LITA PÅ DIN TONÅRING – MIN TONÅRSFÖRELÄSNING – DEL 1

 

Jag fortsätter min serie med mina föreläsningar och publicerar nu min tonårsföreläsning i några delar.

Den här föreläsningen utgår bland annat från alla mina samtalskontakter  med ungdomar och föräldrar. Jag ska berätta om

  • tonårsutveckling – vad som brukar hända
  • om vad föräldrar kan göra som är till hjälp
  • om hur det kan vara att vara förälder till tonåring
  • lite tips om konflikter och kommunikation

nu när en annan sorts relation ska växa fram mellan tonåringen och föräldern.

Först alltså en bakgrund om tonåringarnas liv:

Att vara tonåring är att vara på väg. Det går inte riktigt att säga ”min tonåring ÄR såhär….”   för din tonåring är i utveckling precis hela tiden. Såå mycket händer under åren mellan 12 och 20.

Hela denna utveckling är nödvändig för att kunna bli vuxen och ta ansvar för sitt liv. Tonåringen har levt i många år med sina vuxna och behöver nu testa det han lärt sig hemma för att se om det håller.

Man brukar ibland likna den här tiden vid en båtresa:

Innan tonårstiden börjar är båten på land, men lastas i hemlighet. 11-åringen spanar på äldre syskon och andra tonåringar – med förväntan eller med bävan. Men tillhörigheten är hemma och föräldrarna oftast de viktigaste kärleksobjekten.

Under de första tonårsåren ger sig båten ut från land. Nu sker det stora inre och yttre förändringar. Kroppen blir annorlunda och tänkandet utvecklas. Tonåringen skulle behöva en skylt i pannan: Ommöblering pågår! – för hjärnan förändras i rask takt och under tiden kan det man klarat tidigare  bli mycket svårare att hantera. Man kan bland annat få svårt att planera och ta ansvar och svårt att bedöma risker. Tänkandet förändras mot mer abstrakt – men är ofta både grunt och svart-vitt.

Nu söker sig många tonåringar ut, mot kompisarna och nya kärleksobjekt. De använder kompisarna ”som en kofta” för att våga ge sig ut – flickorna ofta lite tidigare. Det händer mycket i gamla kompisgäng – någon blir efter, någon  blir ny ledare.

Det är en myt att det måste vara stormigt och bråkigt hemma under den här tiden, men några tonåringar behöver aggressivitet som motor för att våga ge sig ut i världen. Ofta pendlar de i humöret.

Ellen, 14, säger till sina föräldrar. Jag kan sitta på mitt rum och vara på jättegott humör, och så kommer jag ut i köket till er och allting är bara hemskt!

Ofta finns inom tonåringen en stor förvirring och osäkerhet på många plan.

Aron trivs inte i skolan och föräldrarna går på många  trista möten med kritiska lärare. Han tappar bort läxor och har svårt att koncentrera sig. Men han är aldrig frånvarande från skolan och föräldrarna  tycker att han väl ändå skulle kunna lyssna lite på lektionerna när han ändå är där? Aron tittar på föräldrarna med sina stora blå ögon och säger på djupaste allvar:  – Men jag måste ju ordna upp mitt liv?!

För honom är inte högstadieskolan en plats för studier – den är ett nytt ställe där han måste hitta sin plats i hierarkierna, hitta ett nytt att vara 13-årig kille på.

Den unga tonåringen kan behöva rätt mycket hjälp med struktur och planering – samtidigt som hon absolut inte vill ha någon hjälp.  Att ha ett skåp i skolan som enda hemvist är inte riktigt hjälpsamt.

Det är inte meningsfullt att moralisera över tonåringens oförmåga. Han kan inte bättre!

I mitten av tonåren ser tonåringen att hon är ensam i båten. Hon kan inte vända tillbaka – barndomen är slut. Det kan vara en tid av glädje och frihetskänsla – eller tomhet och sorg inuti.

När man börjar gymnasiet splittras ofta gamla kompisgrupper – det ger chans till nya vänner och till att hitta nya intressen. Men för några är det istället rädsla och ensamhet som styr. Att bli lämnad, att inte hitta nya vänner, att känna sig utanför kan vara svåra erfarenheter när man är i en svajig livsfas.

Mycket kraft går till att hantera detta och bearbeta allt nytt som händer. Det behövs tid och redskap till det och många tonåringar blir extra kreativa under denna tid. De hittar orden, gör bilder eller musik. De dagdrömmer och skriver dagbok. Men för några är depression och verklighetsflykt nära.

Vem vill jag vara? En i mängden eller en ovanlig? Det är en utmaning inåt och en utmaning utåt. Hur vill jag ha mitt liv? (Du som såg norska serien Skam har verkligen fått se allt detta!)

Kompisarna är fortfarande väldigt viktiga och det pratas mycket. Nu vill många också prata mer med vuxna – kanske inte sina egna föräldrar men andra vuxna.

Vem är jag i andras ögon? Det här är ofta en tid då man testar om förändring är möjlig och tillåten – då man bryter gamla lojaliteter för att kunna gå vidare. Men med detta följer lätt skuldkänslor som är svåra att prata om.

Nu börjar man få en vuxens kropp och man vill gärna ses som vuxen. Man prövar det man ser som vuxenbeteende – sex och alkohol till exempel. Man experimenterar och tar risker som ett sätt att undersöka verkligheten och sig själv. När vuxna kan förstå detta så kan det kännas mer begripligt och inte så skrämmande. Men tonåringen kan behöva skyddas – mer om det längre fram i bloggen.

