistiken så jag publicerar det igen så fler hittar fram till det.  DS

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | 1 kommentar

Julen – den härliga och förfärliga.

Det är något alldeles särskilt med julen. Så mycket förväntningar, så många idéer om hur det ska vara, så mycket glädje och värme  – och så många besvikelser.

I alla år jag arbetat med familjer har jag hört om julglädje och julhelvete. Några av oss lever i familjer där det är mysigt och varmt att samlas. Några av oss gruvar oss i månader inför julen.

När jag jobbade tänkte jag ofta på öppna och slutna system. I ett öppet system tar man gärna emot nya människor,  nya tankar och nya diskussioner. I ett slutet system ska allt vara som det alltid har varit. Där är ofta lågt i tak – för man har sopat mycket under mattan. Ingen släpps in och ingen släpps ut. Rätt ofta är det en enda person som styr och alla andra anpassar sig.

Det är som om allt ska hända på julen, peaken på året.  Vi ska visa oss  extra lyckliga då och vi ska visa varann så mycket kärlek och så mycket omtanke. Vi vuxna stressar för att få allt perfekt och göra alla glada – men alla blir inte glada när vi  är utsjasade. Det är inte barnen som kräver att det ska vara perfekt juligt hemma – den idén sitter i de vuxnas huvuden.  Ofta vill vi också att barnen ska vara medspelare i allt det perfekta – och då brukar barn protestera, på ett eller annat sätt.

Vi säger att julen är barnens högtid och skjutsar dom runt till olika släktingar där de får massor av presenter – men vad vill barnen? Vill dom tindra när vi vill att dom ska tindra? Vet vi hur de vill ha julen? Vågar vi fråga?

På julen vill vi umgås med varann och ofta är det trevligt. Ibland är det otrevligt – någon dominerar och styr alltihop, någon dricker för mycket, någon tassar för mycket och någon står bara inte ut.  Vuxna barn kommer ”hem” och blir tonåringar igen. Och föräldrarna blir tonårsföräldrar igen. Gamla unkna syskonkonflikter blossar upp.

Vad kan man göra när det är så?  Det första man kan göra är att ta sina reaktioner på allvar. Att åtminstone för sig själv sätta ord på sina känslor och sina tankar inför julen.

Jag minns Agneta som berättade:

Jag gruvade mig alltid för julen när barnen var små. Farmor kom alltid några dagar för tidigt fast vi bett henne komma först när vi ordnat det mesta. Hon pratade precis hela tiden, på in- och utandning, och styrde allt vi gjorde. Ingen sa emot henne, min man och svärfar gick bara undan och kvar blev jag i köket med henne. Efter några år när jag mått rejält dåligt över allt som blivit så tungt, bestämde jag mig: Varje kväll gick jag och lade mig vid 22-tiden. Jag tog med mig lite julmat och godis, något gott att dricka och en bra bok. Så kröp jag i säng, med skön musik i lurarna och en enorm frihetskänsla. Jag tror att det var att jag bestämde själv som gjorde så stor skillnad. Jag var inte bara ett offer som uthärdade allt – jag bestämde själv. Ofta tänker jag på det – att jag ändå inte var maktlös!

När vi ser det som händer med lite distans och kanske sätter ord på det, kan vi börja leta efter möjligheter. Vad skulle behövas för att det skulle kännas annorlunda? Finns det någon liten detalj som skaver mest? Hur kan du påverka just den delen? Hur kan du själv styra? Måste det vara som det alltid har varit? Hur får  man in luft i ett slutet system? Finns det någon som du kan dela dina tankar med?

Kanske behöver du skydda dig från det som gör mest ont.

Inte alltid kan man prata om saker. Ibland är det omöjligt och skulle kosta för mycket. Ibland räcker det att ta ett steg tillbaka, ändra i något hörn   – för då ändras faktiskt hela systemet, lite lite. Ibland måste man hitta sin egen gräns – det här kan jag gärna vara med på – men inte det här. Och meddela det, gärna så lugnt som möjligt.

När du respekterar dig själv blir du respekterad.

Förra sommaren dog min syster efter många års demenssjukdom. Vi hade en gång i tiden en riktigt nära relation och jobbade och skrev tillsammans. Men sakerna förändrades. När jag nu tänker på henne och vår tid tillsammans är det lätt att bara minnas allt svårt som hände de sista åren.  Det blir en berättelse som också stämmer med de känslor jag slet med under lång tid.

