En vanlig fråga när jag jobbade med stöd till föräldrar var hur man tröstar ett ledset barn. Ofta kom den frågan efter en tid, kanske efter flera samtal. Som om många föräldrar tänkte att det där måste ju alla föräldrar utom jag veta – de behövde känna sig trygga för att våga fråga.
Första gången jag hörde frågan kom den från en pappa som genast svarade sig själv – ”Fast det är ju inget stort problem. Vi åker bara iväg och köper nån ny leksak så är hon glad igen!”
Varför är detta så svårt? Jag tror som jag brukar – att föräldrarnas egna känslor ställer till det. Känslor av maktlöshet och osäkerhet. Att man blir smittad av barnets ledsenhet. Att man blir orolig för att barnet har det jättesvårt. Kanske hamnar man i skuldkänslor eller känslor av misslyckande som förälder. Kanske minns man hur det var när man själv var liten och ledsen. Sådana tankar kan ibland vara helt överväldigande.
Då är det så lätt att ta till en snabb lösning – något gott att äta, en liten present. Eller kanske att säga till barnet att ”det där är inget att vara ledsen för, upp med hakan!”
Men vad behöver barn när dom rusar till en förälder eller annan vuxen och gråter, när något kanske hänt på förskolan eller skolan?
Det barnet behöver är att få berätta och bli trodd i sin berättelse. Barnet behöver se att den vuxne vill veta och vill förstå. Barnet vill ofta beskriva precis vad som hänt utan att bli avbruten. Barnet vill berätta om sina känslor. Barnet vill ofta gråta och få gråta färdigt.
Barnet vill ofta inte alls ha våra klämkäcka råd eller få höra att de överreagerar och inte ska bry sig om vad andra barn eller vuxna säger till dom. Ofta vill dom inte heller att vi vuxna ska agera på vad dom berättat – ringa till andra barns föräldrar eller klaga till skolpersonalen. Dom vill få berätta och bli trodda.
Precis som vi.
Men det är just precis det som är svårt för oss föräldrar.
Varför behöver barn få berätta och tas på allvar? Det handlar om det eviga – alla människors önskan att känna sig värdefulla. Alla vi människor har den längtan men många många av oss möter sällan den upplevelsen. Här har du ett gyllene tillfälle, du förälder!
Och inte bara föräldrar, även alla ni andra som möter barn i er vardag! Jag minns en tonåring som jag följde under lång tid. Hon hade det väldigt tufft hemma och någon gång frågade jag henne om det fanns någon vuxen som hon tyckte brydde sig om henne. Jättesnabbt nämnde hon en lärare i skolan. – Vad gör han som känns så bra? frågade jag. – När jag kommer till skolan på måndagen brukar han fråga hur jag haft det i helgen, svarade hon.
Jag tänkte ofta att den läraren nog inte visste vad det betydde för henne. Hon var lite tuff och sturig, den flickan.
När barn blir lyssnade på, känner dom att deras liv har ett värde. Och när man känner så, tar man mer vara på sitt värde. Man använder det till att vända sig till andra människor i sitt liv – när man behöver nån att prata med eller nån att skratta med. Man litar på människor.
Att få berätta och bli lyssnad på behöver ju inte heller alltid handla om ledsenhet. Det kan ju lika gärna handla om att få berätta om vad man blivit glad för, eller arg för, eller vad som helst! Alla känslor är viktiga och behöver bekräftas! Många barn behöver träna sig i att benämna och förstå sina känslor.
Om man aldrig har känt sig nog viktig, kan man få svårt med tilliten till andra människor. Man kanske drar sig tillbaka in i sin egen värld. Eller man agerar ut för åtminstone få någon uppmärksamhet. I värsta fall lär man sig att det ska vara så, att man är betydelselös. Jag har mött många vuxna människor som känner det så.
Den där stunden, när vi lyssnar utan att gå igång för mycket, kan få så stor betydelse.
Ibland måste vi agera, ibland måste vi ge nåt litet råd. Ofta måste vi fråga lite mer för att riktigt förstå. Ibland måste vi hjälpa till med att föreslå ett annat perspektiv på det vi får höra. Så lär sig barnet att både lita till sig själv och vidga sina tankar.
Jag brukar berätta om mina två döttrar som ibland kom springande, ledsna och gråtande som barn gör. Dom satt i famn en stund, berättade, blev tröstade och lugnade sig. Men sen fick jag för mig att torka bort tårarna på deras kinder – inte vet jag varför. Men båda små flickorna protesterade – nej, ta inte bort tårarna!
Det är fint att fundera på varför det var så viktigt. Vad tror du?
Vardag och Förundran 