Är jag attraktiv? Vill någon vara med mig? Är jag OK, är jag som man ska? Under den här tiden gör många sin sexuella debut – ibland bara för att ha det gjort. För många en fin upplevelse, men för många inte alls.

Paula, 16 år, säger till sin mamma: – Vet du varför jag inte dricker? Det är för att jag inte vill förlora min oskuld tillsammans med nån jag hatar dagen därpå!

Och många inser under den här tiden att de är bi- eller homosexuella – många provar sig fram. För några är det en alldeles OK insikt, men för många är det en källa till självtvivel, skam och ensamhet. Och omgivningens reaktioner är otroligt viktiga. Att komma ut inför sina kompisar är en sak, att berätta för föräldrar en helt annan. Såå många relationer barn-förälder har förstörts för lång tid genom föräldrars klumpighet och bristande stöd.

Nu förändras tonåringens tänkande. Det är möjligt att tänka mer nyanserat och långsiktigt och också lättare förutse konsekvenser av det man gör.

Så blir tonåringen en ung vuxen. Kanske i slutet av gymnasieåren, kanske senare.

Nu är båten ute på öppet vatten och tonåringen måste hålla i rodret själv. Nu ska man på ett eller annat sätt bli självförsörjande och hitta sin väg ut i vuxenlivet.

Nu har tonåringen ett helt annat tänkande med mer realism. Med det kan följa både framtidsoro och framtidstro. Osårbarhetstankarna är borta.

Nu måste den unge vuxna hitta någon form av identitet – ett sätt att vara på som han själv känner igen sig i och som också andra människor i olika sammanhang känner igen.

 

Tonåringar är ofta väldigt upptagna av den här båtfärden, medvetet eller omedvetet. De funderar på hur andra gör och på vem de vill bli.

Det är en tid av förhoppningar och pendlande mellan omnipotens och vara i botten. Tonåringarna längtar och saknar.  De är ofta oerhört lättkränkta i sitt sökande.  Vi  är alla lättkränkta men kanske allra mest som ungdomar  – och tonåringar blir oerhört mycket kränkta av vuxna människor!

Ni ser – så mycket händer på några år! Så mycket lär man sig – inte konstigt det går fel ibland! Inte konstigt man måste försvara sig!

Tonåringens uppgifter under den här tiden är att

  • förstå sig själv i relation till vänner, familj och samhälle – i en värld som ofta innebär nya kompisar, nya grupptryck, nya hierarkier, nya krav.
  • kunna säga ja och kunna säga nej – och det måste tränas hemma!!
  • hantera stora kroppsliga förändringar   (och därmed omgivningens idéer om hur kroppen ska vara)
  • självständigt alltmer kunna sköta vardagen och ta ansvar – för tider, skolarbete, pengar, kontakter med kompisar, uteliv, sömn, kläder, kanske arbete.
  • samtidigt ska de lära sig mycket i skolan, lära sig studera och tänka på andra sätt
  • de ska gör viktiga val, ofta kopplade  till prestation i skolan
  • de ska hantera sexualitet, sin egen och andras.
  • de ska öka sin känslomässiga och empatiska förmåga
  • och med tiden börja utveckla en livssyn och en egen moral.

Allt detta brukar man lära sig  i hemlighet – medan vi föräldrar tycker det mesta ser rätt hopplöst ut.

I alla dessa uppgifter finns styrkor och sårbarheter och tonåringen behöver andra människor för att komma vidare. Föräldrar, vänner, andra vuxna, förebilder.

En del  ungdomar är mer sårbara i sig själva än andra. Tonårstiden är en tid då man skäms  mycket och riskerar mycket skam – för att man gör fel, säger fel, tycker om fel människor, inte passar in i gänget, umgås med fel personer. Kanske har fel föräldrar. Eller är  för duktig i skolan – eller för dålig i skolan.

Vi människor kan göra mycket för att slippa skam! Om skammen blir för stor vänder sig tonåringen bort från andra människor.

Många tonåringar misslyckas mycket under sin tonårstid. Vi måste hjälpa dem att inte uppleva för många misslyckanden – för det orkar dom inte med.

I nästa avsnitt av bloggen berättar jag mer om detta. Följ med! Och kommentera gärna!

Och vill du veta ännu mer om mina tankar om tonåringar, läs min bok Lita på din tonåring – om trots och tillit!

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 8 kommentarer

VAD ÄR MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR?

680758-family-fishing

 

I många år höll jag kurser i Mindfulness för föräldrar. Under några dagar träffades en grupp föräldrar och mediterade och samtalade tillsammans. Vi utgick från tre teman: Barns egenvärde, Empati och Acceptans.

Samtalen handlade om vad som berör oss i att vara förälder, hur vi kan nå våra barn och hur vi kan ta hand om oss själva så vi orkar det vi vill – ha tålamod, kunna slappna av tillsammans med barnen, kunna lägga allt presterande åt sidan ibland.

För barnen frågar ju inte efter våra prestationer – dom vill bara att vi ska vara där, hänga med dom i soffan, lyssna på dom när dom vill berätta något och lära dem om livet. Det är inte barnen som begär så mycket av oss! Det är våra egna idéer om hur det borde vara och våra jämförelser med andra som kan kännas krävande.