Men det finns många andra berättelser. Många berättelser om oss två tillsammans och också många andra berättelser om min syster – några av dem hörde jag på minnesstunden på Rosendals trädgård.

Det finns alltid många berättelser. Ibland är det bra för oss att  se vidare än vår egen favoritberättelse. För att få mer nyanser, för att få perspektiv. För att vår favoritberättelse ofta är fastlåst och utan utvägar. Den bekräftar sig själv och vi  blir totalt o-nyfikna på andra tankar. Då behöver vi  ifrågasätta våra gamla sanningar.

Vi behöver det också för att kunna släppa taget och lämna saker bakom oss.

Julen handlar också om det. Förra julen var såhär, nu är det såhär. Jag får släppa taget om mina idéer om hur det ska vara – vi människor förändras hela tiden och då måste också våra jular förändras.  När vi är öppna för förändring släpper vi våra närmaste fria. Och vi släpper oss själva fria.

Vilken julklapp!

God Jul alla mina läsare!

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 3 kommentarer

Om mindfulness – vad det är och vad det inte är.

2006 åkte jag på min första mindfulnesskurs, början på något som nog aldrig tar slut. Sedan dess har jag utbildat mig till mindfulnesslärare och lett många kurser, särskilt i Mindfulness för föräldrar. Jag har också varit med om att skapa appen Mindfulness för föräldrar. Och fortfarande mediterar jag nästan varje dag.

Jag möter ofta missförstånd och tokerier om mindfulness, delvis beroende på att namnet inte är skyddat och många utbildar utan tillräckliga kunskaper och egen grundad erfarenhet. Men också beroende på  att många inte trivs med mindfulness och därför faktiskt inte förstår.

Självklart är det här inte något som passar alla – vad passar alla? Och självklart finns det mycket pengar i snabba  och enkla lösningar, slarviga utbildningar som drivs mer av  personliga tolkningar än kunskap. Jag är stark motståndare till att man tvingas att delta i mindfulnessutbildning, till exempel på en arbetsplats.

Mindfulness löser inte problem. Inte heller tar den bort stress eller smärta. Man blir inte lugn av mindfulness och man blir inte glad heller.

Men mindfulness kan hjälpa oss förändra hur vi  förhåller oss till vår stress, ledsenhet och smärta. Den kan bidra till en ny öppenhet som hjälper oss se på problem på nya sätt. Om du fastnat i ältande och tunnelseende kan du se saker i nya perspektiv.

Detta har mindfulness betytt just för mig:

Jag har alltid varit en rätt rastlös människa, driven av önskan att klara av mycket – jag har tagit mycket ansvar och ställt höga krav på mig själv att vara vara rejäl, pålitlig, snäll och lyssnande. Det har blivit ett rätt ansträngt liv – ett pinnande genom familjeliv, sjukhuskorridorer och mataffärer med ständiga planer på vad jag härnäst måste eller borde göra. Ett ständigt flöde i huvudet – jobba flitigt, plocka bären, läsa böckerna, laga maten och sköta hemmet, träna och vara trevlig och till lags. Och det har inneburit stora svårigheter att göra ingenting, hänga, dega, chilla,  slarva och slöa.

I längden ett rätt slitigt liv. Och inte alltid så trivsamt. Varken för mig eller mina kära.

Övningen i mindfulness har hjälpt mig att leva annorlunda – men det är jag som har gjort förändringen. Och den pågår fortfarande. Såhär funkar det för mig:

Jag mediterar nästan varje dag, antingen i  tystnad med fokus på min andning  – eller med inlästa meditationer med olika teman, ur en app (jag använder Mindfulnessappen) och i SoundCloud. Nån gång varje år åker jag på retreat och ibland sjunger jag i tokroliga och kloka Mindfulnesskören.

Många tror att man måste kunna ”vara helt i nuet” under meditationerna, inte tänka eller ens fara i väg i tankar – men det är alldeles fel. Alla hamnar i tankar, så är vi människor. Det man tränar i meditationen är att vara uppmärksam på när tankarna kommer och då släppa taget om dem. Att se dom, kanske lägga märke till vad dom handlar om och sen gå tillbaka till det man valt att fokusera på – för min del oftast andningen. Utan att döma, utan att värdera. Ett andetag i taget, in och ut. Ingen särskild andning,  bara den vanliga andningen som kroppen sköter så bra.

På sikt innebär allt detta övande att jag lärt mig att se med ett litet litet avstånd på mina tankar och känslor, även i vardagen. – Nu tänker jag såhär, kan jag tänka. Och då blir jag inte så fångad i tankar och känslor som jag tidigare varit. När jag är stressad och går igång med mina automatiserade oglada duktighetsidéer kan jag le lite vänligt mot mig själv: ”Jaha, nu är jag här igen, det brukar bli så när jag är stressad. När jag som mest behöver ta det lugnt varvar jag upp mig.”

Och då får jag ett val, en möjlighet att göra på ett annat sätt.

Meditationen, och yogan och kroppsskanningen som också hör ihop med mindfulness, gör också att jag blir mera uppmärksam på min kropp. Jag kan känna signaler av stress, olust, och trötthet i min kropp och då ta hänsyn till de signalerna. Jag kan lättare välja att söka motion och frisk luft, eftersom jag vet att min kropp behöver det. Jag kan välja att vila mig, ta hand om mig, röra mig. Som pensionär kan jag välja att gå ut med mina stavar en stund varje morgon – jag vet att dagen blir bättre då.

Men jag kan också få hjälp av min kropp att lugna ner mig. Om jag är uppriven, ledsen eller orolig kan det hjälpa mig att gå riktigt långsamt. Om jag är väldigt arg kan det hjälpa mig antingen att gå på ett  träningspass eller yoga – eller att röra mig långsamt.

Andningen kan också hjälpa mig – tre djupa andetag kan lugna kropp och sinne så att jag får tillgång till min kreativitet och min glädje.

Acceptans är också en mycket användbar aspekt av mindfulness för mig. Acceptans är inte att gilla något läge eller säga OK till något.  Den handlar i stället om att se saker som dom är, inte som jag skulle vilja att de är. – ”Såhär ser det ut just nu – i min familj, på mitt arbete, med julplaneringen. Hur mycket jag än vill att det ska vara på ett annat sätt, är det såhär det ser ut.”  När man kan se något som det verkligen är, blir man också friare att välja hur man kan förhålla sig till det. Man kan släppa taget om önskningar och förhoppningar om något annat  – eller kan man arbeta för en förändring. Man kan se klarare.

En annan aspekt som jag har mycket glädje av är självmedkänsla. Det har jag skrivit om ofta, därför att det är något som vi alla behöver när livet är tufft mot oss. I stället för att kritisera mig själv eller ifrågasätta mig för mina egna reaktioner, har jag lärt mig att vara vänlig mot mig själv och ta hand om mig när jag är ledsen, trött eller arg. Underverk!

Men för mig är nog det allra viktigaste  att jag kan se på mina tankar och mina känslor med det lilla avstånd som ger mig chans att välja hur jag kan reagera på dem. De ÄR viktiga, de är mina tankar och känslor – men de är inte sanningen,  inte verkligheten.

Många tror att man ska lära sig leva ”här och nu” i mindfulness. Att man ska slippa tankar om det som varit och slippa tänka framåt. En ung pojke som jag träffade för längesen undrade om det: – Då blir man ju som ett djur! sa han. Klok pojke!  Klart vi måste tänka på det som varit, för att lära oss av det. Klart vi måste planera för att få struktur och ordning i livet.

Men om vårt sinne hela hela tiden är upptagen av dåtid och framtid, missar vi mycket i nutid.  Om vi kan välja att i korta stunder bara vara i nutid, kan vi hitta det goda, roliga och härliga – eller svåra – i det som är just nu. Det som vi annars skulle missa för att vi  är på väg någon annanstans.

Vi kan släppa taget om det som plågar oss för en stund. Släppa taget om plikterna, föreställningen om hur det borde vara, oron och ångesten. Allt det finns kvar, men vi kan välja något annat för en stund. Nu.

För vi har ju bara nu. Dåtiden har varit och vi kan inte göra om den. Framtiden vet vi ingenting om. I nuet kan vi – ibland – välja.

 

Snart kommer nya texter och meditationer i appen Mindfulness för föräldrar. Där berättar jag mera om hur mindfulness kan hjälpa dig och ditt barn. Det nya temat är känslor – föräldrakänslor och barnkänslor.  Där kommer att finnas texter och meditationer om ilska, glädje, hopp och hopplöshet, skam, rädsla, självmedkänsla och om känslor i allmänhet.

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Vardag | 1 kommentar