Vi pratade om att det inte är så meningsfullt att försöka vara en perfekt förälder, det jag skrivit mycket om här i bloggen. Här till exempel – och här.   Barn har ju inte så stor nytta av perfekta föräldrar och inte blir vi särskilt trevliga när vi försöker heller. Barn har större nytta av människor med fel och brister, såna som är snälla oftast men tappar humöret ibland. Människor som duger som förebilder, på riktigt.

Vi pratade om att vi behöver ge oss tid att reflektera och känna hur vi vill ha det med våra barn. Om att bara en sådan stund då och då skapar utrymme för nya tankar. Jag minns mamman som sa:   – Men herregud, det behövs ju bara att jag tänker efter lite så vet jag ju vad min pojke skulle må bra av!

Vi talade om hur man kan ”skapa ett större rum inuti” för sitt barn – så att man ser barnet ur fler synvinklar än vad man brukar göra. När vi har bekymmer med ett barn är det lätt att fastna i tunnelseende – man ser bara det svåra och tänker i loopar. När man får syn på  andra sidor av barnet, får man också andra tankar. Ofta hoppfullare!

Så mycket går så fort under åren med barn. Många föräldrar är pressade av omvärldens förväntningar, av  alla idéer hur man ska vara som förälder, av arbetslivets krav och all information från alla håll.

Vi pendlar ofta mellan tankar på det som varit: minnen, ånger, tabbar och alla möjliga automatiska tankar – och så planerna framåt: det vi inte får glömma, oron för framtiden, det vi ska göra nästa timme. För många föräldrar blir det rundgång i detta och det finns inget utrymme för andra sorters tankar.

Just det utrymme kan Mindfulness för föräldrar ge. Tid att tänka efter, tid att vara med sitt barn, tid att glädjas. Tid att se vad som händer när vi inte är upptagna!

Nu har jag gjort appen om Mindfulness för föräldrar som en avslutning på mina kurser. I den finns nu texter och inlästa meditationer. I meditationerna finns frågor som du kan ställa till dig själv, till exempel:

  • När har du det bra med ditt barn? Vad är särskilt med dom stunderna?
  • När har du det inte så bra med ditt barn? Vad är särskilt med dom stunderna?
  • Om du jämför dom stunderna – vilka tankar kommer för dig?

Jag kommer att bygga på appen under våren med texter och meditationer om

  • att vara förälder till barn i olika åldrar
  • konflikter
  • kommunikation
  • att hantera sin ilska
  • oro
  • att släppa taget
  • att vara föräldrar tillsammans
  • självmedkänsla.

Appen finns ännu så länge bara på App Store. Kommer för Android senare i vår!

Om du vill prova att meditera – börja med grundmeditationen som ger dig en vana vid själva formen. Ge dig tid att vänja dig, det känns ofta väldigt avigt från början.   Lyssna sedan på de övriga meditationerna regelbundet.   Eftersom de ger utrymme för dina tankar, blir de olika varje gång – det är dina tankar som förändrar dom!

Pappa Patrik skriver om appen:

”Nytt lugn och nya insikter. Rekommenderas. Många bra tips till oss stressade föräldrar med många bollar i luften.”

Och Micke Gunnarsson skriver på sin publika sida:

”Tog 10 minuter i Lördags morse i sängen och körde två meditationer och läste även Ingegerd Gavelins texter. Så bra, korta och konkreta. Det var hon som skrev ”Att Tokälska sin Tonåring” som delades flitigt på min sida i helgen.

Denna appen får mig att slappna av en stund och verkligen reflektera över mig själv som pappa/förälder. Hur jag kan känna en hel del känslor blomma ut. Både de som gör mig glad, men även de som ger mig tankeställare.

Särskilt spännande om man har fler än ett barn. Kanske kan man upptäcka skillnader. Jag gjorde det. Kan faktiskt erkänna att bara efter tio minuter så har jag redan i helgen gjort vissa saker med mina barn jag annars inte skulle gjort.”

Tack Patrik och Micke!

I nästa avsnitt skriver jag om mindfulness mer allmänt, vad det betytt för mig och hur man kan lära sig mer.

Vill du läsa mer om Mindfulness för föräldrar har Jon och Myla Kabat-Zinn skrivit en underbar bok, Everyday Blessings.  I min bok Att möta sitt barn och sig själv finns också ett avsnitt om detta.

Och till alla som  skriver att de vill följa bloggen – jättekul och välkomna!!  Men ni måste själv skriva in era mailadresser på telefonen eller datorn – om jag gör det blir jag bara själv följare…

app-framsida

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

NU ÄR DEN HÄR – APPEN MINDFULNESS FÖR FÖRÄLDRAR!

app-framsida

Under några månader har vi jobbat med en app med Mindfulness för föräldrar, Håkan på Strängar och Lyror och jag. Skrivit, fixat, läst in, fixat, prövat och pysslat. Och nu är den här! Jag är glad och stolt och känner mig väldigt modern!

Här hittar du appen:

https://appsto.re/se/Em7zfb.i

Appen är en mini-sammanfattning av de kurser jag höll i Mindfulness för föräldrar både i Sundsvall och i Stockholm. Än så länge innehåller den fem texter och fem meditationer men den kommer att byggas ut under våren med nytt material.

För vem har vi gjort den? Vi har gjort den för alla, både föräldrar och andra, som vill öva sig i lugn tillsammans med barn. Som vill kunna stanna upp ibland, dra några djupa andetag och reflektera kring vad som händer i relationen mellan barn och vuxna.  Som vill förstå sitt barn – och sig själv – mer. Som vill känna mer glädje med barn.  Som vill lära sig mer om barns egenvärde, om empati och om acceptans – och om vad mindfulness är.

Mindfulness innebär att man övar sig i att vara mer närvarande. Att kunna vara närvarande i sin kropp, sitta lugnt och vara med sitt barn i hans lek utan att få myror i kroppen. Vara en stund på barnets nivå. Kroppen är en stor källa till lugn om vi lär oss att använda den så. I lugn andning, i att gå långsamt, i en stunds stillhet kan vi liksom förankra oss.

Det cirkulerar en väldig massa missförstånd om mindfulness – en massa tok som förmedlas av människor som fått fel information om vad det är. Eller som inte själva trivs med meditation. Mindfulness passar inte för alla – självklart ska man inte hålla på med något som känns fel i kropp och själ! Men för dom som gillar det kan det betyda mycket. Jag kommer att skriva ett blogginlägg om detta framöver för att förklara vad jag menar.

Prova gärna appen – den kan ännu bara hämtas på App-Store men kommer under våren till Android.

https://appsto.re/se/Em7zfb.i

Läs och lyssna gärna flera gånger – det brukar vara så att man hör på nytt sätt och får nya tankar när man lyssnar upprepade gånger.

I ett avsnitt av min bok  Att möta sitt barn och sig själv skriver jag mer om Mindfulness för föräldrar.

PS Till alla som skrivit att de vill följa bloggen – du måste själv fylla i din mailadress!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Mindfulness, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 3 kommentarer

100 000 VISNINGAR – ATT TOKÄLSKA SIN TONÅRING!

575882-skateboarder

Ikväll fick det här inlägget sin 100 000-e visning i min blogg. Märkligt! Det är två år gammalt och då och då får det nya vingar. Bara idag har det visats över 1100 gånger. Det är mycket i min värld.

Vad är det som lockar så? Är det ordet TOKÄLSKA? Vad betyder det för dig? Berätta gärna i en kommentar!

I det här inlägget berättar jag om tonåringar – om vad som händer dom, om varför dom behöver oss och hur vi kan stötta dom. Det är skrivet ur mitt hjärta. Under mina år som föräldrarådgivare mötte jag så många tonårsföräldrar och så många starka berättelser om glädje, oro, värme, besvikelse, triumf och – tokkärlek!

Att vara tonårsförälder är utmanande – men vi har alltid alltid tiden på vår sida. Tonåringen utvecklas varje dag, varje månad, varje år. Och snart har du en ung vuxen i din familj.

Jag skrev en bok om det, Lita på din tonåring – om trots och tillit, som kom ut för tio år sedan och fortfarande säljs. Och jag har föreläst många många gånger om det temat.

Snart ska jag börja publicera den föreläsningen i delar – häng på!

(Du som vill följa – du måste själv skriva in din mailadress, jag kan inte göra det!)

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | 1 kommentar

GOD JUL ALLA LÄSARE!

dom-pratar-ja%cc%88ttemycket

Nu är det snart jul och barnens ögon ska tindra.

Under hösten har jag haft flera anledningar att fundera på hur för mycket alkohol i en familj kan förstöra och trasa sönder. Jag har jobbat med detta på olika sätt i många år och också skrivit en bok om det, Familjer och missbruk.

En gång samlade jag in barns bilder om alkohol – bilden ovan fick jag av en flicka i Matfors. Lägger ut fler efter jul!

Men om tindrandet: Alex Schulman skrev om julen i boken om sin pappa, Skynda att älska. Såhär skrev han:

”Jag minns jularna som barn. Bordet var dukat, maten på plats och det sista som hände innan vi satte oss ner var att pappa tog fram snapsen ur frysen. Den var så kall att fingrarna fastnade på flaskan. Det rykte om den av köld! Jag minns att jag fann det mycket fascinerande. Iskristaller bildades på utsidan när pappa hällde upp i nubbeglasen. Jag och mina bröder fick doppa fingret och smaka och sen höjde pappa högtidligt glaset och sa: ”Nu börjar julen!” Jag minns julklappsutdelningarna senare på kvällen med hela tjocka släkten. Cognac i vackert kupade glas. Pappa snurrade runt drycken mot kanterna, men han spillde aldrig. Det var som trolleri. Samtalen blev mer högljudda, skratten bullrigare, ansiktena rödmosigare.

De vuxna blev keligare, skulle fram och kramas mer än vanligt. De vände i lovar mot oss barn på golvet för att sedan återvända till soffan.

Jag minns hur jag satt på golvet och betraktade hur någon plötsligt började fnittra just utan anledning. Jag kunde inte begripa vad som var roligt. Morbror skulle berätta en historia för oss barn, men vi förstod inte vad han ville säga. Pappa kom fram och frågade om jag var nöjd med julklapparna och jag svarade att jag var det, trots att jag svarat honom just på den frågan för bara en liten stund sedan. Sen gick han för att hämta mer is och tog mitt i färden ett steg i sidled innan han åter hittade rätt riktning. Ingen blev osams. Det kom inga utbrott. Tvärtom, alla var mer älskvärda än någonsin.

Vuxna människor som lutade sig fram och klappade oss barn på våra kinder. Det här var barnens högtid och de vuxna gjorde allt för att det skulle vara så också. Men det uppstod en hinna som var svår att förstå.

En slöja av något alldeles obestämt. Mamma, pappa och de andra vuxna hade förändrats på ett egendomligt sätt. Det var pappa som satt där i soffan, men ändå inte riktigt pappa. När han närmade sig blev jag inte rädd, kanske, men avvaktande. Jag satt blick stilla, beredd på alla eventualiteter. Senare på kvällen tog de vuxna åter fram julskinkan, som nu hade kallnat. Knäckebröd och senap, en öl och så gick pappa åter till frysen för att hämta fram snapsen. Vi barn gick och lade oss. Vi hörde skratten och bullret från köket genom alla väggarna.”

Du som är tillsammans med barn i jul – var lite vaksam på om någon blir för berusad och hur det påverkar barnen. Prata gärna om det innan med alla vuxna! Och prata med barnen – de undrar men känner ofta att vuxna inte vill prata om detta.

Allt gott till er alla läsare i jul!

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | Lämna en kommentar

LYSSNA PÅ BARNEN! DEL 3 AV FÖRELÄSNING

4182039-s-first-snowball

Det här är tredje och sista delen av min föreläsning Lyssna på barnen!  De tidigare hittar du här och här.

 

Det är klokt att ibland vara på barnets nivå – men vad betyder det?

Vi vuxna är bra på att tänka, inte alltid så bra på att bara vara.   Barn tycker väldigt mycket om när vi är i deras takt och lyssnar på deras ord. Bara lyssnar, inte har för bråttom med svar och råd. Mera ställa intresserade frågor än veta bäst.

Många föräldrar tänker att de måste leka med sina barn. Det måste man inte alls, och gör man det ovilligt blir det sällan bra. Vuxna som gillar att leka är underbart men barn leker bra utan vuxna.

Men det är bra om vi intresserar oss för deras lek. Frågar om vad som är kul, hur dom väljer sina färger,  varför dom gillar vissa kompisar så mycket. Visar vårt intresse med vänlig nyfikenhet. För när vi visar vårt intresse visar vi för barnet att hen är värdefull – det har jag skrivit förr och det är alltid värt att upprepa!

Att berätta själv är alltid bra om du har ett barn som inte vill berätta så mycket. En liten flicka jag känner tycker att vuxna frågar för mycket ibland. Och om man bara kan låta bli att fråga så berättar hon mycket!

Och barn tycker också mycket om att vi berättar om oss själva. – Vet du vad jag gjorde idag? – Jag minns när jag var liten…..  Men förväxla inte, tänk inte att barnet är som du – barnet måste få vara en egen person.

När barn och vuxna  har det svårt tillsammans, när barnet är ledset eller argt eller allmänt stökigt är det bra om vuxna är lugna  – så gott det nu går. I bland är det det enda som riktigt hjälper. Anklaganden brukar inte hjälpa – inte heller uppgivenhet. Inte konsekvenser eller straff, inte belöningar, inte suckar, inte hot  – inget av det hjälper. Lugn hjälper.

Först behöver barnet lugn, sen kanske prata. Barnet lånar ditt lugn. När man är upprörd och inte själv vet varför, är en lugn famn gott. (Först kanske man inte alls vill komma i famn, men bara att veta att den finns där när man lugnat sig är gott.)

Pratet ska man ha när det blivit lugnt igen, när barnet och du är talbara.  Och pratet ska inte handla om att du ska ”prata tillrätta” barnet utan i stället om att du vill förstå vad som hände er två.

Barn har ibland svårt att sätta ord på vad som hänt  och du kan behöva gissa: ”- Blev du arg för att jag sa nånting? Var det när jag sa att du alltid krånglar?”   eller  ”- Hade det hänt nåt på dagis som du var ledsen för innan?” eller ”-Var du rädd att jag skulle bli jättearg?” . Och du måste tåla ett obekvämt svar. Du måste det för att du ska kunna vara till hjälp för ditt barn. Om du inte tål att höra sanningen kommer ditt barn att dölja sanningen för dig.

Små barn kan sällan svara på såna frågor. Men de hör värmen och  vänligheten i frågan. Och de blir lugnade av att du  bryr dig.

Lite större barn kan svara mer på frågorna, och med tiden kan barnet ställa dom till sig själv:

”– Jag är ledsen  – det måste vara något som gör mig ledsen.” Kanske väcker sorgen över det skrapade knäet en ledsenhet över någon som var dum på förskolan igår. Eller

”– Jag är rasande arg – vad handlar det om?”  ”– Jag blir arg på pappa  nu, men jag har varit ledsen och arg länge för jag tycker att vuxna är orättvisa. Dom skäller ju jämt!” Eller

”Jag har rätt att vara arg och ledsen. Jag är inget UFO.

Du hjälper barnet genom att utgå ifrån att det finns något viktigt i ledsenheten, ilskan och bråket. Du kanske inte alltid finner rätt, men bara att du tror att något finns där är till hjälp för barnet. Att du inte utgår från att barnet krånglar för krånglandet skull, att du inte tänker att barnet vill ha bråk med dig. Du hjälper barnet genom att ta det på allvar och genom att hjälpa barnet att ta sig själv på allvar. När vi bryr oss om barnets känslor och det barnet vill, giltiggör vi barnets inre röst.

Och om du då förstår vad som hänt, tacka ditt barn och säg att det blir mycket lättare för dig när du förstår.

Så måste jag ju också säga – ibland vill vi prata för mycket, vi vuxna. ”Prata inte” brukar barn säga då och hålla för öronen. Då får vi behärska vår önskan att prata ut om allt.

 

ÅÅÅÅ så kravfullt detta låter!!!

Jag kan nästan höra din uppgivenhet och din trötthet… Men du, det ÄR inte alltid möjligt.  Så är det. Ibland är det möjligt. Men du ska inte alltid vara på topp för ditt barn  – det behövs faktiskt inte.

Ge dig tid att tänka efter! Jag minns en mamma på en kurs i Mindfulness för föräldrar som sa:  Om jag bara tänker efter vet jag ju vad mitt barn behöver och vad jag kan göra!

Skapa dig utrymme för reflektion på något sätt – ni  föräldrar tillsammans,  för dig själv, med någon du är trygg med! De bästa tankarna finns varken på nätet eller i böcker, de finns i dig själv.  Skriv gärna ned det du tänker, smaka på det, fundera vidare. Det är reflekterandet som hjälper dig att utveckla din intuition. När blev det bra? När blev det inte så bra?

 

Varför är det så svårt att vara förälder?

 Det är så svårt för att

  • Vi känner oss så osäkra.
  • Vi är ofta trötta.
  • Barnen väcker så mycket känslor. Barn är varelser som inte lärt sig att härbärgera, ta hand om sina starka känslor. Särskilt när de är trötta eller hungriga. Då kommer allt ut, obehärskat, utan ordning, orättvist
  • – och deras känslor smittar och väcker så mycket dålighetskänsla i oss föräldrar. Där, i förskolehallen, på affären, på släktmiddagen
  • Och vi skäms kanske.
  • Och vi oroas – ska det aldrig bli bättre? Ska den här ungen alltid hålla på så här, alltid gå i kras för småsaker?  Hur ska det då gå för honom? Är det något fel på henne?
  • Alla föräldrar är ju nybörjare – alla har vi varit i samma relation men då var vi själva  barn.   Från början har vi ingen erfarenhet av att vara förälder. Vi hamnar lätt i automatiska reaktioner som hör ihop med vår egen barndom. Kanske hör du rösten inom dig: Han måste lyda!!! Barn ska inte styra!!! Hon förnedrar mig och jag känner mig som en liten unge själv!
  • Var uppmärksam på dig  själv – har du svårt att stå ut med ledsenhet, ilska eller ditt barns bus? Det har förmodligen också sina rötter i din egen uppväxt – men du kan bryta sådana mönster om du tar tid på dig och är mycket snäll mot dig själv.
  • Det finns inte alltid enkla svar för oss föräldrar. Många saker behöver vi verkligen fundera på – vi måste avväga, nyansera, väga för och emot.  Tjata eller vara tyst? Vänta in  eller  hjälpa? Se hur barnet löser något själv eller  agera? Lägga sig i eller stå ut?
  • Allt detta är lättare om man tränat upp sin intuition – och det gör man när man lyssnar på barnet.

 

Hur ska man orka? Vad hjälper oss föräldrar?

 Det första jag vill säga till föräldrar idag är

Sänk kraven – det räcker att vara  tillräckligt bra!

Det fanns en engelsk barnläkare och barnpsykoanalytiker, främst verksam på 1950- och 1960-talen, DW Winnicott. En mycket klok man, otroligt kunnig men också mycket pedagogisk. Han lärde oss bland mycket annat att barn inte har nytta av perfekta föräldrar. Av dem lär de sig ingenting.  De måste lära sig handskas med människor med fel och brister, mänskliga människor som både är snälla och dumma. Annars går de ut i livet utan att veta nog om att vara människa.  Sen skrev han också att föräldrar gärna kan vara inte alltför kloka, lagom gamla  och kunna lära sig av barnen…

 Lugn hjälper även oss vuxna. Men hur når man lugnet?

  • Vad ger  just dig lugn? Ge dig tid att fundera och hitta ditt eget sätt. Vad fungerar för dig, vad gör det i stället värre? När har ni det bäst ihop, du och ditt barn? Och när är det inte så bra? Vad kan du lära av det? Fundera ensam, kanske med dagboken,  eller tillsammans med någon du är trygg med.
  • Tänj dig inte – säg nej i tid! När du säger: Jag VILL inte, jag måste vila lite, är du faktiskt en bra förebild. Barn förstår sånt. De vet precis vad det betyder. Allramest lyssnar de om vi kan säga det med lugn röst.
  • Släpp taget om Ideerna om hur det ska vara, all perfektion, alla krav, allt ansvar – ifrågasätt dom! Dom är verkligen inte till hjälp – och dom brukar vara som värst när du behöver dom som minst.
  • Döm inte! Varken ditt barn eller dig!
  • I stället – utveckla din självmedkänsla Detta är ett jättestort ämne som jag också skrivit om här.  Om du ofta kritiserar dig hårt är du inne på fel väg – du gör dig själv illa och sliter hårt på dig själv. Och det hjälper varken barnet eller dig.
  • Påminn  dig själv att det ofta räcker med lugn. Ditt barn och du hamnar i så många situationer som känns svåra och jättestora – men de allra allra flesta löser upp sig själva och har ingen stor betydelse i barnets liv.  Dina upprivna tankar/känslor är sällan till hjälp.
  • Förankra dig i kroppen – andas lugnt tre andetag, ta ner axlarna, lägg handen på din mage.
  • Gå till barnets nivå om du kan – det finns mycket att hämta där. Vad är det han vill?
  • Backa en stund när du känner dig för pressad. Jag minns en mamma som gick ut på balkongen när hon inte riktigt stod ut med sitt barn. Och 6-åringen påminde ibland: Men mamma, gå ut på balkongen så blir det bättre!
  • Barn behöver inte så mycket stimulans som vi gärna tror. De behöver mer lugn och ro och utrymme för fri lek.  Aktiviteter är bra då och då, men moderna barn behöver snarare ha det lite tråkigt än att ständigt vara på väg till någon tid att passa. .
  • Så häng med ditt barn! Kanske minst en dag under helgen utan program? Då saker får hända om dom händer?
  • Jag vill sluta med att tipsa om mindfulness för föräldrar. Jag vet att det finns så många fördomar om mindfulness – alldeles tokiga föreställningar som jag ska skriva mer i bloggen om efter jul.  Men att kunna stänga av en stund ibland, att träna sig att välja bort bruset av planer och oro – det är hjälpsamt i föräldraskap.  Mer om detta efter jul!

Det här är en liten dikt som handlar om att lyssna på barn. Den kanske är skriven av en 9-årig pojke, så har den presenterats för mig.  Den är väldigt fin tycker jag.   

 

Om Du lyssnar

så växer jag

Om Du rör mig

mjukt och varligt

Om Du ser på mig

och ler åt mig

Om Du lyssnar när

jag talar – ibland

innan Du talar

SÅ VÄXER jag

växer verkligt.

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag | 4 kommentarer

LYSSNA PÅ BARNEN, DEL 2 AV FÖRELÄSNING.

67379-blonde-sad-little-girl

Här fortsätter jag publiceringen av min sista föreläsning – Lyssna på barnen. Första avsnittet kan du läsa här.  Lite upprepning blir det från tidigare blogginlägg, hoppas du står ut!

HUR SKA VI VETA VAD SOM ÄR RÄTT ELLER FEL?

Vad mycket vi måste besluta om, vi föräldrar! Så många avväganden, så många funderingar! –  Ska jag säga ja nu eller nej? Är jag för snäll, är jag för sträng, är detta viktigt eller oviktigt?  Måste han ha vantar fast han inte vill? Hur mycket ska jag tjata om läxan? Ska hon få gå ut med kompisarna ikväll igen?

Många föräldrar är mycket osäkra idag – det är inte så konstigt.

När jag var barn på 50-talet fanns det inte så många ”föräldrastilar” – alla vuxna var ungefär likadana. Många ”automatiska nej”. Några var lite snällare, några lite strängare, några få riktigt elaka. Men synen på barnen var ungefär likadan: De skulle lära sig veta hut och sköta sig.

Nu är det inte längre så, av många skäl:

  • Vi har idag mycket mer kunskap om barns behov och utveckling
  • Därför är många föräldrar så rädda att skada sina barn
  • På nätet och i tidningar vimlar det av ”experter” som inte sällan har väldigt olika syn på hur barn ska tas om hand.
  • Många föräldrar har väldiga ambitioner i sitt föräldraskap, de vill göra Allt Rätt.
  • Det är också så att vi idag har fler olika målsättningar i vårt föräldraskap – några vill att deras barn främst ska bli självständiga, några vill att deras barn ska nå framgång i livet. Några vill att deras barn ska bli bra människor och några att deras barn ska göra något som de inte själv fått göra.
  • Det finns många föräldrasajter – och det pågår förfärligt hätska diskussioner där

– allt detta påverkar föräldrar så mycket att det ibland helt blockerar glädjen i familjen.

Visst är det bra med kunskap, självklart. Och visst är det gott att dela sina erfarenheter med andra föräldrar. Men –

När vi vänder oss utåt kan vi inte vända oss inåt samtidigt.Och vi behöver vända oss inåt mot oss själva för att hitta vårt eget föräldraskap.

Den bästa läraren är barnet och vår unika relation. Och att vi tänker och funderar – föräldrar tillsammans och var för sig.

Såhär till exempel:

  • Hur är det när det är bra mellan mig och barnet? Vad är det som gör att det känns bra just då – och vad skiljer det från när vi har det knepigt tillsammans?
  • Det är alltid fiffigt att titta på undantagen:
    • Om du tycker att ditt barn ofta är missnöjt  – när är han nöjd?
    • Om ditt barn har svårt att somna – när somnar hon lättare?
    • Om syskonen bråkar nästan jämt – när bråkar dom inte?
    • Om du ofta blir för tjatig – när kan du låta bli att tjata? Och vad händer då?

När vi ger oss tid att reflektera får vi kontakt med ett ständigt pågående lärande mellan barn och förälder. Det påverkas av att barnet ständigt utvecklas och förändras – och att vi vuxna  samtidigt mognar i vårt föräldraskap.

Vår intuition växer:  – Det här är känsligt för mitt barn, det här går lätt som en plätt, det här är till hjälp och det här är knepigt. Så får vi med tiden lättare att navigera.

Några exempel:

  • När du har en liten bebis upptäcker du att barnet från början mest verkar visa två lägen: Allt är bra eller allt är hemskt. Barnet är nöjt eller skriker. Din famn och din röst lugnar. Du lär dig efter några veckor att skriken är lite olika, till exempel när barnet behöver sova eller är hungrigt.
  • Även småbarnet styrs mycket av sina känslor till kropp och själ. Barnet behöver bli mött i sina känslor och få vuxnas hjälp att hantera dem – sätta ord på dem och med tiden reglera dem. Så blir svart-vitt till nyanser i alla färger.
  • För ett skolbarn blir andra barn och andra vuxna allt viktigare. Barnet kanske behöver stöd och hjälp att klara skolarbetet och alla sociala situationer. Och barnet börjar själv hitta sina vägar och beslut.
  • Tonåringen sliter med att söka självständighet, att ta ansvar och hantera faror. Det är en enorm utvecklingstid som innebär stora nya utmaningar för föräldrar.

Barn lär oss mycket – dom lär oss att vara öppna och nyfikna. Dom lär oss att konflikter är nödvändiga till exempel. Dom tvingar oss att bli lite mer vuxna.

Vår förmåga att ta emot barnets budskap och vara lyhörda spelar stor roll. Och det goda är att vi kan öva upp den lyhördheten!

 

HUR BERÄTTAR BARN? OCH HUR GÖR MAN NÄR MAN LYSSNAR PÅ BARN?

Barn har olika språk i olika åldrar.

    • Från början kommunicerar dom mest med sin kropp – med nöjdhet eller skrik, med trygg sömn eller upprörd kropp. Vi tröstar och lugnar med kroppen och med vår röst.
    • Så kommer orden, från början svåra att förstå. Häromdagen satt jag med en väldigt ledsen tvååring. ”Aggo bilen” grät han – det betydde att storebror Algot åkt iväg till simskolan i grannens bil. Jag kunde inte förstå om han var ledsen för att Algot åkt ifrån honom  eller om han var ledsen för att Algot just fått åka bil. Men jag tror att mina frågor och mitt lugn hjälpte honom att komma igenom sin ledsenhet. Och han behövde få vara ledsen en stund.
    • Och så rinner orden till  – vi ska verkligen uppmuntra orden! – Vad bra att du berättade, nu förstår jag mycket bättre!  – Ååå vad roligt att rimma, att skojprata, att prata med olika dialekter, att leka med orden!
    • Och  så kommer barnets bilder och med tiden barnets små texter. Små teaterföreställningar, lekar att lyssna till.
    • Allt hjälper oss att förstå och komma nära vårt barn. Vi behöver inte ha några svar, det räcker långt med vårt intresse.

Och hur visar vi vårt intresse?

Närvaro är bästa knepet. Att vi finns där, gärna med hela oss. Barnen lär oss närvaro:

  • De tycker mycket om när vi är med dom, på deras nivå.
  • De tycker illa om när vi tänker på annat, sneglar på mobilen, inte är uppmärksamma.
  • Till exempel stunden när vi kommer hem på eftermiddagen – då behöver många barn  en  stunds ”återupprättande av relationen”. Nu är vi tillsammans igen!
  • Det behövs inte så mycket aktiviteter, saker att skynda sig till. Både små och stora barn vill gärna bara vara med oss. Det räcker att prata, läsa, rita, se på nåt tillsammans. Gå ut en stund tillsammans. Självklart är gemensamma aktiviteter  kul – men mer som något att längta till, som undantag.

Jag tänker ibland på hur rastlös jag var som småbarnsmamma, hur jag jagade omkring och försökte vara duktig. Inga roliga minnen. En gång fick jag för mig att ta med mig mina två små flickor, en i taget,  ut och julhandla.  Jag hämtade dem tidigt på dagis och vi åkte på stan och bara gick och strosade i barnets takt (inte helt lätt för mig).  Efter en stund sa min äldsta: Men mamma, jag trodde vi skulle ha bråttom!

Jag minns än på vilken gata i Sundsvall det var.

Närvaro  behövs för att vi ska kunna se barnet i alla nyanser och ur olika vinklar. I mindfulness talar man om att skapa ett större rum inuti för barnet  – så att vi inte fångas i våra egna reaktioner, till exempel oro,  upptagenhet av våra egna minnen, dömande och värderingar. Allt detta leder lätt till tunnelseende så att vi lätt missar barnets många sidor.

Idag har många svårt med närvaro. Många är splittrade idag. Gränserna mellan arbete och privatliv är mer utsuddade. Många föräldrar har berättat för mig hur de ligger och studsar när de nattar barn – de måste  upp och jobba lite innan de får göra kväll. Mobilen och sociala medier frestar. Idag måste många  VÄLJA närvaro – stänga av, lägga undan. Bra, för då lär vi också barnen att stänga av!

Och de här svårigheterna blir tydligaste i i övergångarna när  både barn och föräldrar är som tröttast eller mest stressade och barnen reagerar starkast.

Därför är det bra att ha tränat på närvaro. Att vara van vid att ta tre djupa andetag och  släppa våra egna reaktioner för en stund. Att släppa dömandet, oron och misstron. Att för en stund bara vara precis här och nu. Att hänga med våra barn.

MEN – vi kan och ska och behöver inte vara närvarande jämt. Det finns en massa helt tokiga idéer om det och ett väldigt moraliserande kring föräldrar och barn. Det vill jag inte medverka i.

Nästa avsnitt av föreläsningen handlar därför om konkreta tips kring hur du kan komma ditt barn närmare och också tröst mot orimliga krav på dig själv.

Du behöver och ska inte vara en perfekt förälder!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Förundran, Människovärde, Tonår, Vardag, Vuxna barn | 1 kommentar